Annons

Bröstförstoring nov 2017 - Polarkliniken - Umeå Anders Nilsson - Ailosliv

Bild för Ailosliv
Ailosliv

0 barn, 23 år, 152 cm, 55 kg
Konsultation: 16/10 -17 Anders Nilsson, Polarkliniken
Konsultation: 14/11 -17 Anders Nilsson, Polarkliniken
Operation: 20/11 -17 Anders Nilsson, Polarkliniken
Mentor runda HP, 375/400cc, subpectoral
Strl pre-op: 65A/70AA
Strl post-op:

Behandling: 
Läkare Terapeut: 
OP-datum: 
måndag, 20 november, 2017

Ända sedan dagen då jag första gången menstruerade har tanken om bröstförstoring egentligen funnits i bakhuvudet, för dagen jag fick min mens slutade min kropp växa - både på bredden och på längden. Jag har dessutom krympt sen dess, och är i skrivande stund kortare än när jag var 10 år OCH har mindre bröst än då. En gång i tiden kunde jag nämligen fylla ut en 70C, men nu fyller jag knappt ens en 65A.
Men tillslut kom dagen, dagen då jag kände att jag var vuxen nog att genomgå de förändringar jag känner behövs för att jag ska må 100% bra med mig själv.

Den 16 oktober 2017 steg jag in på Polarkliniken i Sundsvall för att gå på min allra första bröstkonsultation. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig inför mitt besök, hade inga speciella frågor som jag kände att “det DÄR måste jag fråga om”, utan jag tog det som det kom helt enkelt. Jag fick träffa den eventuella kirurgen Anders, som började fråga om mina önskemål, visade bilder på tidigare operationer han gjort, mätte min bröstbredd och hjälpte mig på med en protes-bh - för nu var det dags att testa olika volymer. Jag berättade att jag vill ha större, men ändå naturliga och proportionerliga, bröst - och han lade fram några alternativ som han trodde skulle passa mig utifrån önskemål och bröstbredd. Jag fick därefter vara ensam i rummet en stund för att kunna prova volymerna själv, se vad jag trivdes i, och så vidare. När han kom tillbaka bestämde vi oss för Mentor 325/375cc HP bakom muskeln, med 50cc skillnad på grund av storleksskillnaden på mina nuvarande myggbett. När jag väl kommit hem efter besöket satte jag mig direkt vid datorn för att googla, söka, leta och kolla efter bilder på andra med någorlunda samma vikt, längd och utgångsläge som jag - för att kunna se vad de har tagit för cc och om de haft någon skillnad mellan implantaten. Den 17 oktober 2017 tog jag därefter kontakt med kirurgen via sms och frågade om jag skulle kunna gå upp i cc och ändra till bara en 25cc skillnad, han sa att det gick bra och att jag även kunde gå upp till 375/400cc HP, så vi bestämde det. Samma dag fick jag även ett samtal från koordinatorn på kliniken, det var dags att boka en dag för operationen. Tiden de hade ledig där och då visade sig skulle vara 21 december 2017, för jag ville ju trots allt göra det så fort som möjligt. Men någon timme senare smsade hon och sa att det fanns en tid ledig den 20 november 2017 och frågade om jag ville ha den - mitt svar blev självklart “JA!”. Den 19 oktober blev jag sedan återigen osäker på storlekarna på implantaten, om jag till och med skulle kunna gå upp till 400/425cc, och skickade ett sms till koordinatorn för att se om det fanns någon tid ledig för konsultation innan operationen, och om det skulle vara möjligt att ha en absolut sista konsultation på operationsdagen. Jag fick då en konsultation bokad den 14 november 2017, och fick även en tidigare tid jag skulle vara på plats på operationsdagen - just för att kunna testa en allra sista gång innan operationen.

Den 14 november 2017 kom som en blixt, och det var ännu en gång dags att testa volymer och implantat. Jag visste att det skulle vara lite stressigt för dem, då det var operationsvecka - och jag bara tryckte in en konsultation mitt i allt, men det var stressigare än jag trodde. Men trots det så kändes det ändå väldigt bra när jag gick därifrån. Jag fick träffa sköterskan Birgitta för första gången, och hon var otroligt trevlig och gullig! Hon strök mig över ryggen, frågade om allt kändes bra inför operationen, sa att hon längtade tills jag skulle komma upp på op. så vi fick träffas riktigt - utan stressen. Vi bestämde att hon skulle beställa hem storlekar från 325 till 425cc HP, så får Anders se på operationsdagen hur stort vi kan gå och testa om vi ska ta 25 eller 50cc skillnad mellan implantaten. Det känns väldigt bra för mig att lämna över det hela med storlekarna till kirurgen, han vet ju trots allt mer än mig om detta - och jag litar på hans förmåga att ge mig fantastiska bröst.

Nu var det dags, den 20 november 2017 var här - dagen med stort D - den dag jag har väntat på ända sen jag var 10 år gammal - den dag då jag äntligen skulle få bröst. Jag hade kvällen innan gjort min första descutandusch, bäddat rent i sängen, packat väskan inför resan och plockat fram rena kläder att ha på mig på vägen upp till Umeå. Jag skulle vara på plats kl 10 - så kl 6 satte vi oss i bilen, jag och min fantastiska sambo som bestämt sig för att följa med mig, och styrde bilen norrut.
Det var mörkt, halt, snöstorm och FULLT med andra bilar överallt. Vi fastnade i många bilköer tack vare ett tiotal plogbilar och försiktiga bilister, så det var tur att vi åkte lite tidigare. Vi kom fram till Umeå vid tjugo i tio, då vi tog ett snabbt kiss-stopp i Örnsköldsvik också. Jag gick in på kliniken och min sambo åkte iväg till sin ena gammelfaster för att vänta där. Han tycker inte riktigt om sjukhusmiljöer, och han tycker verkligen inte om att se mig må dåligt, så därför var jag väldigt förvånad över att han självmant bestämde att följa med mig.

När jag kom in på kliniken träffade jag koordinatorn Maria och fick direkt komma till mitt rum. Jag bytte om till morgonrock och tofflor, blev inskriven av sköterskan Birgitta som jag träffat i Sundsvall, tog två alvedon, betalade det sista och behövde sedan bara vänta i några få minuter innan kirurgen Anders kom. Vi pratade lite om vilka implantat vi skulle ta, och bestämde oss för 375cc och 400cc. Han tog ett par förebilder, ritade upp en massa saker på mina bröst (bl.a. vilket bröst som skulle ha vilket implantat), sa åt mig att ta den sista tabletten som Birgitta lämnat till mig samtidigt som alvedontabletterna. Några minuter senare kom Birgitta och hämtade mig, jag fick gå på toa en sista gång, fick ta på mig en fin grön mössa och runt kl 10.40 klev jag in i operationssalen. Jag fick hoppa upp på operationsbordet, fick en varm fleecefilt över mig, hälsade på narkosläkaren (som jag tyvärr inte minns namnet på), fick en blodtrycksmanchett på ena armen, en nål i andra och sedan var det godnatt. Birgitta höll mig i handen hela tiden från att sömnmedlet sprutats in till att jag somnat, och hon sa åt mig att tänka på något riktigt vackert - varpå jag svarade “min sambo”.
Jag har sedan några svaga minnen av att jag själv fick hjälpa till när jag skulle flyttas över till min säng på rummet, jag hörde hur Birgitta ringde till min sambo och sa att jag var klar, jag frös otroligt mycket och fick både en värmefilt och handskar fyllda med varmvatten bredvid mig. Efter en stund hörde jag koordinatorn Maria utanför dörren säga “men här inne ligger någon du känner igen!” och då kom min fantastiska sambo! Han hade fixat så vi fått hotellrummet, som låg alldeles utanför dörren till kliniken (kliniken och hotellet sitter ihop, men första våningen på hotellet som patienthotell). Han satt där med mig en stund, vi pratade om hur jag hade haft det, fick prata med två sköterskor som sa att allt hade gått bra under operationen och jag fick lite fika. Jag är dock aldrig speciellt sugen på att äta efter operationer, så det tog säkert 3 timmar för mig att bara få i mig en macka. Men jag drack i alla fall saft och te! Efter någon timme gick min sambo tillbaka till rummet för att vänta där, och jag fortsatte kämpa med min macka. Plötsligt blev det väldigt varmt, jag trodde jag skulle svimma och jag ringde på klockan jag fått TVÅ gånger utan att någon kom. Jag kämpade med att försöka få av mig filten och få bort varmvattenhandskarna, och efter kanske 10 min lyckades jag bli fri dem. Strax efteråt kom Anders och frågade hur jag mådde, jag sa då att jag hade ringt på klockan men att ingen hade kommit. Han skulle genast fixa det efter vårat lilla möte och visade mig sedan bilder från operationsbordet, hur brösten såg ut när de var klara. Redan då såg de fantastiskt fina ut, och då hade ändå inte huden hunnit töja till sig minsta lilla än, så jag tror att de kommer bli näst intill perfekta när de är klara! När han sedan skulle gå ställde han sig utanför dörren och ropade “HON RINGDE PÅ KLOCKAN MEN INGEN KOM!!!” och efter det så blev ena sköterskan nästan lite grinig. Jag uppfattade aldrig hennes namn, men efter att Anders ropat på dem så stack hon in huvudet varannan minut och frågade “har du det bra?”. Det var sedan hon som hjälpte mig att gå på toa första gången och skjutsade bort mig till rummet där min sambo väntade, och jag trodde jag skulle gå sönder när hon ‘gasade’ över trösklarna. När vi skulle börja rulla bort mot hotellrummet så kom gulliga Birgitta och kramade om mig, viskade “gud vad fin han var, sambon din!” och sa sedan glatt “vi ses på återbesöket i december!”

Väl på rummet lade jag mig direkt i sängen, jag mådde inte speciellt bra och hade ganska ont. Vi låg där i sängen hela kvällen, och det var riktigt skönt. Vi kollade på tv mest helatiden, min sambo var iväg och köpte middag åt oss och sedan fortsatte vi kolla på tv i sängen. Vi kl 20.30 kom nattsköterskan och kollade till mig, såg till så att det såg bra ut och rättade till bröstbandet. Sedan stannade hon kvar och pratade en stund, berättade om några andra patienter hon haft som bl.a. varit ut och promenerat en mil (!!!) direkt efter operationen, stått och slängt runt vikterna som fanns på varje hotellrum, ramlat och slagit sig, osv. Sen så sa hon att det bara var att ringa henne om det var något, och att det bara var att komma förbi kliniken igen på morgonen om jag undrade något eller ville köpa en till bh. När hon gått fortsatte vi kolla på tv och min sambo masserade mig mellan skulderbladen en stund, för bröstbandet ger en alldeles fruktansvärd smärta i skulderbladen.. Vid midnatt lade vi oss för att sova, och då började min hemska natt. Jag fick aldrig sova i mer än 45 min i sträck, jag vaknade alldeles innan larmet kl 2 då jag skulle ta mediciner, jag var upp och rörde lite på mig vid kl 4-5 och jag vaknade en sista gång kl 7.45. Jag skulle ta morgonmedicinen kl 8 så det kändes inte som att det var någon mening att försöka somna om efter det. Halv nio gick vi sedan ner för att få i oss lite frukost, jag tog väl kanske tre tuggor och drack något glas äppeljuice, men jag mådde så dåligt att det inte gick att få ner något mer. Påväg upp till hotellrummet träffade vi en annan tjej här på forumet, som hade opererats alldeles innan mig, och som jag haft kontakt med nu ett tag. Vi pratade lite snabbt och sedan gick vi upp så jag fick lägga mig ner en stund. Jag låg kvar i sängen medan min sambo gick bort på apoteket för att hämta ut mina mediciner, och när han sedan kom tillbaka gick vi till kliniken och köpte en till bh, checkade ut från hotellet och började styra bilen hemåt igen.

Bilresan var verkligen hemsk. Den tog lite drygt tre timmar, men kändes som minst sex timmar. Varje gupp och sväng gjorde att smärtan blev femton gånger värre, och när vi tillslut kom hem (ca 13.30) så gick jag direkt och la mig i sängen. Vi båda tog oss en liten powernap, och sedan har jag legat kvar där - tills nu, kl 21. Jag tänkte dock fortsätta ligga här tills imorgon, framförallt försöka sova lite till.

Annons
Annons

Nya operationsberättelser

POF-feedback