Bröstförstoring mar 2016 - Clinic Strömstad - Strömstad Bo Cederqvist - LillB

Äntligen är det min tur att få skriva en sån här story! Dessa hjälpte mig otroligt mycket innan jag själv opererades, jag behöll lugnet betydligt bättre genom att läsa allas historier!

Anyway, till min story.
Dagarna innan hade jag städat och fixat med allt man nu kunde tänka sig, jobbade även fram till dagen innan op så hann aldrig bli så där nervös innan. Allt känndes väldigt overkligt. Många frågade om jag var nervös och taggad, men jag hade inget bra svar på det för jag hade inte ens fått känslan av att jag skulle verkligen få operera mig, efter så många år av väntan och längtan efter bröst.. Känslan var fortfarande overklig.
Men så kommer dagen D, jag hade en operationstid 14:15, men ställde ändå klockan på 7 så jag skulle hinna äta lite frukost innan tiden för mat/dryck stopp kom. Så klart så vaknade jag en timma tidigare än klockan ringde, ändå inte nervös. Jag hade sovit skönt hela natten så kände mig utvilad! Men jag hade ändå någon konstig känsla av att något skulle hända.
Jag pallra mig upp utvilad och glad klockan 6, gjorde stor frukost och försökte hitta matlusten så pass tidigt. Satt i två timmar och bara kände lugnet tills klockan slog 8:15. Då var det bara sex timmar kvar till op, så nu blev det ingen mer mat eller vätska förrän efter. Allt började bli lite mer verkligt.
Uttråkad som jag började bli så gick jag in i duschen, duschade så noggrant man kan tänka sig och verkligen njöt av sista hår duschen. Jag tog säkert en timma på mig, bara för att jag verkligen kunde.
Fem timmar kvar, jag gick tillbaka till min säng och vilade någon timma till, mest för att fördriva tiden. Vaknade upp igen vid elva tiden, duschade kroppen en sista gång, klädde på mig rena mjukiskläder. Tog de största kläderna jag hade för att de skulle sitta så löst som möjligt efter operationen, snygg var man då inte haha.
Klockan slog 12:00 och det var dags att ta fyra alvedon med lite vatten, det godaste vattnet jag någonsin druckit. Jag var så törstig.

Efter lite väntan så var tiden äntligen kommen för att åka. Jag och min kille satte oss i bilen påväg till clinic strömstad. Jag bor inte så långt ifrån så bilresan tog bara en timma. Nästan när vi var framme så får jag ett sms av sjuksöterskan, där det står att min operation blir framflyttad till 14:45 då det var lite förseningar innan. Så jag och min kille bestämde oss för att han skulle fika innan vi går in, jag sitter där och bara kollar på, osminkad i de störta mjukisarna jag har haha, folk måste ha tittat konstigt på oss..
Efter tiden har gått väldigt långsammt så började det närma sig operationstiden, äntligen!
Vi började gå mot sjukhuset, jag hann kissa två gånger påvägen upp till avdelningen. Väl i hissen påväg upp slog det mig.. JAG SKA OPERERAS?! Började få smått panik och undrade om jag verkligen ville det här.. Min kille lugnade mig och berättade att jag självklart ville göra detta, att det bara är nerverna som spökar med mig.
Lite lugnare så ringde vi på klockan på dörren utanför avdelningen, en jätte snäll sköterska tog emot mig och frågade om jag var nervös, svaret blev självklart ja. Nu började allt bli så verkligt.. Hon hänvisade oss till ett mysigt litet väntrum, gav mig 2 penicillin tabletter, lite vatten och några papper jag skulle läsa igenom och fylla i.
Tog mina tabletter direkt, läste papprena flera gånger om innan jag skrev under och fyllde i. Det var mest om att man är medveten om komplikationer, narkosen och lite personuppgifter.
Sköterskan kom igen och visade mig in till ett omklädningsrum där jag fick en operationsrock, en stor varm go morgonrock och även tofflor. Jag fick behålla trosor och sockarna på, sen även operationskläderna jag fått. Jag fick ett eget skåp att låsa in mina kläder och min väska i, nu började allt bli så verkligt, så nära. Jag började bli nervös på rikigt. Men det var lite väntan kvar, så gick tillbaka till väntrumet, satt där och bara stirrade på något, var så nervös så kunde knappt prata. Efter en lång väntan var det äntligen min tur! Kramade om min kille och sa att jag hör av mig så fort jag vaknat!

Det var dags att gå med min kirurg Bo in till ett fint litet kontor. Han tog bilder, mätte och ritade. Här ifrån gick allt väldigt fort. Fick följa med en annan sköterka in till operations rummet, lägga mig upp på operationsbritsen och väl där fick jag smått panik, nu är det dags. Började nästan hyperventilera, och jag måste tillägga att jag aldrig blivit sövd eller opererad innan. Även om de berättat hur allt skulle gå till så kände jag en viss osäkerhet då jag inte visste hur allt skulle kännas.. Men som tur var hade jag världens bästa sköterskor som lugnade mig, klappade på mig och verkligen fanns där! Sen hade jag en stört skön narkosläkare som var norsk, han berättade lugnt hur allt skulle gå till. Ändå fick jag panik här, när de skulle sätta in kanylen, sköterskorna pratade lugnt till mig och förklarade att det inte gör ont och det kommer gå bra, men jag förklarade att jag var nålrädd och då skrattade ena sköterskan till och undrade hur jag hade klarat av att tatuera mig, men hon själv berättade att hon var nålrädd men också hade tatueringar, det var en sån lättnad att medans vi pratade bort tiden så stack narkosläkaren mig, inte så farligt som jag trodde, men ändå så kom tårarna, fast mer som en lättnad att kanylen som jag mest varit nervös över är gjort.
Narkosläkaren berättade att lite sömnmedel kommer in nu så jag kan snart börja känna mig trött, vilket jag inte alls gjorde, men hann bara vänta någon sekund så kände jag att hela rummet snurrade och jag berätta att det kändes som om man vore full haha.

Allt kändes som en fem minuters nap så vaknade jag upp på uppvaket, var mest trött men försökte hålla mig vaken. Ingen större smärta, mest som ett litet tryck över bröstet.
Jag var helt varm i kroppen när jag vaknade, så lycklig över att äntligen ha bröst och även att ha överlevt min första narkos och operation.
Sköterkan hade fått tag på min kille och bett han komma in på uppvaket, vilket var jätte skönt.
Sköterkan berättade hur jag skulle göra en tid efter operationen med allt och så fick jag ett recept på tramadol(morfin), som tur tog min kille åt sig all info för jag minns inte så mycket här ifrån mer än lite smärta och trötthet.
Efter en liten stund var det dags att resa på sig, kändes mest som en träningsvärk, men när jag väl sattit mig upp på sängkanten så blev jag yr och mådde lite illa, så fick lägga mig ner en stund igen, vila och sen försöka igen. Gick betydligt lättare men gjorde mycket ondare att resa sig här. Både sköterkan och min kille hjälptes åt att få över mig i rullstolen och min kille körde ner mig till bilen, minns inte ens hissen ner, minns bara att jag hade ont och bad om mer smärtstillande.
Efter lite krångel och smärta så hade han fått in mig i bilen och det var dags att åka till apoteket för att hämta ut mina morfintabletter. Som tur så hade vi skrivit en fullmakt några dagar innan operationstiden så att han kunde hämta ut mina mediciner vilket jag är så tacksam för idag. Jag hade aldrig orkat gå med, så han hämtade mina mediciner medans jag satt kvar i bilen.
När han väl kom tillbaka så fick jag äntligen lite mer morfin och fick drick festis vilket var det godaste jag druckit på så länge.. Jag har varit såå törstig och sockersugen så det var en himelsk känsla haha

Äntligen påväg hem, bilresan gick bättre än förväntat! Lite ont vid något gupp men inget större än så. Sov nästan hela vägen hem.
På vägen hem så svängde vi in på mcdonalds för jag var så sugen på milkshake vilket också kan vara den godaste jag nägonsin druckit!
Och väl hemma tog det en stund att få ur mig ur bilen. Gjorde inte jätte ont (var säkert tillräckligt påverkad här med) och börja bli piggare av att jag sovit och fått i mig socker.
När jag väl kom innan för dörren så var jag tvungen att kissa vilket gick över förväntan att klara av allt själv. Jag hade ändå ställt in mig på världens smärta och att vara beroende av någon hela tiden. Men allt hade gått så smidigt mot vad jag hade förväntat mig!

Första natten gick bra, sov i soffan, halvsittandes. Sov några timmar i taget, vaknade, kissade och somnade om.

Dagarna har rullat på, mest sovit de första dagarna, och redan dag 5 kändes allt så mycket bättre och jag slutade med både alvedon och morfin. Duschade även första gången och vilken känsla!
Dag 7, en vecka efter operation känns allt väldigt bra, ingen smärta alls bara stelhet, kan börja sova lätt på sidan genom att ha en kudde under mig.

Hade aldrig känslan av att det gjort ont, mer stelheten och att ha en "huggande" känsla i snitten när man reser sig och sätter sig de första dagarna. jag är så nöjd över att jag äntligen har gjort denna operation, allt gick så smidigt och lätt! Och hittils är jag nöjd med resultatet, de är lite svullna ännu så klart, men nöjd överlag!
Och jag måste bara säga att jag är såå nöjd med clinic strömstad, de har varit otroligt vänliga och hjälpsamma. Är så tacksam för att de har tagit hand om mig så bra, finns bara gott och säga om dom!

Nu blev min berättelse väldigt lång, men hoppas för er som inte opererat er än att ni hittar rätt i denna bröstdjungeln med val av klinik, kirurg och implantat. Och hoppas ni känner er på rätt väg av att läsa min story!