Hej! Jag vill dela med mig av min berättelse om intimkirurgi. Det finns några trådar om det men jag önskar jag hade fått veta mer om själva upplevelsen innan jag bestämde mig för att genomgå den operationen. Så förhoppningsvis kan min story underlätta för någon annan!

Det jag opererade var både blygdläppsförminskning och klitorislyft. Operationen gjordes i samband med en bröstförstoring så för min del var det narkos som gällde. Två flugor i en smäll tänkte jag. Men upplevelsen postop var ett helvete och det är denna biten jag vill förbereda er andra som har funderingar på att genomgå samma operation.

Jag vaknade upp efter operationen i ett par inte så smickrande sjukhustrosor som blev mina bästa vänner de kommande veckorna. Just vid uppvaket vill jag minnas att jag inte hade jätteont i underlivet. All smärtstillande hjälpte något enormt men efter ett par timmar började smärtan komma ikapp. Sköterskan gav mig en bedövande salva som jag kunde använda vid behov, även salvan blev min bästa vän kommande veckorna. Det var här som min panik tog över. Medan jag la salva på mig själv märkte jag att jag blödde massor från underlivet. Sköterskan sa att detta är helt normalt men paniken över att ett så känsligt område på kroppen är så förstört kom åt mig flera gånger. Jag fick ta på mig en binda för att inte blöda igenom när jag skulle ta mig hem. Men därefter klarade jag inte av att använda någon binda mer eftersom de skavde för mycket. Jag föredrog hellre att blöda i mjukisarna när jag ändå var hemma hela tiden. Vanliga trosor gick inte heller att använda första veckorna.

Så fort jag började få för ont så använde jag salvan. Jag tog även morfin första dagarna pga bröstförstoringen så även det lindrade smärtan. Det fysiska var hemskt men jag kämpade mig igenom det. Men det mentala var svårare att kontrollera. Jag grät vid toabesök och dusch de första två veckorna. Det var ärligt talat olidligt, inte för att det gjorde ont (salvan hjälpte med den biten) utan mest pga mina tankar. Den första veckan vågade jag inte titta ner. Jag rekommenderar er som ska genomgå samma sak, titta inte direkt om inte du har ett starkare psyke än mig. Efter en vecka ungefär vågade jag kolla för första gången och då började jag gråta igen. Blöder, det är svullet, irriterat och det är fula stygn överallt.

Jag slutade blöda efter 1-2 veckor och svullnaden gav med sig efter 4 veckor ungefär. Vid det här laget använde jag knappt salvan heller, den behövdes bara vid enstaka tillfällen. Här började nästa jobbiga steg - stygnen. Meningen var att de skulle lossna av sig själva efter 3-4 veckor men efter 4 veckor och de fortfarande satt kvar så fick jag nog. Jag kontrollerade läget med kliniken och de nämnde att stygnen ska lossna av sig själva men att det går att klippa bort dom vid behov. Sen om de menade att jag måste göra detta på kliniken, vårdcentralen eller hemma själv tog jag som en tolkningsfråga. Stygnen var överallt, både runt huden över klitoris och på blygdläpparna, de var långa och när de blev torra så kunde de fastna i underkläderna och det gjorde väldigt ont. Så jag tog en varm dusch för att mjuka upp stygnen innan jag satte mig på golvet framför spegeln med en spetsig liten sax (steriliserad sax och rena händer såklart) och började kika på vilka stygn jag kunde klippa bort. Det gick att försiktigt dra i stygnen (vissa gjorde extremt ont, andra knappt alls) och skapa lite mellanrum som var tillräckligt stort för att smyga in med saxen och klippa. Sedan drog jag ut stygnen och det var obehagligt men just i den stunden hade jag fått nog. Det tog flera dagar med försök i flera omgångar innan jag fick bort alla stygn. Minns inte antalet men tror det var cirka 12 stygn totalt.

In på vecka 5 så gjorde det knappt ont längre, alla stygn var borta och jag blödde inte alls. Det jobbigaste var att det skavde när jag rörde på mig. Men nu vågade jag testa ha sex igen. Det skavde och kändes ganska obehagligt men under vissa stunder kändes det ändå bra. Däremot skulle jag personligen ändå rekommendera att vänta lite till trots att man upplever sig ha "läkt färdigt". Efter ett par försök till sex så kände jag att jag måste få läka lite till, så det blev inget mer med det. Däremot har jag provat att onanera genom bara yttre stimulans och det fungerar, enda jag var noga med var att inte "röra runt" för mycket och ha rena händer. Däremot har jag lite lättare att stimulera klitoris nu, tack vare klitorislyftet.

7 veckor efter operation. Trots allt det jobbiga jag gick igenom så är jag glad att jag vågade operera mig. Jag hade flera svaga stunder under veckorna när jag ångrade mig men jag är stolt att jag klarade det och jag ångrar ingenting i efterhand. Men något som jag vill säga till er där ute som funderar på att genomgå samma operation, gör det bara om du är helt säker på att det är det du vill. Att ha komplex för ett så känsligt område på kroppen är inte roligt men kom ihåg att vi alla ser olika ut. Jag tycker det var värt att genomgå hela grejen för att må såsom jag gör idag men jag kan inte tala för vad någon annan ska göra. Däremot hoppas jag min berättelse kan hjälpa med att få en bättre bild av hur hela processen går till och det är bara att fråga på om någon undrar något. Tack för mig!

Uppdatering: skrev denna text för ett par månader sedan men la bara aldrig ut den. Nu är jag fyra månader postop och allt är helt återställt. Jag har kunnat ha sex helt utan konstigheter. :)