Annons

Bröstförstoring, Bröstlyft - Ankarlyft nov 2019 - Art Clinic - Jönköping Karl Bremer - Snowmonstret

Bild för Snowmonstret
Snowmonstret

Kvinna 27år
164 cm, 58 kg
Bröstrekonstruktion à ankarlyft och implantat, bakom muskeln, mentor 245 cc antaomiska Medium high, moderate profile
Art clinic, Jönköping. Karl Bremer.
Inga barn

Läkare Terapeut: 
OP-datum: 
onsdag, 6 november, 2019

Min berättelse kan vara färgad av min egen yrkeserfarenhet då jag är yrkesverksam som intensivvårdssjuksköterska. Vilket innebär att jag varit med en del inne på olika operationssalar och mitt arbete innebär att jag utöver att arbeta på en intensivvårdsavdelning roterar in till en uppvakningsavdelning. Tanken är ändå att denna berättelse ska spegla vad som hände under dagen, men hur jag uppfattat saker kan vara beroende av den kunskap jag har om arbetet och omvårdnadsutövande.

Hade tid kl. 07, efter anmälan i receptionen fick jag ta hissen till våningen för operation och uppvak. Blev visad av en sjuksköterska till ett rum för ombyte och fick ett låsbart skåp för att lägga in kläder och värdesaker. Fick bädda ned mig i en säng. Fick preopmedicinering. Blev avbrutna av Karl när sjuksköterskan skulle sätta infart, så det fick vänta och vi gick till hans rum för att jag skulle bli ritad. Vi hade från början tänkt ett lollipop-lyft, men när han mätte på nytt konstaterade han att det skulle behöva bli ankarlyft i alla fall för att det skulle bli bra.

Fick min infart, ett sista toabesök innan operationen och direkt efter det leddes jag in på opsal av två narkossköterskor. Fick kontakt med operationssköterskan. Fick klä av mig och lägga mig på en uppvärmd brits. Kopplades upp, fick masken över ansiktet men kändes som att jag fick ta i för att få luft i den. Kände när sederingen började ta som en värmespridning och känselbortfall från benen som spred sig mot resten av kroppen.

Fick ett plötsligt uppvaknande på uppvakningsavdelningen när jag kom ut för att jag frös och frossade. Fick ett värmetäcke men blev snabbt för varmt. Dåsade till snabbt igen. Nästa gång jag vaknade var det för att min sjuksköterska och en till plockade bort min EKG-övervakning. Kände mig överrumplande och förvånad av det uppvaknandet. De som tog bort övervakningen försvann lika fort som de hade kommit. Orienterade mig själv och insåg att jag måste legat på uppvaket en timme eftersom de plockade upp övervaket. Smärtan ökade snabbt. Undrade förtvivlat om jag ens hade fått någon lokalbedövning. Låg för långt ned i sängen och försökte ta mig själv uppåt, kände mig tvungen att sitta upp mer pga trycket över bröstkorgen. Hade omtöcknat lyckats be om sängkontrollen för att höja under huvudet. Varje andetag gjorde ont i bröstmuskulaturen och kunde bara ytandas. Hade så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Försökte påtala detta för närmaste sjuksköterska. Att det gjorde ont att andas, att ta djupa andetag och att det till och med gjorde ont att svälja. Sjuksköterskan försökte förklara bort det med att jag "syresätter mig 99% och att jag inte behöver ta några djupa andetag" och att "det är laryngsmasken som gör att det gör att ont att svälja". Jag blev förargad och upplevde att jag blev bedömd som om jag hade en ångestattack och svarade att "jag vet att jag kan andas" och "jag vet att jag syresätter mig" och tillslut "jag måste ju visst kunna andas utan det gör svinont i bröstkorgen" och förklarade att "det gör ont bröstkorgen när jag sväljer, inte i halsen". Fick en kopp med alvedon och kapsel oxynorm. Smällde av inombords när det var allt jag fick, men då det började bli uppenbart för flera att jag hade ont kom min sjuksköterska och gav mig oxynorm intravenöst. Det tog bort toppen på smärtan, men fortsatte att ha ont. Vad jag menade var att jag åtminstone ville kunna andas normalt.

Försökte hantera smärtan, inväntade att smärtlindringen ska ha tillräcklig effekt för att kunna äta lite, kunde dricka obehindrat och törstade så jag drack en hel del. Blev alldeles varm av oxynormet, försökte få av mig strumporna själv, men gjorde på tok för ont när jag böjde mig framåt och sträckte mig efter fötterna. Försökte en gång till då jag inte såg någon som kunde hjälpa mig. Hade tidigare frågat om en ringklocka, men kom inte ihåg vad jag hade fått för svar och någon ringklocka såg jag inte. Fick tillslut kontakt med en sjuksköterska hos en annan patient. Fick nytt smärtgenombrott efter att jag rört på mig. Fick mer Oxynorm intravenöst. Min sjuksköterska belyste att jag har mer ont än normalt och rådfrågar även med andra sjuksköterskor på uppvaket. Min kirurg blir kontaktad. Fick stesolid då min bröstmuskulatur tydligen krampat en del under operationen och att det kunde vara orsaken.

Lyckades tillslut få tillräcklig smärtkontroll för att kunna äta upp min smörgås och mitt energibar. Fick ta kontakt med min sambo och berätta att det drog ut lite på tiden. Hade räknat med att vara utskrivningklar kl 12 (preop 1h, op 2h och postop 2h). Det fyllde inte på sig i urinblåsan trots att jag drack, så fick extra dropp.
När jag väl behövde gå på toa var det återigen svårt att få kontakt med personal. Försökte sätta mig upp själv. Gick lättare eftersom jag hade mer smärtlindring i kroppen. Min sjuksköterska uppmärksammade tillslut min aktivitet, hämtade kompressionsbh'n som skulle på innan jag gick till toaletten. Fick hjälp på med bh'n, men fick ingen lyhördhet att processen att sticka in armarna utlöste mer smärta så det snurrade i rummet. Gick stappligt till toan. Svårt att torka sig och högg till ordentligt när jag skulle spola. Fick inget gehör för det heller. Stapplade tillbaka. Var inte orolig för komplikationer, men upplevde det orimligt att det skulle göra så ont som det gjorde.

Väl i sängen skulle sjuksköterskan göra ultraljud på urinblåsan, så jag tömt ordentligt. Blev påverkad av att snabbt sänkas ned i sängen. Tryck över bröstet, yrsel, varm, svettig, lätt illamående. Kände att jag inte hade "alla hästar hemma" och fattade inte riktigt vad som hände. Sjuksköterskan undrade om det var smärta igen men jag kunde inte riktigt förklara mig. Sjuksköterskan sa "Men det vet ju du varför det blir så". Jag hade så många svar på det men fick inte fram något. Men hennes svar var att det är morfinets åverkan. Såklart, ja jag fattade det när hon sa det. Men inte just när jag mådde så konstigt, mäktade inte med annat än att påtala att jag aldrig tagit opiater förut. Därefter gjorde hon det tydligt att jag var klar och kan gå hem när "jag vill". Kände mig helt förstörd, kände mig till besvär och inte bemött. Kände mig inte fit nog att lämna avdelningen men ville heller inte stanna kvar. En annan sjuksköterska som hälsat på mig tidigare under eftermiddagen kom med mina papper till försäkringskassan och svarade på en och annan fråga innan hon gick vidare. Hon drog infarten, vilket gjorde svinont för hon tryckte så hårt med kompressen innan hon ens dragit ut slangen. Smärtan blev en chock. Jag var ledsen. Och jag skämdes. Satt ensam på sängkanten och rent ut sagt grät en stund innan jag kunde samla mig för att gå ut från uppvakningsavdelningen till rummet där jag skulle byta om. Tittade knappt på personalen när jag traskade ut. Insåg dumt nog att jag lagt mina kläder på översta hyllan i skåpet och mådde på tok för dåligt för att gå tillbaka och göra mig till mer besvär genom att be om hjälp att få ner kläderna. Lyckades sträcka upp ena armen, gick och klädde på mig och gick som i en dimma ut till receptionen där jag möttes av min sambo. Han såg att jag var helt knäckt. Tack o lov gjorde även receptionisten det (som är en gammal arbetskollega till mig) som kom fram och kramades och tröstade och lyssnade på vad jag hade upplevt. Hon lovade att föra det vidare och gav mig lite peppande ord.

Apoteket låg intill kliniken. Jag och sambon gick in för att hämta ut alla läkemedel. Hann ungefär lämna min legitimation och sätta mig innan jag blev supervarm och illamående och var tvungen att gå ut. Fick med en påse av apotekaren och sen fick min sambo lösa ut läkemedlerna åt mig medan jag satt utanför. Resten av eftermiddagen och kvällen tillbringades halvsittande i sängen, med filmer jag redan sett på tv. Maxdoserade mina läkemedel och behövde hjälp i och ur sängen.

Dagen efter återkopplade min sjuksköterska via telefon som utlovat. Jag berättade att smärtlindringen inte var tillräcklig. Hon försökte även prata med mig om hur smärta är individuellt och hur min förväntan kan ha påverkat min smärtupplevelse. Försökte lugnt och tydligt förklara att jag varit realistiskt i mina förväntningar och att jag var väl medveten om att vissa mår bra efter operation och får en dipp efter ett par dagar, medan andra har mer ont, och vissa tycker att det känns helt ok. Hade egentligen inte förväntat mig något speciellt, eftersom det är så svårt att förutsäga. I slutänden kändes det inte som om det var min förväntan på smärta som var problemet utan snarare vad de hade förväntat sig att jag borde ha haft för smärta. Eftersom de flesta tydligen inte har så ont. Men sen å andra sidan är det ju heller inte orimligt att man har ont när man skurit upp bröstmuskulaturen och möblerat om lite. Sjuksköterskan bad min kirurg att ringa upp under eftermiddagen, vilket han gjorde och jag fick mer smärtlindring utskriven samt Stesolid mot muskelkramperna. Fick även tips på lättare stretchövningar som kunde hjälpa. Önskar att jag hade kunnat få långtidsverkande oxycodon att ta morgon och kväll för att ha mer stabil smärtlindring över dygnet och mindre påverkan av oxynormet varje gång man tog och varje gång det började gå ur kroppen. Tog tabletter mot illamående i förebyggande syfte men hade problem med att jag blev kallsvettig och allmänt "lustig i kroppen" av oxynormet.

När smärtlindringen väl var under kontroll hade jag följande dagar inga problem med lättare uppgifter och kortare promenader.

Annons
Annons

Nya operationsberättelser

Annons