sin mamma ska det stå, blir galen på autocorrect :)

Jag bryr mig otroligt mycket om vad folk ska tycka och ser helst att ingen vet om det (förutom min partner och någon enstaka vän). Ska lägga in 325 moderate plus profil och hoppas att resultatet ska bli diskret MEN såklart så kommer det hända någon gång att någon kommer fråga mig om jag har opererat eller inte, vet inte vad jag ska svara då? Förneka eller bekräfta och försöka krossa stigmat lite? Samtidigt som just ämnet bröstförstoring medför såå mycket fördomar och antaganden om "hur en person med silikonbröst är" och denna silikonbrudskaraktären är ingen som jag på något sätt känner igen mig i...

Nä precis men det känns som att bröstoperationer har fått ett ganska felaktigt rykte just för att det är dessa extrema silikonbröstkaraktärerna som syns i media och så, egentligen så är dessa personer verkligen inte representativa för hur en person som gjort sina bröst ser ut. Det är ju egentligen helt vanliga tjejer med vanliga jobb (iallafall min uppfattning :) )

Ja jag håller verkligen med er och jag vill inge heller uppfattas som nån utseendefixerad tuttlisa. Jag vill inte ens synas hahha. Utan vill verkligen göra det här för min egen skull, vill känna mig kvinnlig och ha en proportionerlig kropp (då jag har lite bredare höfter, smal midja, och putig rumpa). Men jag vill inte ha mer uppmärksamhet på mig. Är dessutom ingenjör i grunden och är inom den branschen så känns extra känsligt på nåt sätt...

Usch att jag bryr mig. Skulle verkligen vilja släppa allas fördomar (som jag ju väljer att tro på när jag stoppar mig själv) och bara göra vad f jag vill!!!

Juni13 wrote:

Nej jag känner inte heller igen mig i ”silikon-brud” - facket. Vill inte få någon stämpel att jag är utseende fixerad och vill gärna också ha en diskret bröstförstoring. Vill heller inte ha två stora runda ”bollar” som folk kanske tror när man säger att man vill göra sina bröst större.

En vän sa följande till mig när jag nojade över reaktioner runt omkring: "Det är skillnad på att göra en bröstförstoring och skaffa sillisar"
Och det ligger nånting i det på ett sätt ;)

Jag bryr mig inte, men klart man är nervös över hur andra tar det.
Har knappt berättat för några och gör operationen i början på maj (a)

hallonsmurf wrote:

Sophoto skrev:

Juni13 skrev:

Sophoto: jag funderar också på att boka så OP är några månader fram, då hinner man i lugn och ro berätta för dem man vill berätta för och få folk att ”lugna ner sig” om de nu behöver de haha....

I mitt fall var det att jag skulle hinna spara pengarna fram till operation. Märkte på vägens gång att det var bra att vänta några månader så man verkligen hann läsa och gå igenom alla känslostadier i lugn och ro. Kände att jag hann mogna i mina beslut och hade en konsultation nr två 4 veckor innan operation och då ändrade jag både storlek och profil. Just för att jag funderat länge, fram och tillbaka osv. Så under operationen var jag ganska lugn och kände mig 100% redo och förberedd. Sen har jag varit mycket otålig under tidens gång och bara längtat som satan på min tur hahaha. Men det var värt det, plus att Mamma fick chansen att vänja sig vid tanken haha

Vad klokt av er att vänta men jag har inte tålamodet. Sen är jag rädd att jag ska ändra mig och inte opa... men håller just nu på att vela fram och tillbaka kring storleken och vilket implantat jag ska ha.
Hann iofs bearbeta en hel del rädslor kring operation och kring resultatet och tiden efter iom att jag egentligen hade en operation bokad nu på fredag. Men den blev avbokad. Var nog trots allt inte helt mentalt förbered.

Ja jag ogillar verkligen när folk säger ” men du som är så vacker och alla killar springer efter dig och har du sett hur dom tittar på dig” och jag bara lyssnar. Och en var ju rolig, han sa att jag känner en tjej som opererat och hon fick en komplikation. Sen visste han inte ens vad det var för komplikation men bara för att en tjej han känner som opat fått det så var det onödigt. Jaha!

Jag tror inte att du kommer ångra dig om det är det här du verkligen vill. Sen att nervositet och orolighet tar över stundtals är ju något man får räkna med haha. Men det här är en ganska stor operation som förändrar en och så kan det vara värt att tänka en eller två gånger så man inte slänger sig in och ångrar efteråt val av storlek och diverse. Sen när det kommer till människor och deras så kallade omtanke så blir man fan trött på dom. Vi som gör den här operationen vet att det finns komplikationsrisker (vi är inte dumma). Men majoriteten av alla människor som gör det går det oftast bra för, annars hade det inte funnits så mycket bra resultat där ute.

Och det är onödigt med kommentarer som "nej du som är så fin". Ja men det är min kropp och mina tuttar, det är inte så att man slutar vara fin eller att man kommer springa runt på stan barbröstad så hela världen ser. Bara för man har gjort en förstoring. Mina vänner har ju tjatat på mig " gör inte för stora nu bara". Fortfarande mina tuttar och jag litar på att jag har en bra kirurg som gör ett tillfredsställande resultat efter mina önskemål. Alla som skaffar silikonbröst går inte overkill. Det här gör man för sin egen skull och att man vill vara tillfreds med sig själv.

Nick wrote:

Hur berättat man för din äldre konservativa mamma?? Får ångest bara jag tänker på det....jag måste dessutom ha hennes hjälp med mina barn efter operationen så jag måste ju berätta.....

Min mamma hade väldigt svårt för min operation, men hon har vant sig vid den. Jag tog en fika hemma henne ensam, berättade väldigt lugnt för henne att jag har funderat mycket över en bröstförstoring just för att jag verkligen känner att det saknas hos mig. Mitt självförtroende är tipp topp och att jag verkligen trivs med mig själv men känner ända in i benmärgen att jag trots allt verkligen saknar att ha bröst. Så jag kommer genomföra en förstoring för MIN skull. Och jag hoppas verkligen att du kan älska mig och respektera mitt beslut. Du behöver inte tycka om det . Men jag vill verkligen ha ditt stöd i det här.

Mamma grät lite och predikade om hur vacker jag va och inte behövde det här. Men hon skulle stötta mig ändå . Oavsett vad föräldrarna tycker så tror jag att det är viktigt att ha dom med sig i sin resa. Min pappa har varit mer förstående än min mor. Men båda har stöttat mig och hjälpt mig i min resa och det har varit väldigt skönt