Jag har funderat över att operera mig ganska länge men valde att inte berätta förrän jag var ganska säker. Min mamma var kanske inte överlycklig men hon stöttar mig till 100% ändå. Jag har berättat för mina närmsta vänner och de stöttar mig också men jag vill absolut inte att det kommer ut i klassen (tar examen i vår) så kommer klä mig så det inte syns på ett tag iaf. De finns de som jag vet är lite mer dömande än andra och har valt att inte berätta för dessa då de annars pratar bakom ryggen på en. Kommer inte heller berätta för resten av familjen förrän om några år. Vem man väljer att berätta för är helt upp till var och en själv det viktigaste är att man är trygg med vilka man berättar det för. Har inte hunnit fundera på vad jag ska säga om någon frågar men det löser la sig.

Min familj var väldigt anti det.. att ja inte var välkommen på deras födelsedagsfest för att alla skulle se mina bröst :( å tänkte vad de skulle tro om mej! Men efter Mkt tjafs fick ja komma.. och ingen märkte något eller sa ett pip.. ja hade dock lösa kläder på mej.. men endå? Så sjukt att ha såna åsikter för ingenting ?

Jag är också lite nervös för vad min föräldrar ska tycka för vi har aldrig riktigt haft någon nära relation där man kommer o berättar om sina problem eller jobbiga saker som hänt.
Jag har berättat för mina närmaste vänner att jag funderar seriöst på att göra en bröstförstoring och hos dom möter jag bara positiva bemötande som ”Ja det har du ju alltid viljat göra” och ” Jag förstår dig precis då jag också skulle gjort det om jag jade råd” dock är min pojkvän inte alls lika positiv utan tycker att mina bröst är perfekta som dom är och att jag inte alls behöver förstora dom enl honom, visst han säger det säker för att det inte barnögon betydelse för honom sen tror jag ju inte att han skulle bli arg eller besviken om jag bestämmer mig för att göra det utan kommer säkert stötta mig i det beslutet men det känns ändå lite tråkigt att han inte ser saken på samma sätt som jag.
Jag har förklarat för honom varför jag vill göra det, anledningen är att jag är så för&@nnat oproportionerlig med en klädstorlek på 42/44 och har bröst på 80B med en tendens till tubulösa.

Wow cred till alla er/oss för allt vi går igenom. Vad grymma vi är som hör som vi vill trots allt motstånd!!!

Ja precis, man tycker det är mer pinsamt o prata om ens missnöje över sina bröst med familjen. Hade jag haft den diskussionen med min pappa hade han nog blivit högröd i ansiktet o vilja sjunka igenom marken (haha)

Ingen har sagt nått alls, pratas de bakom ryggen så gör de då, säkerligen bara sjukt avis tänker jag isf ;p jag bryr mig icke.

Jag har vart öppen och berättat till min familj och vänner. Min familj har blivit väldigt arga på mig och vill övertyga mig om att jag duger som jag är men det handlar ju inte om det. Medans jag har vänner som både är för och emot. Jag har lärt mig en sak, jag följer mina egna tankar och mål och gör inget för någon annan, därför tycker jag inte du ska påverkas heller av vad andra tycker och tänker