behöver ventilera mig, op eller inte op?

Måste bara förtydliga att jag inte tror att han kommer vara otrogen bara för att jag har fula bröst. Vi har ändå ett stabilt förhållande, barn osv. så nåt sånt ska ju mycket till i verkligheten. Men, jag kommer vara konstant orolig över att han spanar in andra tjejer som kan erbjuda det inte jag kan erbjuda osv. Jag har alltså blivit svartsjuk. Någon jag aldrig behövt vara förut... Men nu när jag känner att jag inte duger som tjej, då blir jag orolig att han ska va med nån annan, fast det nog mest är jag som nojjar på... Men det är väl inte så konstig heller egentligen? Hur många snygga tjejer finns det inte där ute?? Kryllar ju! Nu när jag känner mig ful så är det klar man blir nojjig att man ska förlora sin snygga karl! Ser ju hur de spanar in han jämt när vi är ute! Usch vad svartsjuk jag blivit, inte van vid såna här känslor!!

Ja vad ska man säga? Du har varit så jäkla stark & burit på, fött & ammat ett barn, och detta ska ni båda ha varit medvetna om innan. Så jäkla tragiskt att han inte ens vill ta i dig längre, gör mig så jäkla ledsen & förolämpad att höra. 👎 Nej usch. För det ska ju ändå inte ligga på bara en specifik estetisk kroppsdel att inte kunna älska partners kropp. Jag har alltid lärt mig att älskar man en människa av hela sitt hjärta blir den det vackraste i världen, varenda liten del ska få kärlek. Då undrar man ju nästan vad som hänt om du hade varit tvungen att ta bort ett bröst, vilket psykiskt lidande & sedan ha en partner som resonerar på det viset.

Operera dig inte om du tvivlar gumman, relationer håller sällan livet ut, och där finns män där ute som hade dyrkat hela dig & jorden du går på oavsätt om du har spår av att ha bringat ett underbart liv till världen.

Och nejnejnej, att stoppa syntetiska hormoner in i den känsliga kroppen i enbart syfte att få större bröst är INTE svaret, och ingen garanti att det fungerar öht. Istället kan du få andra biverkningar så som depression, blodpropp, torra slemhinnor, svullnad, viktökning/minskning, bristningar, otroligt låg energi, minskad sexlust, migrän, beteendeförändringar & svamp.

Lägg operationen på hyllan lite, om du inte gör det redan så gå & prata med någon, gärna med din partner också & det kan vara bra att uppsöka en sexolog så ni båda kan lära älska din kropp på samma sätt igen och komma varandra närmre. För så här ska det aldrig vara. Du duger alltid precis som du är.

Jag håller med i det som Hannibal skrivit! Lägg det hela på is och se hur du känner om ett halvår eller så. Vet själv att det är ganska lätt att tappa bort sig själv när man nyss fött barn och har småbarn och jag tror inte att det per automatik blir bra för att man skaffar sig snyggare bröst även om man tror/tycker att det är där problemet ligger. 

Men jag förstår dig och är också förbannad och ledsen över att graviditeterna sabbar kroppen. Kram!

Du ska absolut!! INTE operera dig nu. Vänta, ta det lugnt. Sexlivet tar ju tiiiiiiiid ibland..:-( att kommma tillbaka till efter ett barn. Du är fin och säkert älskad av flera. Er relation bygger inte på dina bröst-inte alls, inte ens en bråkdel. Vänta och försök läsa det du skrivit (modigt och självutlämnand ärlig) med någon annans ögon. Då förstår du att du kanske inte är redo riktigt än.

Stor kram (från en annan velis:-)

Ursäkta mig men han ska få dig att känna dig som världens vackraste även om du har minibröst. Du har offrat din kropp för ert barn, och jag blir bara irriterad när du skriver att han säger till dig att det inte finns några bröst längre och du kanske ska börja äta p-piller för att få större?!

Du har gjort det finaste man kan göra för en man, dvs att ge honom en familj. Han borde vara så stolt över dig att han inte vet vad han ska ta sig till!

Och DU måste inse att du är fin som du är, och det ska vara DU som vill operera dig. Att du inte blev vansinnig??!!! jag hade blivit skogstokig på min kille. 

Ne, det handlar inte bara om 1 person utan det handlar om 2 st. Man är ett team som ska hålla ihop, och man ska aldrig få någon känna sig underlägsen, stå på dig och vänta med operationen. 

Lägg pengarna på en psykolog till honom istället! 

(förlåt att jag var brutalt ärlig, men män får ju tänka lite ibland)

kram

Jag håller med de ovanstående. Självklart vill man känna sig sexig o fin för sin kille, så de va tråkigt att han kände så. Men huvudsaken är vad du vill. Tycker inte man ska operera bara för killens skull. Det är en rätt stor operation som man bara borde göra för sig själv. Och jag förstår att du blir svartsjuk, jag är själv riktigt svartsjuk, riktigt jobbigt. Men de har väl o göra med att man är osäker på sig själv o kanske inte gillar hur man ser ut, så man känner sig hotad av andra tjejer. Men man vet innerst inne man inte behöver va orolig. Han är ju med dig för de är dig han vill va med, annars hade han ju inte varit med dig. Så försök tänka att du är nr ett och att ett par bröst inte påverkar det. För han är ju inte tsm med dig för dina bröst :) (får vi hoppas)

Teeny,

Jag blir något mållös.. :( håller med tjejerna här, framför allt Hannibal. Om han inte älskar HELA din kropp efter vad den gett er så är något kanske lite snett hos honom..(?)

Vänta med operation är mitt råd. Det ska komma ifrån dig, inte nån annan.

*Kram*

Hej Teeny!

Jag kan känna igen mig i din bröstbesatthet, men kan inte säga något om hur kroppen blir efter barn då jag inte har fött några (än?). Allt jag kan säga är att om du tvekar det minsta lilla angående operationen ska du inte göra den. Tänk OM något går fel? Känslan av att ha gjort något så radikalt för att behålla någons kärlek och sedan leva med evenutella negativa bieffekter resten av livet... Det är helt enkelt en för stor uppoffring att göra. Och ta inte p-piller av anledningen att få större bröst! Om du redan nu är deppig och nere, tänk vad en hormonrubbning skulle kunna göra. Den skulle i värsta fall kunna slänga dig ner i den djupaste av depressioner. Ta hand om dig! Var rädd om dig! Det finns bara en av dig.

Ta de pengarna och den energin du hade tänkt lägga på operationen och lägg dem på att skämma bort dig själv och hitta dig själv igen. Det är du värd! Vad jag har förstått är det många kvinnor som har problem med självkänslan efter graviditeter och har svårt att förlika sig med förändringarna som en sådan medför. Så om det är någon tröst så är du i alla fall inte ensam om dina känslor. Det kanske är en idé att gå och prata med någon som kan hjälpa dig med detta?

Det viktigaste... Nej, det enda som spelar någon roll, är vad du tycker. Om du tycker att du är fantastisk kommer säkert han tycka det också. Och tycker inte han det så spelar det ju mindre roll, för DU tycker ju att du är fantastisk!

Kram på dig!

PS. Otroligt starkt av dig att ärligt säga anledningen till varför den här operationen överhuvudtaget kommit på tapeten! Det finns säkert en hel drös med kvinnor som genomgått en bröstförstoring av precis samma anledning, men istället för att stanna upp och ifrågasätta sina motiv försöker de rättfärdiga dem för sig själva. Att ta ett steg tillbaka, ifrågasätta ett befäst tankemönster, är något som väldigt få lyckas göra. Du ska vara stolt över dig själv, med det här inlägget har du gett många kvinnors tankegångar en röst. DS.

Oj oj.. 👎 Du ska verkligen inte göra en operation enbart för din killes skull! Vilken skitstövel han verkar vara :(
Nej, jag tycker du verkligen ska fundera på hur du vill göra, för det är DIN kropp. Och börjar han tjura om det är han faktiskt ingenting att ha, så enkelt är det.

*kram*

Jamen här är ju pudelns kärna på nåt sätt. Alla "opererar sig för sin egen skull", men hur många skulle göra det om de visste att de skulle tillbringa resten av livet på en öde ö och ingen annan nånsin skulle se brösten..? Inte många. Så det är en definitionsfråga det där, med ens egen skull. 

Jag känner igen de tankegångarna som Tweeny har, så väldigt, väldigt väl, från när jag var typ 23, fast jag hade bara gått ner lite i fettmassa och mist pubertetsfylligheten och gått från en egen omkrets på 104 cm till 94cm.

Det är ångestladdat, inget mindre! Ingen okomplicerad, positiv förväntan utan mest en önskan att slippa ångesten, och man vet inte hur man ska vrida sig för att komma undan. Jag hade också haft en pojkvän som inte direkt uppskattade mig speciellt tydligt, då mina tankar på operation föddes. Sen sprack det i och för sig med honom, men när jag kom på nästa kille med en bunt porrtidningar och därefter bara inte klarade att visa mig utan BH, bestämde jag mig efter tre veckor. Var jag skulle få pengarna ifrån var nästan obegripligt, som min ekonomi såg ut då, men jag visste att jag måste för att nån gång slippa lägga så mycket energi på att vara ledsen och känna mig ful. 

(Sen kom jag ur askan i helvetet med alla komplikationer, men det är ett annat kapitel.)

Vad som är rätt och fel att göra här kan och vill jag inte säga. Attraktion är ju till stor del en biologiskt styrd process som inte påverkas så mycket av viljan, och även om jag tror din kille kommer att vänja sig vid förändringen och tycka om dina bröst igen, och även om jag önskar att man med några kloka ord kunde rätta upp sinnet på honom i frågan med en gång, förstår jag så innerligt väl att du inte känner att du är tillräcklig för honom som det är nu. Det är verkligen inte rättvist att det ska vara så med graviditeter, det är bara kvinnan som får betala med sin egen kropp. 

Min erfarenhet av unga eller (i värsta fall både och) snygga killar är också den att de har mindre acceptans för små brister, de är helt enkelt ofta mer bortskämda än sina mindre bildsköna bröder, då de oftare får inviter av vackra kvinnor, och det är inte så lätt att vara ihop med dem. Jag kan givetvis inte tala för alla, men det är min erfarenhet... De behöver inte vara alltigenom ruttna ägg för det, men visst 17 är det jobbigare att leva upp till deras förväntningar.

Om det sen ska få dig att genomgå en operation... Det måste vara ditt val, och ett medvetet sånt. Jag har försilvrat dig nu och du kan söka bildinfo. Tänk på att det inte är jätteuppskattat av andra tjejer om din kille får se alla brösten.🤭 Så använd ett gott omdöme, det är du som ska ha dem, han har ju sagt att han är nöjd bara det finns lite bröst. Så välj åtminstone form och placering efter din egen smak, om du väljer att opereras.

Vart ska ni flytta? Vi kanske kan tipsa om bra kirurger i närheten...

Teeny, det skär i hjärtat att läsa det du skriver, inte minst då jag har precis fått höra en liknande historia av en kvinna som står min väldigt nära, min närmaste vän och förebild.

Jag berättade för henne nyligen att jag skulle göra en bröstförstoring och jag trodde hon skulle märka hur glad jag var och bli glad för min skull. I stället sjönk hon ihop av ångest och sa till mig att hon inte kunde rekommendera mig att göra operationen, hon tyckte jag skulle vänta minst några år, kanske 10-15 år eller tills jag får barn. Det visade sig att hon gjort en bröstförstoring, något jag inte hade en aning om. Hon hade fått barn och hennes man tittade i porrtidningar i stället för på henne. Hon gjorde sin op för att hon mådde så dåligt och inte såg någon annan utväg. Det som hände sen var absolut ingenting, mannen ändrade inte på sitt beteende utan fortsatte att föredra tidnignarna, och hon mådde inte ett dugg bättre. Många år senare, efter skilsmässa och mycket arbete med sitt självförtroende, satt det fortfarande otroligt långt inne att våga berätta för mig att hon gjort en op. Hon ångrar sig inte, hon är numera nöjd med resultatet, men situationen runt omkring är fortfarande otroligt infekterad.

Det jag försöker säga är att problem med sex, eller problem överlag i ett förhållande, beror inte på kvinnans bröst. Detta är aldrig fallet, det är något annat som är det faktiska problemet och dina bröst får skulden för det. Tyvärr är vi kvinnor fantastiskt duktiga på att beskylla våra egna kroppar för allt som är fel här i världen.

Jag håller med alla ovanstoende kommentarer, gör inte operationen om du tvekar. Satsa på ditt självförtroende och arbeta på er relation i stället. Ha inte ångest och dålig självkänsla som anledning till att operera dig, ditt självförtroende sitter inte i brösten, det finns i ditt hjärta och din självbild. En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre. Operationen ska göras för att det känns så jäkla roligt och att man kommer bli till och med ännu finare, inte för att det behövs.

Våga lita på vad vi alla skriver - du duger som du är!

Lycka till vännen!

Aussie, jag känner mycket värme och omtanke i ditt inlägg och håller med om nästan allt utom följande citat 

"En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre."

För egen del är det precis tvärtom, jag skulle aldrig rekommendera nån som trots allt trivs ganska bra med sina bröst att operera dem.
Jag dömer inte din tanke! Jag blev bara förvånad. Menade du den så?

För mig kändes det som så många års jobb att kunna acceptera mina bröst som de var, att det inte hade varit rimligt i förhållande till en operation, som borde gått relativt snabbt och gett samma lyft för livskvalitén.

Jag vill dessutom gärna förtydliga vad jag skrev ovan; killen med porrtidningarna tyckte inte att jag var mindre fin för det, sa han. Vilket jag har svårt att tro på än idag - men idag vet jag (till skillnad från då) att han verkligen älskade mig, och det är nåt jag är oerhört tacksam för att nån har kunnat göra så. Men jag tror ändå att han hade önskat att jag sett annorlunda ut. Skadan var hur som helst redan skedd, det var liksom bara droppen som fick vågskålen att väga över mot operation för min del, jag hade inte klarat att tänka över den åt andra hållet på många, många år... Och det blir självinfriande; skäms man och ogillar sina bröst, och döljer dem, kommer killen också att undra vad som är fel med dem - och se det!

Jag har sett andra tjejer med  bröst liknande de jag hade, som trivs med sina, och inte tycks ha några större problem. Såna gånger undrar jag om jag inte trots allt gjorde fel som började operera mig. Mitt liv hade varit så mycket enklare om jag kunnat trivas med dem som de var. Men jag vet också att man behöver mycket självkänsla för det, och jag hade inte det efter alla uppväxtår då jag fått höra att jag var ful och dessutom blivit specifikt retad för mina stora bröst.

Så där är vi igen - vad är rätt att göra, i den riktiga världen, inte den bästa där vi inte lever..? Åtgärda den enda störande punkten fysiskt eller mentalt..? Det som kostar minst energi och sorgetårar eller det som kostar minst pengar?
Det är ingen enkel fråga med ett självklart svar, men därför förtjänar den i vart fall att man tänker igenom den ordentligt.

Marina - Jag förstod nästan när jag skrev det att jag skulle få kommentarer på det citatet 😎 Jag ska försöka förtydliga mina tankegångar. Jag är inte speciellt pedagogisk så fråga gärna igen om jag yrar i nattmössan =)

Jag både förstår och håller med om ditt resonemang, att operation är en smidig genväg. Förutsättningen för att det ska vara en smidig genväg är dock att det är brösten som är problemet, och inget annat.

Det jag menar är att för att en operation ska få rätt effekt så måste man ha ett rationellt utgångsläge. Är man missnöjd med livet, lever i ett dåligt förhållande, tycker illa om sig själv eller har andra problem som påverkar, så blir inte världen bättre av en bröstförstoring. Precis som när man går till frisören, man kommer inte ut som en ny människa, man är egentligen samma gamla men lite snyggare i håret =) Detta "Jesuskomplex" är grundläggande psykologi, vi människor hänger gärna upp oss, oftast omedvetet, på en specifik sak eller person som ska lösa alla problem.

Grunden till dessa resonemang är de kommentarer och ifrågasättnignar jag fick från min vän. Hon hade mer piska än morot och operationen löste inte de problem hon hade. För henne var operationen ett oerhört stort projekt och än idag ånegstladdat. Det blev viktigt för mig att förklara för henne att jag inte ser det på samma sätt, och framför allt: jag förväntar mig inte att det ska bota mitt livslånga dåliga självförtroende eller min inte så rättvisa självbild. Det kan jag endast åstadkomma genom hårt arbete med mig själv. Men detta är ett litet steg på vägen, att förbättra en specifik del som jag tycker kan förbättras. För mig är bröstoperation något roligt och inte alls lika monumentalt stort som för min vän. Jag har inte panikångest över mina bröst idag, jag tycker de är fina men alldeles för små. Jag är därmed missnöjd, men ett sätt så jag kan leva med det. Jag gör det därför inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag väldigt gärna vill.

För mig och min vän som ofta är och resonerar väldigt lika, blev detta med bröstoperation så otroligt olika att man knappt kan tro att det är samma sak vi pratar om. Jag ser det som en kul, bra grej och för henne innebär det ångest. I den jämförelsen tycker jag att mitt förhållningssätt är betydligt sundare då det blir något som får mig att må bra, jag kommer inte skämmas i framtiden över att ha fejkade bröst, och jag kommer troligtvis ha lättare att bli nöjd med resultatet i och med att jag inte förväntar mig att brösten ska förändra något utöver att bli stora och fina =)

Självklart är missnöjdhet med brösten i någon grad anledningen till att man vill opereras, men jag lärde mig av min vän att man ska vara försiktig med att operera sig när man mår dåligt av andra anledningar och känner utomstående press på sig att man måste förändras, måste bli bättre.

Oj vad mycket text det blev, ska sluta skriva nu. Hoppas du blivit lite klokare på vad jag menar =)

Aussie - jag blev absolut klokare, förstår och håller med.

Blir irreterad av att läsa..att bli gravid och skaffa barn tillsammans är något både är med på och då får han också ta följderna av det. Han har gett dig ett barn?! Mindre bröst,hängigare mage osv..ja allt som kan hända! Hade min kille sagt något sånt hade jag börjat mobba han för någon av hans kroppsdelar så han skulle få känna hur det är, vägra röra där udner sex osv..Fyy vad konstig kille :S

Jag har läst igenom vad ni skrivit flera gånger. Har dock inte hunnit svara för jag har inte varit själv hemma och fått tid till det.

Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid att svara på mitt problem, det fick mig verkligen att tänka till! Så stora tack verkligen!

Jag känner dock att jag har ju inte lagt till all info i mitt första inlägg, för att ge en rättvis bild av vår situtation här hemma. Jag avstod från den infon då jag inte tyckte den hörde hit, eftersom detta är ett forum där man diskuterar skönhetsoperationer.. Men jag kanske borde ha lagt till att min kille är sjukskriven för psykiska problem och depression. Detta är ju en stor anledning till att han inte är speciellt kärleksfull mot mig nu för tiden, överhuvudtaget.. Och att vi knappt aldrig har sex. Han mår skitdåligt helt enkelt, och har nyss börjat ta nya medeciner mot det.

Han har varit avvisande och haft svårt att visa mig kärlek (kramas aldirg,pussas aldrig etc) sen mitten av graviditeten ungefär. Jag vet ju om detta. Att det är en del av hans sjukdom. Men jag med min redan så dåliga självkänsla och självförtroende börjar ändå anklaga mig själv att det måste vara mig det är fel på...

Nånstans i min vrickade hjärna har jag fått för mig att en bröstförstoring ska göra att jag mår mycket bättre, och känner mig snygg och attraktiv igen.. Och kanske få lite fart på sexlivet igen.. Saknar honom..

Men när jag läser era svar så är det såklart bland det dummaste jag kan göra just nu. Är glad att jag valde att gå in och skriva här, för ibland ser man inte vad som håller på att hända...

Jag måste försöka må bättre själv, och ta ett kliv tillbaka så han får en chans att friskna till i sin takt.. utan att jag ska bli förbannad varannan dag för jag inte får nån kärlek.. Men usch vad det är jobbigt! Lätt att sitta här och skriva.. en stund senare så kommer jag bete mig skitjobbigt igen mot honom, för då är mina demoner i farter igen...

Ska ta en paus nu på tio dagar och ta med sonen hem till mina föräldrar. Ska bli skönt. Så får min kille lite lugn och ro också.

Där var bakgrunden till mina bröstop-planer.. Men jag vill fortfarande göra en op, det behövs ju! Men jag tänker vänta tills jag känner att jag inte gör det för jag tror att allt ska bli lättare för att jag har snygga bröst, utan för att jag vill känna mig nöjd för mig själv. Slippa hata en kroppsdel.. Men jag ska avvakta ett bra tag. Funderar till och med på att ta en del av kontot till körkort istället. Så får jag spara upp det igen..

En litet ställe i småland lutar det åt att jag flyttar till, om allt går vägen... Är det KKAB i jönköping och falköping som gäller då eller? Nån som gör snygga framför muskel där??

Återigen, tack för era vänliga ord och att ni tog er tid att skriva! Det uppskattas!!

Det är bra att du väntar med en op tills både du och han mår bättre. Hans depression kommer inte försvinna bara för att du skaffar fina bröst, men det vet du nog redan. Kanske det är bra som du skriver att ni behöver lite paus då och då. Så du gör rätt i att åka hem till dina föräldrar ett tag. Se till att få mycket kramar av din familj och dina vänner. Det är inte riktigt samma sak som att gosa med sin partner, men det känns jättebra när man verkligen saknar kärlek och att någon ska ta i en. Visste du förresten att sorg, smärta och antagligen depression till viss del kan lindras genom beröring? Man behöver inte göra något, bara ligga bredvid varandra och kramas eller hålla varann i handen. För någon som har stängt in sig blir det jobbigare att hålla uppe muren när någon tar i en, kanske man får den att rämna så allt det dåliga i en kommer ut. Vissa som har depression kan verkligen behöva ventilera sig, inte bara för en psykolog, utan även för sin partner så man vet vad det är som pågår.

Bara några tankar från mig. Tänker på dig! Och se till att ta körkort :) det ger en verkligen en självförtroende-kick när man klarar det. Plus att man känner sig mycket mera fri och självständig när man kan ta sig vart man vill, när man vill. :) Det kan också vara ett tips. Att göra saker du inte trodde du klarade av, på så sätt kanske du återfår din självkänsla!

Lycka till med allt!

Oj gumman... Ett litet barn och en deprimerad man att ta hand om. Ingen lätt sits.

Jag har själv haft en relation med en man som inte var i balans med sig själv och livet (också denne man mycket attraktiv), och upplevt hur man kan ösa hur mycket som helst ur sin egen brunn och ändå är det bara torrt runt omkring en. Mitt råd är därför, ös inte så att din brunn sinar. Ge och stötta så länge du känner att du kan och orkar, men när du nästan går på knäna måste det finnas plats för dina behov också..! Det gynnar ingen att ni tar knäcken på dig med. Ta paus, som nu, och kom tillbaka när du orkar.

Hämta självkänsla ur att du gör något helt fantastiskt just nu, fast det kanske inte känns så mitt i vardagen. Det är ju vardagen som utgör livet, till 90%! Ingen av de tjejer din kille ev sneglar efter med "finare" bröst kan ge honom det du ger; en trygg, fast grund att stå på, kärlek och samhörighet att vila i, det vill säga den bästa tänkbara grund han kan få för att bli frisk och hitta tillbaka till mening och glädje i livet!

Fina tuttar ger inget av allt det. Men dina har gett ert gemensamma barn sin bästa start i livet, och jag är helt säker på att när din kille orkar ut ur den kokong som depressionen har slutit in honom i, kommer han att se allt det med en helt ny ömhet, och älska dem och dig, som ni är - ännu mer än innan, därför att du har bevisat att du är äkta, du finns där genom nöd och lust, som det heter -inte bara när han är "stor-och-stark", och inte bara för hans vackra yttres skull, utan för de andra sidor av honom som du känner, förmodligen bättre än de flesta.

Förvånansvärt nog tror jag att det vackra skalet, som säkert varit till stor nytta många gånger, blir ett tveeggat svärd för en del killar, speciellt för dem som inte haft den uppväxt de skulle ha behövt - de vet att "skalet" funkar för att hitta tjejer, så de använder det gärna med självsäkerhet - men ser tjejerna nåt mer hos dem, tillmäts de något egenvärde för dem de är? Såna frågor tror jag tär mer och mer på deras självkänsla, som är nåt helt annat.

De behöver bekräftelse, men vet inte hur de ska få den, för de har ju hela livet spelat sina kort på samma "fungerande" sätt - genom ytlig charm, vilket i sin tur bara spär på den dåliga självkänslan - jaha, ett streck till på sängstolpen, men hon kom också hit bara för mitt utseendes skull... Fan, vad jag måste vara kass som person, bäst jag drar innan hon inser att allt bara är yta. Jag måste se om jag inte kan hitta nån annan bra tjej, för hon här är ju inget att ha, hon föll för ytan bara. Och så börjar cirkusen om.

En riktigt otrevlig effekt av deras dilemma är att deras oförmåga att i sin tur bekräfta sin partner kräver en sällsynt god självkänsla hos henne. Det är ju ett av de känsligaste kapitlen i livet, att man är så sårbar för vad han tycker som man älskar. Det är så mycket lättare att värja sig för kritik eller bristande uppskattning från andra, men från den man själv har gett sitt hjärta... Det är inte lätt.

Saken är den att om han börjar vara dum mot dig, måste du markera att det inte är okej - för om den som har dålig självkänsla och dålig insikt om situationen märker att han tillåts trampa på sin partner, finns risken att han nervärderar henne till ännu lägre än sig själv. Det ligger en del i det där om att man måste älska sig själv för att älska nån annan - annars tycker den deprimerade lätt "Hon måste vara riktigt värdelös om hon älskar nån som mig". Medan man istället som tjej gärna ursäktar honom för att han ju har det svårt just nu - och inte säger så mycket. Jag tror det bästa för hela relationens skull, och inte minst  för din egen, är att du vänligt säger ifrån, "Det där var ojuste och det vet du", eller "Det är inte mitt fel att du känner så, så låt det inte gå ut över mig, som älskar dig". Samtidigt gäller det ju att balansera upp det så man inte får honom att känna sig än mer misslyckad; och det är ingen lätt uppgift. Hur man än vänder sig, har man ändan bak. Men om någon har redskapen för att nå fram till honom på ett konstruktivt sätt, är det ju du!

Jag hoppas att du kan hitta ett sätt att inte tappa din självkänsla, trots att han inte förmår bekräfta dig nu, när du verkligen skulle behöva det, i din nya situation som småbarnsmamma och på okänd mark. Våga tänka lite kaxigt - så många andra kvinnor har känt sig lika osäkra som småbarnsmammor, och det har man all rätt att känna, det gör en inte sämre på något sätt. Det minskar inte ditt värde, tvärtom, och du håller dessutom just på att ta er båda igenom den nya terrängen. En eloge är vad du ska ha!

Att du sen kan vilja ha dina bröst tillbaka är en annan sak. Så kan man visst känna, utan att det behöver vara något konstigt med det - men jag tycker du gör helt rätt i att ta er igenom relationskrisen först. Du vill ju inte heller känna att du blivit vald för ditt yttre!
Har ni skaffat barn ihop, finns där nåt mer, och det är det ni behöver hitta tillbaka till först. Ett par ev nya bröst kan senare bli ett plus i kanten, men de ska inte utgöra nån grundpelare i ert förhållande.

Jag håller med om det som tidigare sagts, att fysisk närhet är ett bra hjälpmedel. Inte nödvändigtvis sex, även om det inte behöver uteslutas😉 - det bidrar ju faktiskt till både samhörighet och livskvalitet (visste du föresten att "kåt" ursprungligen betydde "levnadsglad"?) - men man utsöndrar en mängd "må-bra-hormoner" när man bara ligger sked, kramas och gosar. Får man inte så mycket gos tillbaka, kan man kanske nöja sig med en stilla omfamning, för att inte öka på pressen om ett gensvar han inte förmår ge. Men att du ligger på hans arm och håller om honom, trots att han kanske befinner sig i svåra tankar nån annanstans, tar udden av hans smärta och jag vill gärna tro att det ger honom känslan av att han trots allt är värd att älskas, vilket i sin tur så småningom borde kunna vända båten på rätt kurs.

Önskar lycka till på alla sätt och hoppas att jag inte trampat på några tår genom att skriva mina tankar om saken!
Ta bara till dig de delar du själv vill, om det finns några.

Kram,

Marina

Marina: Du borde ju skriva en bok - kloka kvinna!