Söker vägledande råd angående min flickvän

Du kan väl ha inställningen att hon är fin nu och skulle säkert även vara fin om hon  opererade sig. Borde hon kanske få någon slags psykofarmaka? Hon verkar inte må bra.

Först och främst vill jag bara säga att efter att ha läst det du skrev blev jag både glad och ledsen. Glad för att din flickvän har en otroligt fin pojkvä och ledsen för att hon verkar må så dåligt. Jag tycker att du gjort allting rätt för det är precis som du skriver att det är hennes beslut och ingen annans.

Däremot så är plastikoperationer och då framförallt bröst väldigt tabubelagt och din väldigt neutrala ställning kan bidra till tveksamheterna. har hon någonsin pratat silikonbröst i andra sammanhang, vad är hennes generella åsikt? Om killen är alldeles för neutral kan det finnas osäkerhet att han inte gillar resultatet, och då avstår man hellre.

Angående rumpan så kan man träna den större men det krävs lite tid och tunga vikter.... dessutom kan träning ge henne välbehövda lyckohormoner, är det något ni kan göra tillsammans?, du kan ju be henne komma för att du vill träna med henne.🙂

Dock verkar brösten vara det största problemet. Det tillsammans med det faktum att ni inte kunnat ha sex (penetration) ännu bidrar garanterat till osäkerhetskänslorna. Ni har väl sex på annat sätt? lite intim fråga, jag vet, men sex är så viktigt och sååå himla mycket mer än penetration. Om hon pratar illa om sina bröst igen, kan du inte fråga om hon vill boka konsultation och att du i så fall stöttar henne och tycker om henne lika mycket oavsett, hon kommer vara samma person efter operationen också. Som sagt så har du gjort allt rätt men det kan ändå vara din neutralitet som gjorde att tvekan tog över, för hon verkar ju inte tagit till sig att hon är fin oavsett. Du kan ju även framföra att du blir ledsen att se henne må så dåligt och att hennes välmående är tusen gånger viktigare än hur hon ser ut så om HON mår bättre av op tycker DU att hon ska göra den.

Jag tror absolut att en konsultation kan hjälpa (om tankar på op finns hos henne vilket det ändå verkar som), är hon dessutom helt platt så kan man till och med få op genom landstinget (är osäker på detaljer runt det men det finns det tjejer här som har koll på)

kram

Först och främst måste jag säga; vilken fantastisk pojkvän du verkar vara och vilken tur att hon har dig!

Nog för att plastikkirurgi visst kan hjälpa självkänslan något enormt, det är vi många här som kan styrka.

När du själv är 100% på att det är vad du vill.. Inte annars.

Men i ditt fall så tror jag att hennes bästa chans är proffesionell hjälp psykiskt, hon låter väldigt skör och

jag tror inte att det är en bra tidpunkt att göra några kroppsliga förändringar hos henne. En operation

rubbar hormonerna och rör upp tankar och känslor bara av sig själv, för hennes psykes skull tror jag verkligen

inte en operation skulle göra gott i dagsläget.

För hennes, och er båda, tror jag att hon måste stabiliseras först innan någon operation skulle kunna vara

en "bra lösning", tror hennes problem sitter betydligt djupare.

Om ni ska gå på en konsultation, så tror jag att det är viktigt för henne att du går med henne och får samma

information och det kan vara skönt för henne att faktiskt ha någon att bolla lite med. Men jag tror att det är

JÄTTEVIKTIGT att ni även berättar för kirurgen i fråga hur illa hon faktiskt mår, så kanske han/hon sen kan ge

en yrkesvägledande åsikt om när/om en operation skulle kunna hjälpa henne.

Risken finns ju faktiskt, om man inte tar tag i underliggande problem innan, att man ger igenom operation efter

operation och ändå inte blir nöjd, för att underliggande problem inte är lösta.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi

Tack för alla svar!

Hej.

Jag kan bara hålla med många som skrivit här redan. Många vettiga tankar.

Jag tror att en viss grund-självkänsla är nödvändig vid ett ingrepp. Annars är nog risken överhängande att hennes mående faktiskt bara blir sämre. Att hon hittar fel på brösten, för det blev inte som hon tänkt sig, att hon focuserar fler och fler "fel" på sig själv... att det blir en än mer "ond" spiral - istället för att faktiskt ge självkänslan en skjuts uppåt - så som det faktiskt borde bli av en operation :)

Min man har precis som du: åsikten att jag är fin som jag är. Det tycker jag den allra bästa inställning en partner kan ha. Alltså - ingen påverkan åt ena eller andra hållet :)

Han tycker att det är MITT val - och stöttar mig vilket jag än väljer.

Men om man mår för dåligt så KAN man INTE välja själv - utan då är det ens demoner som väljer...

Dvs. en konsultation skulle jag inte rekomendera förrens hon mår bättre i sig själv. Som någon skrev: vänta ett par år med det.

Kan tillägga att min man har tidigare levt i ett liknande förhållande under 6 års tid (såsom jag tolkar det - och får vibbar av) som du verkar vara i. Jag visade honom din text och om du vill kan jag sätta er i kontakt - pm:a mig bara isåfall :)

Trådstartaren - du låter nog som precis den pojkvän jag tror vi alla önskar vi hade, både före och efter operation. Jag har haft otur med mina operationer och skulle verkligen uppskatta den inställningen, att det spelar ingen roll att jag inte är perfekt, jag är fin ändå.

Säkert bottnar mycket i just låg självkänsla, möjligen otrevliga tidigare erfarenheter och i det faktum att hon älskar dig och så innerligt gärna vill att du ska tycka att hon är vacker, samtidigt som hon absolut inte kan se sig som vacker. Den här stressen kan ta oerhört mycket energi och blockera andra tankar.

Och för att göra saken än värre har hon vaginism. Jag hade i några år runt 20-årsåldern vestibulit, och det gör också sexlivet besvärligt och penetration plågsam. Den smög sig på gradvis och jag fattade inte i början att smärtan inte var normal, att det inte bara "gått lite för fort fram" eller så. Och jag bet också hellre ihop än klagade, just för att jag upplevde det som oerhört konstigt och okvinnligt att inte kunna ha sex på vanligt vis, innan jag fick en diagnos. Det var före min första operation, och jag tyckte inte om mina bröst alls, så en sak att "skämmas för" fick liksom räcka. Jag trodde inte att min pojkvän skulle orka med mer än så och jag var själv förmodligen också lätt deprimerad utan att jag egentligen förstod det (främst pga p-piller), grät nästan dagligen och var nog aldrig riktigt glad. Så jag kan absolut förstå hur hon känner, även om hon verkar ha det mycket värre än jag hade.

Skam är en cirkel som är oerhört svår att bryta. Så mycket energi går åt till att hantera den, att man liksom inte förmår ta ett initiativ till att bryta den. Och i värsta fall kan man tycka att skammen är ett "straff" man har ålagts pga sin fulhet, man måste skämmas när man ser ut så, något annat vore liksom övermod, så att ha anständigheten att åtminstone skämmas är det minsta man kan göra för att inte bli helt utdömd som person. Jag ställer saken på sin spets för att klargöra vad jag menar. Skam fungerar ganska lika oavsett vad den beror på. Och ofta behöver man nån form av hjälp utifrån när det är så här illa, nån som bryter cirkeln och hjälper en att se att det är självpåtaget och ingen absolut sanning. Jag tror att hon kommer att komma ur det hela, men det kommer att ta tid.

Att du inte tittar efter andra bröst ( t ex här) är ett stort plus, för er gemensamma del. Mår man dåligt över sitt utseeende, är det oerhört lätt att ta varje sådant beteende som ett tecken på att man inte räcker till för sin pojkväns behov. Det hjälper inte att pojkvännen säger att det inte är så, för han kan ju inte gärna säga motsatsen, och därför har det inget värde att han säger nåt alls, om du förstår hur man känner? Så ditt förhållningssätt är alltså det bästa tänkbara.

Om hon själv en dag kan vilja skaffa ett konto här, kan hon se att hon inte är ensam om att inte ha några perfekta bröst. De man matas med på reklam och i filmer är ju oftast redigerade och/eller de tjusigaste i världen, inte dem som vi vanliga kvinnor har. Ändå är de oftast dem vi jämför oss med. Att bara få den realistiska bilden av hur genomsnittliga bröst faktiskt ser ut, kan kännas som en lättnad, och sen kan hon välja om hon vill göra något åt sina eller ha dem som de är.

Jag vet inte hur det ser ut på den ekonomiska fronten, men bara ett hugskott; kan det vara nån idé att säga (vid väl valt tillfälle) att det enda du vill är att hon ska vara lycklig, att ni kan ta 50 000 kr och göra vad som helst som hon tror hon skulle bli glad av, om det är en härlig resa, en operation eller en andel i en stuga - vad som helst! Du känner henne bättre än jag, jag bara undrar om det kan vara ett sätt att lägga fram det.

Jag skulle gärna skriva mer, men hinner inte just nu - men jag känner med er och hoppas verkligen att ni hittar harmoni, på vilket sätt det än blir.