Hur berättade/gjorde ni (ogillande familjemedlemmar)?

Tror det är något som tar tid att acceptera för en del i ens närhet. Berätta och låt dem smälta infon och ta sen upp det efter ett tag igen. Har också mött motstånd men är tydlig med att det är detta jag vill, blev rätt förvånad när min mamma tex inte sa emot alls när jag skulle lyfta brösten, tror inte många äldre tänkt tanken men förstår ju, speciellt om de har samma problem ;-) själva.

Berätta! Det gjorde jag, de gillar det inte, men som du säger är det inte värt en dålig relation bara för att man inte har nämnt det innan. Det svider lte att de inte stöttar mig (både mamma och pappa) MEN det känns mycket bättre att vara "ärlig" och ha en öppen relation :)  Det tycker de innerst inne också. De får fortfarande ett förtroende och känner sig inte lika bortprioriterade.    Jag förstår att mina föräldrar är anti, jag är för det första deras enda barn och för det andra så har de sett opar som har gått fel och personer som ändrar sig osv osv och SJÄLVKLART finns tanken att de vill att jag ska duga som jag är och inse det själv, självklart vill föräldrar se att ens barn är nöjd med sig själv. Jag kan tillägga att min mamma är utbildad inom vården och har då också en annan syn på operationer och vård öht, ett mer risktänk då hon är mer insatt i sådant.

Sitter i en liknande sits, är nog inte mycket till hjälp då jag ej berättat för mina föräldrar än... jag har FEM dagar kvar till jag opar mig och jag har aldrig nämt bröstförstoring för dem ens. Är så rädd på hur de kommer reagera så har änna skjutit på de men nu är det inte långt kvar. Känns inte verkligt eller som om jag kommer ha tuttar om en vecka eftersom de ej vet haha. Jag är också 20, bor hemma men ska ju egentligen bestämma över mig själv då jag är vuxen men så lätt är det inte.. Jag är deras lilla docka och kommer nog aldrig bli vuxen enligt dom. Kändes skönt att du skrev detta då jag måååste berätta imorgon. Vet inte vad jag ska ta mig till haha. Hoppas det går bättre för dig än vad det gjort för mig!! =)

Jag har inte ens sagt till min mamma ä att jag ska göra det (har inte bokat) min sambo är väldigt stöttande så det är jag glad över. Tror dock inte att mamma skulle bli chockad över detta för jag har pratat om det sen jag gick i högstadiet. Men jag drar mig ändå från att säga det! Jag tror alla föräldrar vill att deras barn ska må bra så om du förklarar varför du vill göra operationen så kanske dom förstår dig :-D

Tror de behöver lite tid bara. Min mamma var väl inte emot egentligen.. men inte jätteförtjust i det heller. Var orolig för att jag kanske mått dåligt över det och allt sånt där. Men sen så satte jag mig ner med henne och förklarade allt, berättade om allt jag läst på och visade henne lite bilder och så på "normala" opade bröst. Vissa äldre verkar tro att alla opade bröst blir stela bomber som ser överdrivet ut (inget fel i det från mitt håll dock, haha). Så du kanske skulle testa med det 🙂

Ja, jag har väl bara sagt någon gång lite förbipasserande att "jag skulle kunna göra en bröstop." eller "jag tycker bröstförstoring är snyggt!" ungefär - men när jag säger något sånt möts jag direkt utav att "neeej, nej, så himla fult!" eller "du vill väl inte förstöra din fina kropp på det viset?" ungefär. Jag mår ändå dåligt över mina bröst, gillar inte formen el. så, de är egentligen väldigt små men de har en form som gör att jag ändå behöver B/C-kupa. Min pojkvän är stöttande i att jag vill op mig, men han känner väl att jag inte behöver någon op alls. Jag kan berätta för mina föräldrar att jag tänker operera mig/boka tid men jag vet om att de kommer bli jättebesvikna verkligen och jag hoppas väl att någon sitter inne på ett guldtips över hur jag ska lägga fram det hela? Bra idé ändå att sätta sig med mamma och pappa och visa lite bilder osv. Jag eftersträvar inga silikonbomber som ser onaturliga ut (även om jag inte har något emot det!) utan snarare vill jag delvis ha lite större men även en rundare/fastare form.

Åh, berätta hur du la upp det sen och hur de tog det hela. Jag håller tummarna för dig!

Hej!! Vill opa mig i nov, och berättade detta för min mamma för typ kanske 2-3 månader sen! ( då jag ville berättade för henne? Jag skickade ett sms till henne då jag kände att det var lättast att ''bryta isen'' med! Fick ett positivt svar tbx (vilket var oväntat) som jag t.o.m började garva av...men som jag senare fick veta (när jag snackade ''irl'' med henne) att hon trodde att jag skämtade...inte lika kul då lixom!!! Dock så är jag över 18 och bor inte hemma så det är lixom MITT liv, inte ngn annans! Min mamma reagerade negativt ( oväntat? ) och sa att o''oh om det går fel , så har du lagt ner massa pengar och har skitfula bröst resten av livet så kommer du ångra dig, du läste väl om den där kvinnan som opererade sig i polen'' ,och massa sånt och som Mallans_bralla skrev , att föräldrar (dock inte alla) tror att det blir supermega dunder bomber! Hon är rädd att det kommer hända mig något dåligt och att jag kommer må piss efter och att man inte kan korra det, utan att man måste leva med det! Men jag sa till henne att det var värt risken och att jag mått piss i nästan hela mitt liv (när man börjar tänka på sånt då) , har försökt acceptera hur jag ser ut, men mår fortfarande dåligt! haha skrev i ett annat inlägg att jag tycker synd om mina små bröst för att jag vill göra dom större , att dom inte räcker till, men älskar hur mina bröst ser ut!! dom är supersöta men jag vill ha större och se lite mer kvinnlig ut! Iallafall, jag sa till henne att detta vill jag göra för att få mig själv att må BÄTTRE och att hon helt enkelt får lära sig att leva med det, för det har jag! Sa också att jag gärna hade velat att hon var lite mer stöttande och nu har det väl sjunkit in mer, hon tycker fortfarande inte att det är bra, men hon visar inte så mkt missnöje nu som i början, men med tiden så sjunker det nog ner! Som sagt så är det JAG som ska opa mig och det är MITT liv och JAG vill detta för MITT eget bästa , punkt slut! Känner också att om dina skulle börja bråka om det så känns det inte riktigt okej då du har fyllt 20 och är myndig, det är ju inte så att du planerar att utrota mänskligheten utan fylla ut din kropp lite haha ;) Om dom verkligen bryr sig om dig så kommer dom inte börja ngn ''fejd'' ( om dom nu skulle göra det såär lite löjligt faktiskt (imo), ta inte illa upp) utan att dom kanske inte gillar det, men inte starta någon fejd! Om du berättar att du vill göra det så berätta riskerna och som Mallans_bralla sa , visa bilder osv, och var berädd på att dom kanske inte gillar det i början men låt det sjunka in!! För det är ju DU som ska vara nöjd med dig själv och ingen annan!! Kram på dig tjejen, och lycka till hur du än gör

Om du inte berättat att det här är något du verkligen vill göra, alltså verkligen få dig att förstå att du verkligen funderat mycket på det. Så tycker jag du ska göra det. Tror säkert dina föräldrar stöttar dig om det får reda på att du verkligen vill göra detta! 🙂

Håller med Mallans_bralla, och om inte annat får de en annan synvinkel och förhoppningsvis förståelse :)

Usch, jag är 34 år och har samma ångest över att berätta för mina föräldrar. Ena stunden tänker jag att jag skiter i att säga något, nästa sekund tänker jag att så kan jag ju inte göra. Gaaah! Jag skall på min första konsultation idag och andra 2 maj. Sen kanske operation 21 maj... Måste berätta SNART men vet verkligen inte hur jag skall få ur mig det...

haha det är skitjobbigt först, man fan vad skönt det är när man har berättat

Ja, alltså jag tror ju (eller jag vet) att de inte kommer säga upp kontakten med mig, men jag hade väl hoppats på att de skulle kunna vara stöttande och typ, förstå att jag gör det här för MIN skull, för att jag ska må bra över min kropp och inte ha komplex för något som jag ej kan ändra på (för mina tuttar lär ju inte börja växa i dagsläget, haha). Jag är orolig för att de hela tiden kommer tycka att jag har förstört min kropp eller att de ska känna att de "misslyckats" som föräldrar för att deras dotter inte är nöjd över sig själv. Jag tror att de ser typ två enorma silikon-tuttar framför sig när man pratar om plastikkirurgi, men mitt mål är ju bara att få en bättre form och lite större bröst men samtidigt ska det se naturligt ut. De tror också (om jag dragit upp detta någon gång) att om jag gör en op av mina tuttar kommer jag få "komplex" för något annat - och så får de typ fram någon bild av att jag är 25år och har opererat allt från min stortå till örsnibb. Tack för alla era svar och tips förresten!!

Kan uppdatera att det inte gick bra ALLS... haha. Mamma sa ungefär (mer eller mindre): "Jag kommer aldrig att supporta dig i ett sådant beslut" "Det kommer uppstå problem när du ska amma m.m." "Det går inte att göra en bröstförstoring och få det att se naturligt ut, ser väldigt fake ut" "Man kan väl inte vara så dum att man lägger ut 50000kr på en sådan sak? "ALLA ångrar sig till sist, det är farligt att genomgå op., med narkos/man mår dåligt efteråt/det går aldrig att få något gjort ogjort igen" "Det är sorgligt att man är så utseendefixerad att man lägger ut pengar för att förändra sitt utseende med kirurgi" (Denna tog jag väl åt mig mest utav!) ....Jaa, så nu känner jag mig lite på botten igen. Jag vet inte vad jag hade hoppats på? Kanske lite mer "jag tycker inte om ditt beslut, men jag kommer ju stötta dig i det" nu känns det mer som "du är dum i huvudet om du gör något sånt här"

  Hårda ord och min mamma sa något liknande! Det går visst att få det att se naturligt ut!! Kolla bara in olika bilder här på pof, det enda är väl isf att de möjligtvis är lite hårdare att känna på. Jag tror att hon är mest rädd att något ska hända dig men vet inte hur hon ska uttrycka det :)    Komplikationer kan alltid uppstå och det måste man vara medveten om och utefter det får man göra en prioritering.    Styrkekramar! Stå på dig, det är din operation, din kropp och framförallt du som ska tycka om dig själv först och främst.

Tack, ja, det känns så tungt. Jag ber henne inte att bli helt vild eller älska min operation - hon behöver faktiskt inte tycka om den alls - men jag vill ändå att hon säger att jag har hennes stöd, inte "jag kommer aldrig supporta dig i den här frågan." Jag ska boka konsultationstid om någon månad och så får jag ta det efteråt. Kram!

  Om det är till någon tröst är du inte ensam om att få höra det. Ja det tycker jag låter bra med konsultationen så får det smälta in lite.

Hur har din mamma tagit allt i dagsläget (antar att du op. dig)? Har hon kunnat acceptera ditt val eller tycker du att er relation har drabbats?

Kan tillägga att hon dock dagligen frågar mig om jag inte har ångrat mig, men annars har hon nog accepterat det relativt bra.

Nej jag ska på konsultationen imorgon och opas 15maj, hon var i bröjan väldigt frustrerad och lättretlig (som grundades i att jag hade berättat) men idags läget tar hon det helt okej. Jag bor fortfarande hemma och hon har sagt att hon kommer inte hjälpa mig med ekonomin men att hon kan hämta mig, om det passar med hennes arb.tider efter jag har opererats. Samtidigt som jag vet att hon tycker att det gör ont att se sitt barn genomgå detta. Hon har tom frågat folk på sitt jobb som har gjort bröstförstoringar och förklarat sin åsikt att hon tycker att Dkupa kommer bli för stort osv men hon säger det nu på ett lungt och sansat sätt.