Vad säga till familj, vänner och kollegor?

Cheetah, hur berättade du och vilka reaktioner fick du? Som det känns nu kommer jag inte självmant ta upp det med kollegerna (och absolut inte om där var mest män!), men man kan ju få frågor... Dessutom vill man ju att det ska synas förstås, men slippa alla frågor ;)

Jag har svårigheter med min familj då dom är så himla rädda för allt. Och dom kommer absolut inte förstå varför det ska vara nödvändigt med en operation. Jag menar det räcker ju med att mans jälv är lite orolig för operationen men den är väldigt viktig för mig.

Det är ju en himla tur att ens man är trygg i mitt val och är ett kanon stöd.

Jag har ingen aning hur jag ska ta upp detta med familj heller :/

Hej. Detta är ett väldigt intressant ämne. Jag känner exakt samma som dig, som många andra också gör. Hur man ska berätta? ska man berätta? Man vill ju inte bli stämplad på något sätt och heller inte vilja försvara sitt val. I den bästa av världar så skulle folk besvara informationen med ett leende och säga vad kul osv osv. Vara glada för ens skull..:)

En kollega till mig berättade om att hon skulle vilja göra en bröstförminskning, om det är ok så borde ju en bröstförstoring vara lika ok, kan man tycka :)

Jag har berättat för min syster, hon var mer possitiv än vad jag trodde, vilket var jätteskönt. Om/när jag berättar för mamma vad jag vill med operation osv så kommer hon (om jag inte understryker att hon inte får säga ngt)berätta för min pappa( vilket jag ändå skulle ha gjort), farmor o farfar, fastrar ochsina väninnor.. Hon är också en sån som vill att man ska vara nöjd med sin kropp. Hela hennes släkt har baota stora bröst så hon kommer inte ha någon förståelse alls, bara säga hur jobbigt och svettigtdet är att ha stora boobs.

Only time will tell.. jag hejar på alla som ska berätta!!

Jag kommer inte våga på ett tag, kommer lixom inte hitta rätt tilfälle..

Lindavallmo och centauri, trevligt att ni delar med er av era kval. Det känns skönt för mig att känna att jag inte är ensam att tycka att det här är jobbigt.

Tidigare funderade jag på att berätta det för min mamma genom att skriva ner det i ett mail. Det kändes lite skönt att komma fram till att det kunde vara ett alternativ då det ändå är ett sätt att få det gjort. Samtidigt är jag rätt övertygad om att hon skulle ta upp det med mig senare i så fall, jag hoppas det i alla fall för annars skulle det ju kännas konstigt. Men än så länge är jag inte där, ska gå på några konsultationer först så att jag vettill 100 % att jag vill genomföra operationen.

Jag tycker att man borde kunna motivera sitt val. Men man ska inte behöva bli ifrågasatt och behöva försvara sig. Jag upplever att en bröstförminskning på något sätt är mer accepterad, eftersom stora bröst kan ge problem med axlar, rygg etc, och en bröstförstoring "bara" är för att förbättra sitt utseende (med allt vad det för med sig i positiva bieffekter). Min mamma har rätt stora bröst men verkar nöjd med det. Hon är dessutom lite överviktig, men har vid något tillfälle sagt att om hon går ner i vikt så krymper ju brösten, så det har jag emot henne om hon skulle ifrågasätta mitt val ;)

Vi får klura på den här frågan så känns den förhoppningsvis mindre jobbig längre fram. Bara att få diskutera så här tycker jag har gjort att jag känner mig mer bekväm med ämnet.

Lycka till och tack för att ni delar med er!

Sommarflickan_86, skönt att höra att det är någon som känner igen sig i det jag skriver, men tråkigt också förstås. Åtminstone tycker jag att man borde bli stöttad av sin familj oavsett ens val, och att man borde kunna prata med sina föräldrar om nästan allting.

Jag tycker det låter märkligt att din bröstförstoring inte syns så tydligt, det verkar ju inte vara jättesmå implantat du har valt. Har du några speciella klädtrick eller annat du kan dela med dig av? ;)

Tack för infon om narkosen! Nu känns det lite bättre. Jag har förstått att man kan vara allergisk mot den också och då är det väl en annan sak. Fast jag har blivit nedsövd vid mint tre tillfällen tidigare, då var det inte valfritt på samma sätt, men det borde ju innebära att jag inte är allergisk i alla fall.

Jag är lite intresserad av att göra min bröstförstoring på Citadellkliniken. Tycker du det är värt att åka dit från Stockholm för en konsultation?

Håller helt med... Jag har aldrig delat mina "bekymmer" och liknande med min mamma eftersom att jag vet att hon kan vara ganska fördömande och då får jag så dåligt samvete. Men riktigt tradigt att inte ens familjens reaktioner kan vara tveklöst stöttande och positiva.

Hihi, om jag är naken så syns brösten jättetydligt ;-) Men jag har alltid haft push-up som är vadderade innan, så jag tror nog att de fleste inte direkt tänker att jag har opererat dem när de ser mig. Folk är nog tvärt om vana att se mig ömsom gravid och ammande, ömsom tom och platt ;-)

Det var ju bra att det märks skillnad när du är naken åtminstone :-) Jag kör också mest med vadderade push-up-bhar, som visserligen inte fylls av mina egna bröst, men det syns åtminstone inte utanpå kläderna att bh'n är halvtom, men det är så trist. Jag har till och med en bh med "självput" på mig när jag är ute och fixar i trädgården för att jag tycker det ser så pinsamt platt ut annars. Jag skulle sååå gärna vilja ha snygga former "av mig själv". Rumpa och midja har jag, så det är bara brösten som saknas...

Bra klädtips! Det kan duga i början men det är ju fodralen man vill ha... Jag har redan spanat in kläder jag skulle kunna ha sen, men jag har inte ens bokat in en konsultation än ;-)

Jag får nog ta och boka in en konsultation på Citadell då. Men då kommer frågan om vilken kirurg man ska välja... De flesta har ju bara erfarenhet av en och då blir det lite svårt att jämföra. Men att Tuve lägger både bakom och framför muskeln är absolut till hans fördel. Man vill ju bli rekommenderad det som passar en själv bäst, inte det som kirurgen känner sig säkrast med. Sen är det det där med snitt i armhålan eller i bröstvecket (i vårtgårdskanten tycker jag känns för läskigt, även om vissa verkar anse att det läker bäst där). Jag ska kolla runt för mer info om det.

Du kan ju alltid boka in konsultationer med de kirurger som du tycker verkar bra under samma dag, och sedan avgöra vem som du klickar bäst med :-)

Jag har snittet i armhålan, och jag visste knappt att man ens kunde det när jag började fundera på operation. Jag trodde att man fick snittet under bröstet i alla lägen ;-) I armhålan funkade bra, mina ärr syns knappt nu fyra veckor efter. Armhålan har ju liksom redan små veck i sig och ärren ser mest ut som ett sådant veck. Men vårtgården är säkert också bra!

Hahaha, detta är så sant och så roligt skrivet!! :-)

Jag är verkligen sällan rädd, sällan nervös. Jag har alltid haft lätt för konflikter, främlingar, vänner, chef, you name it.

Men varje gång jag tänker över samtalet med familjen om op får jag en stor klump i magen. Jag vill inte UTGÅ ifrån att de kommer vara anti, att de kommer försöka pressa mig att ej genomföra - med det utgångsläget lite tvingar du din familj att agera i den rollen. Däremot om jag går in med ofärgat mindset gör det dubbelt så ont om jag inte får deras support.

Jag har själv ändrat min syn på bröstop de senaste åren, från att inte se det som ett alternativ alls, till att seriöst planera genomförande i år. Varför är det socialt accepterat att 'avvikande utseende' genomgår op, men INTE socialt accepterat när "till synes-attraktivt/normalt" utseende genomgår op?

Jag önskar att jag kunde sitta och ha en seriös dialog med familjen om hur många tjejer som fasar familjesamtalet nästan mer än själva opn. Och berätta olika synpunkter i ämnet, få dem att förstå - berätta obefläckat av att just jag vill genomgå. Mina föräldrar är jätte vettiga, och öppna till sinnet. Men de är inte lika 'flexibla' kring ämnet när det plötsligt gäller deras egna barn...vilket jag kan förstå...

"har du gjort bröstförstoring?" är en väldigt hård och krävande fråga, så om du väljer att bemöta - bemöt personen hårt o krävande tillbaka. 

(oavsett kön) fråga rakt ut - "försöker du göra mig obekväm?" (den här är såå effektiv i alla samanhang. för personen försöker ju påsätt o vis göra dig obekväm. Tänk efter själv, det känns JÄTTEKONSIGT att få den svarsfrågan när du vet att du är ute på hal is själv)

(om kille)- ' du har lika lite att göra med mina bröst, som jag har att göra med din kuk'. Han kommer bli tyst av den.

(om tjej) -' vad gulligt att du är så intresserad av min kropp, du måste verkligen bry dig om mig'. Hon blir förvirrad.

Om de gör dig osäker och obekväm med krävande frågor, varför känner man automatiskt att man måste 'svara på normalt sätt', få alla i rummet att må så ok som möjligt. Ge samma krävande svar tillbaka. Gör de förvirrade tillbaka. Ingen har rätt att göra dig obekväm.

Jag känner delvis igen mig av det du skriver. Jag har också yrkeshögskole examen och ett drömjobb på min branch. Sambo, två barn och ett nybyggt hus. Jag röker inte och dricker oerhört sällan. Jag får ofta höra av folk att jag är så ordentlig och snäll, så jag tror att en del kanske aldrig skulle ana att jag skulle ge mig in på en skönhetsoperation. Å andra sidan är jag den som ALLTID sminkar mig (är väldigt ljus och ser mer död än levande ut utan smink) och tränar hårt och jag får höra av folk hur i fridens namn jag orkar sminka mig alla dagar och se så fräsch ut för att vara tvåbarns mamma. De flesta ser mig nog som en perfektionist så ur deras synvinkel tror jag att de kan tänka att jag gott och väl kunde göra en operation...??

Jag har bestämt mig att ingen annan än sambon och närmaste vännerna får veta vad jag gjort. Inte ens föräldrarna för jag tror de inte kommer att märka nåt ändå. Och även om jag skulle berätta det så tror jag inte att de skulle bry sig så mycket, skulle bara tycka att det var fullkomligt onödigt. Dessutom har vi aldrig riktigt haft en sådan relation att vi skulle prata om precis allt och det tycker jag att är jätte synd :( Men jag tycker att mina bröst är en intim och personlig sak som ingen annan har nåt att göra med. När det börjar närma sig operation har jag tänkt använda enbart sådana bh:n med mycket fyllning i, så att förändringen skulle se så minimal ut som möjligt. Men jag är rädd att någon på jobbet ändå ska märka det och ställa en fråga mitt bland alla i kafferummet! Jag vet att jag aldrig skulle erkänna det (men kan inte heller ljuga). Jag skulle förmodligen bara ställa en fråga att vad?, hurså?, hur har du fått för dig något sånt?? Men jag skulle garanterat bli så knallröd i ansiktet vilket skulle avslöja allt! Det hade kanske varit lättare att berätta på jobbet om det inte fanns så många i den äldre generationen.... Jag tror att yngre har ett bättre förhållande till bröstoperationer...

Det kommer bli sååå lurigt att berätta för de närmsta. Inte för mina tjejkompiar- de har redan föreslagit op då de vet hur dåligt jag mår över mina myggbett. Inte för min mamma- hon kommer förstå att jag bestämt mig och det inte är ngt attt göra åt då ;) Min brora får väl veta av min sambo eller mamma- har inget behov att att förklara mig där.

Arbetskollegor kommer väl få reda på det antingen via skvaller-chefen (som jag ju måste förklara sjukfrånvaron för) eller när man kommer tillbaka (eftersom det kommer vara uppenbart). Men då tänker jag såhär- bättre det sprider sig via skvaller som en löpeld i kontoret- då slipper jag berätta och dessutom har jag svårt att tro att någon sskulle fråga eller kommentera i lunchrummet. Vill de snacka bakom ryggen får de väl det. :P Det jag kan tänka mig är att det kommer fram en kommentar under nån afterwork/jobbfest som legat och gnagt på nån. ;)

Det absolut värstavärsta är min sambos föräldrar, han själv är MYCKET stöttande även om han nog gillar mina minituttar, men hans föräldrar har åsiker om allt och särskilt hans mamma vill gärna vara med och bestämma saker och försöker alltid få mig att byta tankebana om ho tycker jag är ute på fel spår. Kan bara tänka mig hur hennes "räddningsinsats" skulle vara om hon fick reda på vad jag planerar ;)

Oh, en annan svår grupp at berätta för är mina grabbar från gymmet. De kommer nog stirra  och tycka att man är en bimbo- i värsta fall... Jag är rätt grabbig av mig själv och har ofta tendens att få fler killkompisar än tjejkompisar..!