Bukplastik - full - stor sep 2015 - Akademikliniken - Malmö * - Maria BJ

20 dagar efter operationen!

De första 20, jobbiga dagarna har gått. Det har på många sätt varit jobbigare, mycket jobbigare än väntat. Kanske var jag inte tillräckligt påläst utan förväntade mig att det skulle vara ungefär som ett kejsarsnitt, men det var faktiskt värre. Smärtan har inte varit så jobbig, jag har inte behövt ta några smärtstillande alls, men jag har tagit mina dagliga sprutor för att förhindra blodpropp. Vad har varit jobbigt då...? Svullnaden har varit enormt jobbig, närmast panikartad ibland när det har känts som om magen har varit på väg att spricka så spänd den har varit. Jag har väldigt lite känsel i magen, och ibland har jag undrat: Var det verkligen värt det, att gå omkring och känna mig styckad, som om jag har en överkropp som är separerad från benen, med något tomt, helt bedövat däremellan? Eftersom jag har gjort kejsarsnitt tidigare så visste jag att det kunde bli så, att jag aldrig skulle återfå känseln på det opererade området, men nu är det området mycket mycket större än det var tidigare - det är hela området från ärret upp till strax under brösten. Jag har ju fått fettsugning över hela magen och på sidorna, så jag förstår att det blev så. Jag hoppas att jag får tillbaka känseln så småningom. 

Samtidigt, när jag tittar mig i spegeln på morgonen, då jag brukar vara som minst svullen, så ler jag stort. Den stora magen är borta, överflödshuden är borta, jag kan gå upp och gå naken eller i trosor till toaletten utan att skämmas inför min man. Vissa stunder glömmer jag bort allt, eller rättare sagt glömmer hur jag såg ut innan, och tar min nya mage för given, men så inser jag att hela min hållning, mitt sätt att gå på, att andas på (att jag kan andas ut istället för att gå och hålla in magen!) är påverkat. Alla kläder sitter bättre, lösare, skönare! Jag har ännu inte börjat använda särskilt tighta kläder eftersom jag är svullen, och att ha jeans som skaver på ärret är ännu inte att tänka på, men även lösa kläder sitter finare när de inte hakar fast sig vid den stora magen.

Jag kommer aldrig att få en timglasmidja eller modellmage, jag är naturligt bred och satt i skelettet, det får jag bara acceptera. Men åh, den stora bullen på magen är borta, den som till och med fanns där när jag var underviktig.

Hälsomässigt har det gått bra. Efter ca 2 veckor kunde jag gå ut och gå lite längre promenader, även om magen efter en stund svullnade upp och började spänna. Att cykla har gått ännu bättre. Nu, 20 dagar senare mår jag ännu bättre och fattar inte varför jag inte kan få börja träna redan nu, men jag får såklart göra som läkaren säger. Ärret ser fint och fräscht ut, och det ser nästan ut som om han har sytt inifrån, så tunt och fint är det. (På bilder ser man det tejpat men ni ser kanske hur platt det ser ut ändå?)

Jag är super-duper-mega-glad att jag gjorde t det här, och nu ser jag bara framemot att få börja träna igen och gå ner i vikt lite så kommer jag kanske för första gången i mitt 38-åriga liv våga ha bikini!!!