Här kommer min operationsberättelse. Jag kommer skriva på den i etapper, börjar med dagen innan operation, operationsdagen och efterföljande dagar. Min upplevelse har kantats av mycket bra men också en del jag är besviken över i efterhand (som inte är kopplat till resultatet utan snarare eftervården direkt efter operation, som inte står i relation till min kirurg). Okej, sätter igång... Dagen före operation Mina två barn på 4 och 7 blir hämtade av mormor. Ska vara borta i 4 dagar. Jag duschar och tvättar mig med descutan. Tvättar sängkläderna i 90 grader. Operationsdagen Duschar hemma på morgonen igen. Blir kallad till att vara på plats för operation kl 07:00. I informationsbladet som skickades innan op stod det att man skulle vara på plats 30 min innan vilket jag var. Så 07:00 stod jag vid entrén till Capio specialistvård. (Estetiska institutet renoverar ftf sina lokaler vilket innebar att all op utförs på capio, men konsultation osv var på estetiska). Kl 06;45, ingen som öppnat den låsta porten, jag väntar en stund ute. Det är fint väder så det känns ok. Tillslut ringer jag till receptionen. En kvinna kommer och öppnar. Verkar något förvånad över min tidiga närvaro. 07:15, fyller i hälsodeklaration och gör covidtest. 07:45, hänvisas in till en mellanstor sal där jag möts av ombytesbås, platser för att sätta inport, samt uppvakssängar. Jag ges ombyte. Sätter mig sedan ned för att få medicin, sjuksyrra säger ”å här kommer dina piller” varvid jag ber henne förklara vad det är jag ska få”. Jag känner att allt går fort. Sedan kommer en man fram och frågar kring min hälsodeklaration och frågar kring min medicin som är inderal. Jag förklarar att jag äter den vid behov då jag i vissa situationer får panikångestattacker. Han menar på att det var bra information så de vet hur de ska bemöta mig ifall det inträffar. (Känns bra). Min kirurg dyker hastigt upp, vi går in i ett rum, han ritar snabbt på mig och sedan är jag redo. 08:20- två sköterskor försöker sätta upp mitt hår (lyckas slaska upp en tofs och på med operationsmössan). Jag påpekar att jag inte känner mig ”fancy” varvid ena sköterskan drar ett ganska tråkigt skämt om att utpressa mig på pengar genom att lägga upp bild på instagram (möjligen försöker hon lugna mig) i min värld hade jag bara behövt en lugnande kommentar om hur allt skulle gå bra. 08:30, inne på operation. Blir sövd och sen helt plötsligt ligger jag på uppvak. 11:00, ungefärlig tid då jag vaknar. Till min förvåning vaknar jag i en säng i samma rum som jag tidigare varit i för att byta om osv. Mitt stresspåslag ökar kraftigt i och med att det ligger två barn bredvid mig som båda skriker. Ena pojken på kanske 11 år skriker kraftigt under ungefär en timme. Under denna tid får jag ångest, jag gråter och har svårt att förstå vad jag är med om. Ser sköterskor passera i skyttetrafik, och ingen frågar hur jag mår. Jag hyperventilerar och försöker kontrollera andningen för att inte min panik ska bli värre. En sköterska kommer fram, ger mig lugnande (som inte hjälper mig) sen frågar hon om jag vill ha kanske te? Macka? Där och då var jag så ledsen så jag tackade nej. Efter en stund frågar hon igen (gråter fortfarande, jag förklarar att jag är oerhört stressad). Barnet skriker fort hejdlöst. Jag säger att jag kan ta kaffe och macka. Efter 15 min kommer hon tillbaks med en macka och presenterar en ”glad gubbe”. Hon har placerat en paprika som en glad mun på en torr vit rund macka. Mackan blir orörd, jag känner mig så otroligt ledsen eftersom jag befinner mig i en situation där jag målat upp en helt annan föreställning kring. (Hade fått intryck av att få ett eget utrymme, en fin bricka med värdigt innehåll, en varm individ som kanske stannade upp för att hålla min hand eller klapp på min panna i en sekund). Betalar ju ändå sjukt mycket för vården jag ska få...är det bara så att mina föreställningar varit romantiserade eller har det skett by the book? I ren beslutsamhet och upprördhet påkallar jag sköterska och ber henne ta bort allt från mig så jag kan lämna omgående (var mycket upprörd). Hon förklarar att hon förstår mig och att hon ska lösa situationen. (Bra tänker jag, kanske kan jag bli flyttad?) jag ber henne även tidigare om att flytta den portabla väggen så folk inte ska se mig ligga där och gråta när de själva kommer in för ombyte inför operation. Sammanfattningsvis är iaf min besvikelse av vården under operationsdagen följande: varför utsattes jag för sådan miljö på mitt uppvak när jag betalat så pass mycket för god vård? Varför lät de mig gå hem utan att se att jag kunde kissa? Varför lät de mig gå hem när jag själv kände att jag kunde svimma när som helst? Varför kollade ingen till mig eller visade omtanke när jag tydligt visade på stresspåslag (vid ett tillfälle skrek jag också helt ofrivilligt som en kroppslig reaktion). Väl hemma blir jag otroligt väl omhändertagen av min sambo, som gör att upplevelsen jag varit med om bleknar. Men jag kommer aldrig glömma mina känslor under den förmiddagen. Vill berätta detta då det är en av de sakerna som jag skulle velat säkerställa mycket mer. Dvs, vad exakt kan jag förvänta mig på uppvak? Dag 1, inte så farlig smärta. Äter utskriven med enligt ordination. Dag 2, ont! tar det lugnt. Provar en promenad, funkar bra men får ont. Vilar, äter och dricker mycket vatten. Dag 3 ont!, smärtan förflyttar sig och byter skepnad. Brännande och krampande smärta. Brösten är oerhört hårda. Bandet spänner men är också delvis skönt på något märkligt sätt. Dag 4, ont! Tar en dusch. Plockar bort allt och tvättar håret! Skönt men fasiken va ont jag får efter. Lägger mig direkt i sängen. Lägger upp en bild här på POF för att dela med mig av hur det ser ut idag, inte superhärlig syn men kommer ju förhoppningsvis se bättre ut för varje dag Dag 5, Idag! vaknar kl 03:00 på natten (dygnsrytmen är lite skev). Går på toaletten och inser att det inte gör så ont! Skönt!! Fortsättning följer... Har inte uppdaterat nu på ett tag men känner mig redo att beskriva resten av förloppet. Dag 6 - smärtan har avtagit ganska mycket men fortfarande upplevde jag att det var någonting nytt som kändes/hände/upplevdes som obehag och dragningar/smärta. Trofé jag skulle kunna sova på sidan men efter försök så kändes det inte bra. Upplevde nu lite deppighet/nedstämdhet. Förmodligen för att aktivitetsnivån börjat ta ut sin rätt… Torsdag- 7 dagar efter operation. Återbesök!! Äntligen, jag har väntat, en vecka har känts lång. Magnus tar bort tejpen (obehagligt). Allt ser jättefint ut (yes!) han tejpar på nytt och sedan meddelar han mig att jag inte behöver stödjandet. Fy faan va skönt! Jag ber om ny topp då min skaver så fruktansvärt strax under tejpen. (De hade ingen inne…). Gick BH-lös på stan i en lång jakt efter någonting bra, slutade med en från triumf (fett dyr och oskön), Måndag - 11 dagar efter op. Börjar verkligheten. Jobbet. Tur att jag har kontorsjobb, hade INTE gått annars. Måndag - 18 dagar efter op. Känns bra, ibland spänner sig brösten, sticker till ibland. Böt tejp själv idag, vidrigt att göra. Men det gick bra och det såg ut att läka på bra. Har nu tydligen storlek 70 F… herregud! Men jag är så nöjd med resultatet (än så länge) och de känns varken för stora och absolut inte för små!