Näsplastik jan 2017 - Art Clinic Göteborg - Mölndal Per Windh - tweety

Jag är ganska kräsen med hur jag vill att min näsa ska se ut, så jag var på ett flertal konsultationer. Ingen kändes bra, men sen träffade jag Per Windh och kände mig genast trygg. Han var väldigt nogrann med att jag skulle berätta precis vad jag störde mig på, men kunde också komma med egna förslag efter att jag undrade vad han tyckte.

Så sammanlagt skulle jag göra detta: Smalna av hela näsan framifrån. Få bort den bulliga känslan från nästippen. Lätta på en muskel som gjorde att näsan droppade nedåt när jag log. Sen bestämde jag mig också för att fila ned profilen ett snäpp. Det var inga problem med min profil innan, en helt klassisk mjuk rak profil utan någon hump. Men jag gillar små näsor, så jag behöll ungefär samma profil (fast pyttelite mer konkav, men fortfarande rak liksom) fast den blev mindre.

Operationsdagen: Kom till kliniken tidigt på morgonen. Skulle vara där vid sju, så jag fick åka hemifrån tillsammans med min pojkvän vid två på morgonen (bor i sthlms-trakten). Väl där så fick jag sätta på mig klinikens morgonrock och ligga i en säng några timmar och vänta på min tur. Hann bli galet nervös, och sköterskan frågade om jag ville ha lugnande men jag tackade nej. Kände att jag ville vara klar i huvudet. Fick dropp, träffade narkosläkaren, fyllde i papper osv.

Tillslut blev det min tur och jag var så RÄDD. Men jag somnade in snabbt och enkelt.

Vaknade av att det bultade i min näsa av smärta. Det gjorde så ont. Såg en sköterska bredvid mig och viskade med en darrande röst "ursäkta, det gör lite ont". Innan jag visste ordet av så började jag storgråta för smärtan var helt olidlig. Fick smärtstillande i droppet och tabletter. En sköterska satt bredvid mig och höll mig i handen och berättade att smärtan snart skulle gå över. Jag minns att jag bad om ursäkt för att jag inte kunde sluta gråta och hon tröstade mig. Alla runtomkring verkade ganska chockade att bedövningen hade gått ur så fort, och de sa att det inte brukade hända. Nu i efterhand blir jag bara arg på mig själv att jag inte sa nåt innan, då jag redan visste att jag är ganska bedövningsresistent. Har fått lokalbedövning flera gånger innan i olika sammanhang och sköterskorna blir alltid chockade över hur lite bedövningen biter på mig (och jag har inte särskilt låg smärtgräns, och är inte särskilt kräsen).

Somnade, vaknade, somnade, vaknade. De försökte ge mig något att äta men jag hade ingen aptit. Det enda jag kunde tänka på var det stora gipset jag hade mellan ögonen. Jag fick stanna kvar till ganska sent på kvällen, då de var oroliga över bedövningen och att den hade släppt så snabbt tidigare. Innan jag väl skulle åka därifrån gick jag på toa och fick se mig själv i spegeln för första gången. Så jag såg ut! Mina ögon (som vanligtvis är rätt stora) var som två smala streck. Jag hade hamsterkinder och blåmärken som började titta fram. Resten av kvällen tillbringade jag i hotellsängen framför tv:n och åt pommes. Hemresan var hemsk. Kräktes hela tiden.

Läkningen: Två dagar efter op' var det dags att ta ut tamponaderna. Det sved och började blöda som bara den. Jag tog ut tamponaderna själv hemma.

Efter åtta dagar skulle jag bli av med gipset. Det fick jag göra på Art clinic i Uppsala, eftersom  det är närmre där jag bor. Jag kan inte beskriva känslan jag fick när jag såg mig i spegeln. Jag ville dö. Så fult var det. Var nära att gråta, men ville vara "stark" inför sköterskan. Jag kunde inte se mig i spegeln många sekunder utan lade mig snabbt på britsen och bad henne tejpa NU. Jag klarade helt enkelt inte av att se mig själv. Det perfekta ordet som beskriver hur jag såg ut var mumintroll. Sedan hade jag ångest i några veckor. Kontaktade min läkare i ren panik och beskrev hur näsan kändes, men han berättade att jag behövde ha tålamod. Och han hade rätt.

Ca sex veckor efter min op' började jag bli riktigt nöjd med näsan. Fortfarande svullen, men BETYDLIGT mycket snyggare än innan.

Idag är det nästan två månader sen jag opererade mig, och de få vänner som vet om operationen ger mig komplimanger för näsan varje gång vi ses. Själv mår jag också väldigt bra och ångrar inte att jag opererat mig. Mitt självförtroende var inte dåligt innan, men jag känner mig ändå säkrare. Nu vill jag inte längre ta bort taggen från varenda fb-bild pga att näsan ser så hemsk ut. Näsan är fortfarande STENHÅRD vilket innebär att den är långt från färdigläkt, så jag har höga förhoppningar på slutresultatet. Även om jag trivs med näsan nu är jag inte heeeelt nöjd, men jag är ju näsbesatt och riktigt, riktigt petig. Men läkningen är ju i full gång så jag håller tummarna på resultatet!