Börjar bli trött på min man

Jag känner igen mig mycket i din text, tyvärr.
Det är mycket snack och liten verkstad här hemma. "Nej det är klart du får göra si eller så och ta tid för dig. Säg bara till så tar jag barnen" När det sen sker blir det jävligt mycket sura miner och suck och stön. Ja men välkommen, det är tungt att rodda allt ibland. Jag har gjort det sen dag 1 när första barnet kom.
Som du märker är jag lagom trött på min sambo här hemma....
Här är det dock inte så mycket arga utfall eller liknande för det vet han att jag inte skulle ta. Mer tyst smågnäll och en jävligt tråkig attityd.
Du borde inte vara tacksam för nånting, inte när det sker på det sättet. Man är två i ett förhållande och två om barnen. Man hjälps åt och stöttar varandra.
Det låter som du gör samma misstag som mig. Tar på dig alldeles för mycket. Dels är jag tyvärr för mycket kontrollfreak och dels så VILL jag ju fixa allt. Jag vill ju vara med barnen och måna om allt däromkring. Men ibland måste man få hjälp och ibland måste man få medhåll och stöd när det känns tungt och man bara vill gnälla lite.
Jag kommer nog tyvärr aldrig kunna slappna av mer och bara lämna det till honom. Även om han påstår att han gör typ hälften (vilket är årets skämt).
Han ska däremot aldrig få komma och skälla på mig eller vara nedlåtande och det tycker jag du också borde hålla på. Att han blir arg sådär låter inte okej.
Skickar masa stöd och pepp härifrån istället! Är säker på att du gör ett fantastiskt jobb hemma och med era barn. Han borde skärpa till sig.
(Och var lugn över läpparna, har gjort mina 1 gång och dom var galet svullna och helt blå i två dagar!) :)

Tack Linnea för dom värmande orden Klart man behöver stöd och pepp. Jag ska på konsulation snart och babblar sönder min sambo snart om de :) är väldigt tacksam för hans stöd och tålamod med mig. Så förstår att du tycker de är jobbigt när inte din man vill stötta.

Jag hoppas det blir bättre för dig, skickar en styrke kram!

Jaa, man kan verkligen bli besviken på partners som inte kan lyfta näsan över sin egen skjortkrage när det behövs. Det känns som en otroligt egocentrerad bild han har av hur det ska funka här i livet. Förmodligen har du varit så stark och generös att han har kunnat ha kvar sin egen lite bekväma inställning till vad han ska få och vad han behöver ge i er relation men plötsligt rubbas balansen när han måste ge mer än han är van. Och eftersom var och en lätt jämför just med vad man är VAN, så kommer inte frågan om vad som är RIMLIGT ens för honom.
Lite som att ett barn inte förväntar sig att behöva trösta mamma, det "ska" ju vara tvärtom. Men det är inte speciellt jämlikt som förhållande och din man ser sig säkert inte som ett barn ..!

Män som inte gillar ingrepp vill gärna låtsas som om inget hänt, och din mening "får man inte känna nånting bara för att man valt det själv??" är klockren! Precis så kan det kännas. De ser ingreppet ungefär som att man målat huset, "Kom inte och klaga på färgen, du har själv valt!". Och inte mer empati än så heller. I bästa fall kan det tolkas som ointresse. Men det är väldigt svårt att inte känna sig sviken och besviken.

Tråden hör absolut hemma här på POF, men den är mer allmängiltig, så jag har flyttat den till Övrigt från Bröstförstoring.

Jepp han är intresserad och stöttar mig till 100% :) Nu när de börjar närma sig för mig och man blir lite nervös och orolig för hur slutresultat blir så får jag alltid värmande och stöttande ord från han :D

Känner igen mig i vardagsstressen. Vi har också tre barn. Men han är nog lugnare i de än va jag är. De man hoppas på är att vi kommer tillbaka till de "normala" när barnen blivit större och mer självgående. Han gör de garanterat inte med mening att såra dig. Kanske som du skrivit att han blir obekväm i vissa situationer och vet inte riktigt hur han ska hantera de.
Men de är ju väldigt jobbigt när man vill ha stödet och inte får de.
Men de är ju tur att du kan skriva av dig här och kanske du har en kompis att ventilera med?

Hej, känner igen mig så väl. Min sambo har efter många om och men insett att han får ta det praktiska nu en tid framöver. Men får se hur länge det håller, skulle tro att han vill att det återgår till det vanliga inom en vecka efter operation då han är van att jag roddar det mesta. Att han inte har förståelse för att jag vill göra något åt utseendet på mina bröst efter att ha fött våra två barn och ammat dem i sammanlagt tre år är trist. Jag har tagit all föräldrarledighet och står för minst 80% av hus, hem och barn. Och när man sedan vill göra något för sig själ får man mothugg. Det ligger mycket annat bakom men känner att jag helt slutat bry mig och blir inte sårad längre. Kör mitt race och de första två dygnen sov jag hos en kompis som tog hand om mig på förstklassigt sätt. Detta trots gnäll från hans sida. Varför skulle jag vara borta, det skulle ju kännas konstigt för honom... Men jag brydde mig inte utan sa att nu blir det så här. Det bästa jag har gjort, det var fyra år sedan jag "bara fick vara" i två dagar. Så märklig men underbar känsla. Släpp alla skuldkänslor, du är värld detta på alla sätt och vis. Sen är det trist att ens man inte kan acceptera eller förstå det hela. Men är det nu så så är det hans problem. Prata med kompisar och/eller skriv av dig här. Även om man kanske önskat att få stödet av sin man så är det inte alltid så men det finns andra som stöttar dig.

Haha, såg också narkosen som en bonussömn. Efter att ha tagit i princip alla nätter med barnen sedan dag ett är man rätt trött. Tyckte det kändes lyxigt att få komma och "sova" kl 11 på dagen. För att inte tala om timmarna på uppvaket, att bara få ligga och göra ingenting. Få mackor och blåbärssoppa och kura under täcket.