Känslan efter en bröstförstoring?

Följer!

Att förstora mina bröst är bland de bästa beluten jag har tagit. 😀 Sen hade väl jag inte så många tankar på hur det skulle kännas efteråt, för alla mina vänner som opererat sig, sa att det kändes som vanligt, men med mer självförtoende.

Så jag fick väl en smärre chock över hur lång tid min kropp behövde för att jag skulle känna mig som vanligt...

Det tog 6-7 månader innan det käneds som mina egna bröst. Och 9 månader tills ja kunde sova på mage, jag kan inte ligga på hårt underlag ännu, så känns det väldigt underligt... En annan känsla som inte fanns där innan, är att böja sig fram utan behå, myyyyycke underlig känsla. Det gör absolut inte ont, men då känns det att jag har implantat. Annars märker jag inte av dem alls, förutom när man provar snygga kläder å ba "wiiiii jag har tuttar"!! 😀

Gulkyckling - tack snälla för ditt svar :) intressant att läsa om din upplevelse. Ont förstår jag att jag kommer ha efteråt men har varit så nyfiken på själva känslan av implantaten. Vad var det som gjorde att du inte kände dig som vanligt till en början? Ditt svar känns så ärligt och kommer och berättar om nya upptäckter som jag inte tror att alla är beredda på när de opar sig. Smärtan blir ju alla förvarnade om men inte de här vardagliga detaljerna! Hur kändes typ de första stegen? Av någon anledning föreställer jag mig att man känner implantaten tydligare när man är u rörelse? Typ går/springer? Tänkte du mycket på de i början, alltså efter operationen? Var det så för dig att du kollade dig ofta i spegeln och kände på brösten mycket i början? Jättekul att höra att du är så nöjd med beslutet :) :) haha vad kul det måste vara att prova klädet nu ja :)

Känner så väl igen dina frågor och funderingar. Jag är i samma sits som du- planerar att göra en bröst förstoring men söker under tiden all information jag kan hitta för att vara så påläst som möjligt. Tycker att du ställer kloka frågor. Lycka till!

Ekm - vad kul att prata med någon som känner igen sig i frågorna :) försöker precis som du att samla massa info så att jag kan vara så mentalt förberedd det bara går. Jag har lätt för att oroa mig i onödan och om jag vet på förhand att vissa tankar och känslor är normala och en del av processen tänker jag att det kommer att bli lättare att hantera :) Jag undrar liksom hur det känns att ha något främmande i sin kropp till en början, jag inbillar mig att mycket av ens tankeverksamhet går åt till att vänja sig vid implantaten i början. Det kanske rent utav är obehagligt att ha de i kroppen först? Jag vet inte.. :) Blir det hos citadellkliniken som du ska opa dig?

Intressant frågeställning, då jag går lite i samma tankar själv. Undrar vidare hur fysisk träning kan påverkas och huruvida man skulle tappa känslan i brösten? Eller blir de kanske mer känsliga? Noll koll på detta men här tycks vara en vettig plats att ställa frågan.

Jäpp-det blir Citadellkliniken. Väljer mellan Peter och Tuve.

Jag kan svarar för hur jag har mått - väldigt dåligt.

Jag har haft riktigt tufft att acceptera omställningen, både mentalt och fysiskt. Att gå från aktiv till att begränsa sig har varit svårast för mig.

Den fysiska träningen KOMMER påverkas. Jag är idag 25 dagar efter operationen igång med min benträning på lite mer allvar (tunga vikter).

Alla kliniker har olika rekommendationer.

Tillslut insåg jag att jag var tvungen att hålla mig borta härifrån ett tag, nu mår jag lite bättre, mest för jag kommit igång med träningen. Är en nojjig person så började inbilla mig att det var något fel med mina implantat. Har haft ett varande ärr, men det är väldigt vanligt.

Ingen känsel i vänster bröstvårta ännu, men höger känsel försvann aldrig.

Lumiess - ja frågorna är många! Träningen kommer förmodligen att påverkas och som mest om implantaten läggs bakom muskeln, syftar främst på styrketräning nu. I början vet jag att det inte går att träna överkropp och det kan ta flera Månader innan man kan träna bröst fast klinikerna rekommenderar något kortare tid. Har pratat med flera fitnessatleter om just detta. Undrar dock hur det känns att springa med implantat? Det är ju helt normalt att känseln försvinner i brösten, dels för att man är lokalbedövad där men sen ska väl alla nerver och allt hitta tillbaka till varandra kan jag tänka mig, innan känseln är tillbaka. Vet att det kan dröja innan känseln är tillbaka, om den ens kommer tillbaka :// .. Oftast gör den det! Hoppas att någon som vet mer än mig kan ge dig lite vettiga svar :)

Midnattsfrost - tack för ditt svar! Förstår att det måste vara skittufft :( just detta som oroar mig, inte själva smärtan. Ser att du är fitnessintresserad, så är även jag. Skadade ryggen så jag har en bra rehabresa framför mig men jag måste kunna få träna tung styrka sen! Hur känns det att träna med implantaten än så länge? La du bakom muskeln förresten?? Hur har det fingerat för dig att acceptera din nya självbild? Även om man är nöjd med resultatet tänker jag att det ändå är en omställning då kroppen på någon timme är totalt förändrar! Man har ju levt med att sin kropp ser ut på ett visst sätt i så många år liksom. Jag är också en otroligt nojjig människa :/ vill känna att jag har kontroll över detta. Känns ibland som att jag måste välja mellan en bröstförstoring eller träna :( typ för att jag måste va okej med att eventuellt få en sån kraftig muskelpåverkan att jag inte kan träna. Och jag vill verkligen kunna träna!! Vill även känna mig kvinnlig och framför allt proportionerlig. Fitness för mig är ju att sträva efter att kroppen ska se harmonisk och i balans ut, ja utöver den glädjen jag finner i att träna är mitt estetiska syfte att kroppen ska vara proportionerlig. Kan ju inte träna till mig de bröst jag vill ha.. Hoppas verkligen du kommer trivas med dina bröst och att du får träna obehindrat snart och glädja dig åt detta!' Det var nog klokt att du tog en paus härifrån! Hoppas du bara kommer må bättre och bättre, detta är nog en del Av den jobbiga processen!

Hej Lintott :)! För det första, jag tycker inte du är helknäpp *ler brett*, tycker det är riktigt bra frågor du ställer faktiskt. Det finns ju inte en chans att kunna föreställa sig hur det kommer att kännas! Här kommer min beskrivning: Jag älskade mina bröst från första stund. Trots svullnad, trots ömhet, trots stelhet och trots att jag inte kunde träna som jag ville till en början. Det var en sådan lycka att se mig i spegeln och känna att jag fått Universums vackraste bröst. Speglade mig många gånger om dagen, kände på brösten lika ofta - och gör så fortfarande! Blir lycklig varje gång jag ser dem och känner dem i mina händer. Jag har inte haft någon nämnvärd smärta - visst gjorde det ont, var ömt, svullet och stelt men inte på något sätt att det skulle varit ohanterbart. Ärligt talat trodde jag nog att det skulle göra betydligt mer ont. När började brösten kännas som en del av min kropp? Rätt så tidigt faktiskt, men kan väl inte säga exakt när. De liksom finns ju där som trogna följeslagare såväl i vardag som i fest, och förgyller mitt liv. Känner mig så härligt kvinnlig, vacker, sexig, fullkomlig, läcker och alldeles - alldeles underbar ;). Jag vet, det låter kaxigt vilket inte på något sätt är min intention. Bara det att jag älskar mina bröst så ofantligt mycket och känner mig, för att slänga med en klyscha, "hel". De har dessutom gett en helt annan symmetri till min kropp som är slank och vältränad - jag har fått en mer välproportionerlig kropp tack vare dem. Jag tränar 4-5 pass i veckan - mestadels bodybalance som är en blandning av yoga, pilates och tai chi och det har fungerat bra ända sedan jag fick börja träna det tre månader efter op. Till en början kunde det kännas lite obehagligt när bröstmusklerna spändes men nu har jag vant mig. Vid återbesöket i tisdags (sex månader efter op) fick jag veta av kirurgen att jag t.o.m. kan "pressa mig lite" och inte alls behöver tagga ner ifall det känns lite obehagligt. Han sa t.o.m. att jag gärna kan göra det. Nu är det fritt fram att leva och vara precis som jag vill/kan. Om jag ligger på rygg och sträcker ut armarna förbi huvudet kan det ibland kännas att det stramar, men det gör inte ont. Enda gången jag kan känna att det gör ont är när min älskade ligger ovanpå mig med sin kroppstyngd. Tja ... mer detaljer än så tänker jag inte gå in på ;), och hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag skriver så. Men det är bara för att informera dig om att det är enda gången jag kan känna att det ibland gör ont. Ja, det är väl i stora drag så här jag upplever mina bröst. Om du har fler frågor är det bara att kasta ut dem så svarar jag så gott jag kan. Allt gott till dig!

Jag har idag, nästan 3 månader efter lyft, sprungit igen för första gången och tränat ordentligt på gym med bänkpress och allt. Så förbered en lång resa. Tänker precis som du, att implantaten kanske känns främmande. Men är ändå redo att gå igenom hela läkprocessen igen för att få till förstoringen. Det är värt det har jag känt hela vägen. Så mycket bättre som jag mår hittills har vägt upp alla infektioner, depressioner, hjälplöshet, att kunna handla vilken bikini jag vill, att få känna mig kvinnlig och inte vara rädd att visa upp mig i underkläder, eller byta om inför min familj. Hoppas det hjälper :)

Jag kände mina inplantat från början, dem lixom "rasslade" över revbenen varje gång jag andades. Otroligt obehagligt! Springa kan jag inte göra med mina tuttar, de slår för mycket, skumpar lixom! Och jag köpte en jätte bra sportbehå för att kunna springa, men då fick jag ont i brösten istället, så jag har lagt springandet åt sidan... Ett tag till... Min återhämtning av väldigt långsam, jag hade så fruktansvärt ont, så länge, så jag kunde inte träna som vanligt på 6-7 månader... Jag tror aldrig att jag kommer kunna träna fullt ut, som jag gjort tidigare. De är en konstig känsla i bröstmuskeln, men de syns inget... Men alla obehag försvinner allt eftersom. Så ska du operera brösten, ha tålamod!! ;-)

Jag har lagt framför, tror det är lite därför jag redan är igång. Gunnar (kirurgen) har alltid sagt att jag själv får känna efter. Jag har redan börjat träna överkropp (isolerade biceps och mage).

Det har inte fungerat så bra för mig - jag tillhörde även kategorin som svällde 3 storlek av antibiotikan och själva operationen. Jag jobbar med att acceptera läget nu.

Tränar morgon och kväll - håller mig aktiv. Jag gjorde brösten av proprtionella skäl också och för att må bättre, vilket är ironiskt med tanke på hur jag mår nu.

Zinya- tack snälla för ditt utförliga svar :) Gud vad roligt att läsa om en sån positiv upplevelse! Jag har upplevt det som att majoriteten blivit utsatta för någon form av komplikation så pass att jag ställt in mig på att det garanterat kommer bli så :P vilket kanske inte är en så sund tanke heller. Du är inte alls kaxig :)!! Det är bara glädjande att läsa något så positivt, jättehärligt!! Det är ju precis så jag önskar få känna mig efter op :). Jag kan leva med att det spänner lite i vissa rörelser så länge man vet med sig att det inte är något farligt. Men skulle bli förkrossad av MFD :( .. Skulle må såå dåligt så jag är jättenervös att jag ska Bli en av de olyckliga.. Finns det inte något kirurgen kan göra för att kanske minimera risken i alla fal..? :// Var det obehagligt med implantat i början? Hur pass mycket känner du av de i din vardag? Haha ingen fara, bara bra att få information så jag vet vad jag har att vänta mig :) åker implantaten ut på sidorna när du ligger ner? Är det en obehaglig känsla i så fall? Hur förberedde du dig mentalt inför op?? :) Ser att du vart hos Paolo också! Ska boka konsultation med honom i höst tror jag :)

Tack Midnattsfrost och Lintott för ers informativa svar. Är inställd på att det kommer att bli ett träningsuppehåll på någon månad, hoppas bara att löpträning fortfarande kan vara möjlig efter op..

En fråga till; vad är orsaken till att lägga implantaten framför resp bakom muskeln egentligen?

En månad behöver du inte hålla uppe träningen. Jag började 12 dagar efter op med att gå med lutning på löpband, crosstrainer etc.. Träna ben.. Mage. Finns en tråd som handlar om hård träning efter op där andra delat med sig om vad de gjort. Det är ju snarare lite hur du själv vill ha det. Lägger du bakom skär du sönder en muskel - muskler läker aldrig. Någon form av muskelpåverkan får du. Liten eller stor. Har du varit på konsultation? Det handlar ju också om vilket som är lämpligast för dig: bakom eller framför placering. Det avgör din kirurg. Jag hade avstått op om Gunnar ansett att jag inte kunnat ha framför eftersom jag inte vill riskera att något händer mina träningsplaner.

Muskler läker. Men precis som annan vävnad, så läker muskler med ärr. Dessa ärrbildningar kan påverka muskelns funktion. Man kan få sämre rörlighet, svagare muskel och skörare muskelfäste beroende på "skadans" placering. Jag jobbar sedan flera år tillbaka med rehab på en ortopedavdelningen och har rehabiliterat de flesta vanliga muskel- och ledskador ifrån både övre och nedre extremiteter. Jag har träffat folk med helt avskurna muskler efter diverse olyckor och operationer, och folk som i samband med olika idrottsolyckor slitit av både muskel-fästen och både helt eller delvis dragit sönder stora viktiga muskelgrupper. Och tycker därför att det inte är helt korrekt att säga att muskler ALDRIG läker, för de gör de visst. Men funktionen kan förändras och försämras, framförallt om rehab uteblir.

Nu har jag inte läst alla svar här, men jag blev själv förvånad över hur naturligt resultatet kändes efter min förstoring för drygt två månader sedan. I början var brösten spända och ömma, men snabbt kändes de som en del av min egen kropp.

De är inte riktigt mjuka än, men på god väg. Jag upplever inte att de är ivägen, eller att de känns som två främmande bollar under huden, tvärt om. Har visat några kompisar o alla säger att de ser fina och naturliga ut ;-)

Har inte helt och hållet fått tillbaka min känsel i bröstvårtorna, men i övrigt känns det som innan op'n.

Tränar också som innan igen, löpning, spinning, och styrketräning i gymmet (minus direkta bröstmuskelövningar)