Lusen wrote:

Jepp han är intresserad och stöttar mig till 100% :) Nu när de börjar närma sig för mig och man blir lite nervös och orolig för hur slutresultat blir så får jag alltid värmande och stöttande ord från han :D

Låter som en fin man!:) Åh vad jag saknar det där värmande! Min man var också så de första åren innan livet och vardagen blev för stressig... Det var det jag fastnade för, sympatin och det uppriktiga intresset för mig som person...*liten tår i ögonvrån* Numera försöker han lyssna så gott det går med tre barn i huset, men förmedlar med sitt kroppsspråk hela tiden att han egentligen inte vill/hinner lyssna liksom... Förstår du hur jag menar? Man känner ju av sådant!

Blir besviken med då jag absolut inte klagat efter op och varit relativt smärtfri, rörlig och kunnat göra mkt hemma. Så onödigt det blir så här då. Vet inte om han stressar upp sig för saker i onödan och känner någon slags press.

Men som sagt är han en bra och "redig" man också på många sätt, men det är ju just i sådana här situationer när man behöver sin livskamrat som bäst.. Få känna att vi fixar det här tillsammans, inga problem, vi är ett gott team!

Lusen wrote:

Känner igen mig i vardagsstressen. Vi har också tre barn. Men han är nog lugnare i de än va jag är. De man hoppas på är att vi kommer tillbaka till de "normala" när barnen blivit större och mer självgående. Han gör de garanterat inte med mening att såra dig. Kanske som du skrivit att han blir obekväm i vissa situationer och vet inte riktigt hur han ska hantera de.
Men de är ju väldigt jobbigt när man vill ha stödet och inte får de.
Men de är ju tur att du kan skriva av dig här och kanske du har en kompis att ventilera med?

Tack  Ja mycket är annorlunda under (de fantastiska men slitsamma) småbarnsåren, och då känns det ju ännu viktigare att försöka behålla värmen sinsemellan och fortfarande se varandra som människor. Han själv tycker ju att han är ett jättebra stöd bara för att han "ställer upp på mina eskapader" (= bröstoperationen jag gjorde) som han så fint uttryckte det... Men om man inte blir schysst behandlad när man kommer hem så känns det ju inte så genuint. Ja det känns skönt att kunna ventilera lite här... Har tyvärr ingen jag känner förtroende för att kunna dela detta med, så man bär ju mycket inom sig. Inte heller min mamma finns tillgänglig pga sjukdom... Tack för att jag fått prata av mig lite med er! 

annekli wrote:

Hej, känner igen mig så väl. Min sambo har efter många om och men insett att han får ta det praktiska nu en tid framöver. Men får se hur länge det håller, skulle tro att han vill att det återgår till det vanliga inom en vecka efter operation då han är van att jag roddar det mesta. Att han inte har förståelse för att jag vill göra något åt utseendet på mina bröst efter att ha fött våra två barn och ammat dem i sammanlagt tre år är trist. Jag har tagit all föräldrarledighet och står för minst 80% av hus, hem och barn. Och när man sedan vill göra något för sig själ får man mothugg. Det ligger mycket annat bakom men känner att jag helt slutat bry mig och blir inte sårad längre. Kör mitt race och de första två dygnen sov jag hos en kompis som tog hand om mig på förstklassigt sätt. Detta trots gnäll från hans sida. Varför skulle jag vara borta, det skulle ju kännas konstigt för honom... Men jag brydde mig inte utan sa att nu blir det så här. Det bästa jag har gjort, det var fyra år sedan jag "bara fick vara" i två dagar. Så märklig men underbar känsla. Släpp alla skuldkänslor, du är värld detta på alla sätt och vis. Sen är det trist att ens man inte kan acceptera eller förstå det hela. Men är det nu så så är det hans problem. Prata med kompisar och/eller skriv av dig här. Även om man kanske önskat att få stödet av sin man så är det inte alltid så men det finns andra som stöttar dig.

Åh gulle dig! Ditt stöd värmer  Låter som du inte heller har det så lätt! Men du, vad SKÖNT att du kommit till punkten då du slutat bry dig och kör ditt race! We gotta take the power back!  Vill inte heller bli sårad mer. Känns som min man alltid varit starkare med bättre självförtroende än mig, och då är det så lätt att få skuldkänslor, att allt är ens fel... Och kanske även att tolka saker så även om det inte är menat så. Måste bara understryka att min man tar mkt ansvar för barn och hem, även om det känns som allt är besvärligt - vilket inte bidrar till någon god stämning precis.... men det är just stödet jag saknar, du vet den där självklara känslan man bara vill ska finnas där naturligt, att "jag finns här, vi hjälps åt, du är min lagkamrat, jag ser dig och stöttar dig".

Det låter gott att du fick vila upp dig hos en vän. Jag såg också tiden efter på kliniken som välbehövd egentid, haha...  Och när andra är rädda för narkos så tyckte jag bara det var skönt att få sova riktigt djupt!  Då roddade min man allt hemma toppenbra, det var sen när jag kom hem allt "kom ut", antar jag... Ja, det känns som man kan prata länge om detta, har ingen annan att ventilera med så är så glad att ni finns! 

annekli wrote:

Haha, såg också narkosen som en bonussömn. Efter att ha tagit i princip alla nätter med barnen sedan dag ett är man rätt trött. Tyckte det kändes lyxigt att få komma och "sova" kl 11 på dagen. För att inte tala om timmarna på uppvaket, att bara få ligga och göra ingenting. Få mackor och blåbärssoppa och kura under täcket.

Eller hur, så gaaalet lyxigt! :D Bara att få bli lite ompysslad någon gång! Sov borta en extra natt, men då saknade man barnen rätt bra ;)