Jag har länge mtt dåligt för att jag varit platt. Just för att inga kläder sitter ju bra. Och jag har ju lyckas enbart skaffa kompisar med enorma bröst själva, så då man ser dom har jag verkligen mått illa för att jag inte har något att komma med hahah. Så sommrarna är ju enbart jobbigt, blir så distraherad utav då dom går runt i linne och urrungning och är så vackra sedan kommer min beniga bröstkorg!! Haha är så medveten om att det låter så illa, men nu har jag varit såhär i flera år och kan verkligen inte acceptera det så finns inte så mycket nnat än att göra en OP. Tror också det är för andras skull man gör det, vill ju både vara snygg för sig själv och utåt?

Jag tror inte att man kan "separera" sig helt från alla normer och ideal i samhället. Självklart skall man vara nöjd med sig själv som man är och ifrågasätta normer och ideal, men om det handlar om att göra ett ingrepp som man tänkt igenom noggrannt och faktiskt kommer fram till att man i slutänden kommer må bättre av så är det väl egentligen inte något fel i det? Precis som kakan säger så vill man ju både vara snygg utåt och för sig själv, det går kanske inte att separera de helt från varandra, men det kanske inte spelar så stor roll? 

Hoppas du mår bra efter operationen!

Har gjort det BARA för mig. De i min närhet som jag bryr mig om skulle aldrig tyckt att jag behövt det. Och är det någon annans än ens egens åsikt som ska räknas så är det de människor som tycker om en och som man tycker om själv. jag har helt andra kroppsideal än de närmaste och jag vill känna mig snygg både klädd i de kläder jag gillar och även naken :-)

Svår fråga...:) Först och främst opereade jag mig pga smärta från min bröst assymmetri. Ingen bh satt bra, var för stor på ena sidan och lite liten på andra. Fick alltid bulla upp med kuddar och inlägg. Dessutom såg man rakt in i urringningen varje gång jag lutade mig fram på den sidan där bröstet var platt. Både irriterande och genant, fick ofta höra kommentarer som "nu ser jag ditt bröst" mm. Inte kul!! Så detta var helt för min egen skull, att bli av med lidandet av att vem som helst kunde glo, eller smärtan som blev värre för varje år då assymmetrin bara blev större och fulare. 

Men självklart hade man ju oxå en önskan om att kunna glida runt på stranden i nån läcker bikini, sola topless el gå i en djup urringning och ändå inte visa bröstvårtorna...att sticka ut lite ur mängden! (det kan jag nu!!! :D ) Det är väl både för sin egen skull och för andras hahaha

Kan bara säg till er som är osäkra på om ni ska, vill eller vågar göra en operation (läser ofta det här inne). Gör det!!! :D

plastiksessan wrote:

Kakan..visst känns det lite sorgligt att det är så,lite att man sviker sig själv.känns lite som att vi mäter våran kvinnlighet i förhållande till bröststorleken.

Verkligen! Fast åandra sidan så gör man det ju för att bli nöjd själv, jag anser ändå att då tjejer skaffar löshår, färgar håret i en annan färg, bleker tänderna osv, är praktiskt taget samma sak! 

Jag gör det för att jag mår dåligt varje gång jag provar bh:ar och bikini och för att jag även andra sammanhang kan känna mig ful, oproportionell och klumpig. Ett par större bröst var alternativet till att fettsuga mage, rumpa och ben för att få en mer proportionerlig kropp. Min man hade haft glasögon i 25 år och valde att operera ögonen och alla har reagerat positvit på det. Operation som operation tycker jag, även om brösten är den mest laddade delen på en kvinnokropp.

Vilken bra tråd!!
Jag gjorde detta för min skull. Hur mycket som är yttre påverkan kan vara svårt att säga.. Man kan liksom inte göra en psykoanalys på sig själv.
Det började med att jag alltid varit mobbad. Under tonåren och högstadiet valde ett gäng ut att reta mig för just min avsaknad av bröst. Den ena av dem var väldigt bystuga och den andra var även hon helt platt. Jag har alltid, även innan de valde ut brösten som mobbingobjekt, velat ha bröst. Jag har sett på filmer och önskat och bett att få någon liten kurva att visa upp. (Hela jag var väldigt spinkig med mina 170 mc och 43 kg)
När jag stod framför spegeln och bestämde mig för att det var dags att göra en op så tänkte jag på alla glåpord de sa till mig. Då upptäckte jag att jag inte gör detta pga det de sa, utan för att jag höll med.

Så, jag skiter högaktningsfullt i vad de sa till mig. Jag är så mycket hetare än dem och det var jag redan innan min op. Men nu trivs jag med hur jag ser ut överallt!

Puss på er

Berättade nyss för min mamma om att jag skulle operera mig. Mamma är 72 och jag 42 år. Hon sa att hon visst kunde förstå mig men att hon var orolig för att hon tror att det är så farligt. Jag trodde samtalet skulle handla om varför jag ville ändra på min kropp, men istället fick jag försöka övertala henne om att det inte är så farligt. Jag hoppas att hon lyssnade och inte oroar sig. Pappa dog i november och nu känner jag mig så självisk för att jag gör något som gör henne orolig när hon redan är så ledsen och mår dåligt för att hon saknar honom så mycket. Men det är mitt liv och jag har äntligen fått modet till att göra detta så jag låter inte hennes oro hindra mig, även om jag känner mig självisk. Jag hade inte kunnat göra det om pappa levat, han hade nog blivit ledsen och besviken på mig och det hade jag inte kunnat stå ut med. Jag älskar stora bröst och jag vill ha det och jag hoppas att jag får det och att jag inte får några komplikationer som gör att jag måste ta ut dem.