ett enormt självhat väller över mig när jag ser mig naken i spegeln. Jag önskar att de i min närhet kunde förstå vilken ångest som strålar ut i hela kroppen när jag tänker på att jag ser ut som jag gör. Jag har så länge jag kan minnas drömt om normala, söta bröst. Jag vet att jag var i djup avundsjuka när mina vänner fick bröst i mellanstadiet och sneglade på hur fina dem var, men där och då hade jag fortfarande hoppet uppe. Jag tänkte ju att jag skulle få bröst så småningom, mamma har ju stora. Det blev aldrig som jag hade föreställt mig. Någon gång i femte klass började det ena bröstet att växa men det såg inte ut som för mina vänner. Jag förstod inte vad som var fel men jag kände mig inte fin eller kvinnlig på något sätt. Tiden gick och båda brösten började växa långsamt men jag kände att något var fel på dem. Mina bröst hade inte små bröstvårtor eller en rund form. Jag la dock märke till att en tjej i min klass hade snarlika bröst som mig fast något större. Jag tänkte att om hon hade likadana så kanske det inte var något fel på mig. Trots det valde jag alltid duschen i omklädningsrummet med draperi så ingen kunde se mig naken. Jag hade alltid för stora bhar som jag stoppade papper i för att känna mig fin för en stund. Jag minns hur ont det gjorde i mig varje kväll när jag klädde av mig och såg på min kropp för vad den verkligen var.

När jag träffade min första pojkvän var den största oron hur han skulle reagera över mina bröst. Att det ena var större, att de var spetsiga och inte ens fyllde ut en a-kupa. Jag visste inte då att han skulle förvärra mina komplex maximalt. Några månader senare kom det. Efter att ha vågat ha sex utan bh ett par gånger pekar han på mina bröst och säger “cow boobs”, det vill säga att dem såg cylinderformade ut som kons spenar. Att ens skriva det nu i den här texten gör att hatet väller över mig ännu en gång. Den kommentaren är det absolut smärtsammaste jag någonsin hört och jag har inte vågat nämna den för någon i ren skam. Han skämtade om mina bröst flertalet gånger och sa att han hade frågat sin syster varför mina bröst var två olika storlekar. Han tog sig friheten att inkräkta på mitt privatliv och skoja på min bekostnad. Något som fyllde ett självhat så stort att det hade kunnat dränka mig på plats. Där och då började jag använda bh igen vid sex och sen dess, sen 13 års ålder har jag aldrig mer känt mig fin utan kläder. Okvinnlig, osexig och vidrig är orden som ekar i mitt huvud dag in och dag ut.

I ettan på gymnasiet, när jag var 16 år gammal, minns jag att min nära vän pratade om bröst och jag lyssnade noga då jag hade mina komplex på hjärnan konstant. “Minns du ¨¨¨¨´s tuttar? Dom var så fula, som trekanter typ hahah” mitt hjärta gick uti. Tjejen med fula bröst var den enda tjejen jag hade kunnat relatera med. Hon som hade lika bröst som mig. Jag vet att jag kände mig stum och gråtfärdig och att det enda jag fick ur mig var “Så ser mina ut” och ett “oj förlåt men dina är säkert fina” kommer ur henne. Jag blir tyst medan självhatet krypte under mitt skinn. Ville slita mig ur min kropp, skära av mina trekantiga tuttar och springa så långt bort jag kunde.

“men dina är säkert fina” är en mening jag fått höra oräkneliga gånger då jag pratar om mitt komplex över att mina bröst är fula och onormala utan att visa ett exempel, av ren skam att bli skrattad åt. Straight up lies är det enda jag vill svara då. Jag är inte fin, dom är inte fina. Jag ser ut som en missbildad tant eller en alien som avsiktligen är menad att se ful ut. Jag är så avundsjuk på ALLA. det spelar ingen roll om dom har små, mellan eller stora bröst. Jag är avundsjuk för jag är missbildad.

Jag minns när jag började inse att jag inte hade något bröstveck, underboob, och att jag inte förstod vad som var fel på mig när jag tittade på andra tjejer med lika små bröst. Dom hade ett bröstveck och en helt perfekt form även om dom hade a-kupa.

jag jämför mig varenda dag med andra tjejer och kvinnor. jag vänder och vrider på allt och alla, bara för att försöka hitta ett kryphål eller en brist på dem. Men det slutar alltid i att “dom har iallafall fina bröst vem tror du att du är, ingen hade föredragit dig”

Jag försökte embracea dom genom att gå utan bh under linnen i skolan, jag har klämt och kramat dem i spegeln för att ge mig själv kärlek, jag har gått runt naken hemma, piercat dom, tatuerat mig för att flytta fokuset från brösten till tatueringen och tagit tusentals bilder på dom. Dessa metoder har hjälpt i ungefär 10 minuter och sedan har självhatet kommit tillbaka. Jag har fortfarande de mest oattraktiva brösten i hela världen vem försöker jag lura?

Den känslan som gör ondast i mig gällande detta är när jag egentligen vill vara naken och bekväm framför min sambo av två år men det enda som ekar i huvudet är “han kommer verkligen spy rakt ut när han ser dig så, han kommer aldrig mer bli sugen på dig, han kommer jämföra varje tjej han varit med tidigare med dig och dina bröst och överväga att gå tillbaka till dem” och det slutar med att bhn behålls på eller att händerna får täcka missbildningarna. Aj vad det smärtar.

Nu har jag bestämt mig för operation men jag är så himla rädd för sprutor, nålar, blod, sår och att inte vakna efter narkosen. Jag känner en hopplöshet kring pengarna då jag vet att min deformitet gör att operationen kommer gå uppemot 70 000 kr, pengar en student inte får tag på så lätt. Jag vill bara känna mig fri från den här ångesten, känna mig vacker och normal och kunna vara naken utan att hata mig själv.