Jag kände likadant innan, riktig panikångest!!! Att man utsätter sig för en risk som en operation ändå är, när man faktiskt är fullt frisk! Men så här, 11 veckor senare, kan jag säga att jag ångrar mig absolut inte. Jag är så nöjd och lycklig. Det enda är väl att man skulle ha gjort det tidigare. Men jag har inte vågat innan.

Det är bara två i hela världen som vet om att jag har förstorat brösten, min man och min kollega på jobbet. Inte mina föräldrar eller kompisar eller någon annan. Tyckte inte de hade med det att göra och jag ville inte påverkas av deras tyckanden och åsikter. Min kollega var jag ju tvungen att säga något till eftersom jag var borta en dag (fredagen när jag opades) och så var jag ju lite mör veckan efter (började jobba måndagen efter op igen). Sen fick jag senast igår kommentaren: Vad har du för bh med de snygga tuttarna, så fina vill jag med ha! från en kompis som har samma storlek som jag hade. Jag bara svarade: Balconette. Sen tror hon säkert att jag har kycklingfilér instoppade för att de ska verka större, men det är ju inte mitt problem...

det är vanligt man blit tveksam o nojjar, o funderar om de verkligen är rätt innan operationen. jag va likadan o tänkte vad de är jag ger mig in på. blev plötsligt väldigt läskigt när de började närma sig. men innerst inne vill du ju o de ger så mkt när allt blir som man vill o man kan va nöjd med sin kropp :) det är ju din kropp o den bestämmer ingen annan om. försök tänka positivt o hur härligt de blir sen när allt är läkt o du är nöjd med dina bröst? :) din mamma blir säkert glad för din skull!

Tror det är väldigt lätt att man känner så när det börjar närma sig operation.

Gissar på att du kommer pendla fram och tillbaka med ångest fler gånger innan det är dags för din operation.

Självklart kan alla råka ut för någon tråkig komplikation, men det du ska fokusera på är att du får din dröm uppfylld.

Om du inte vill berätta för din mamma så tycker jag nog att du kan låta bli. Du gör operationen för din skull och för att DU ska känna dig mer nöjd med ditt utseende. Men med tanke på att du skrev att din mamma inte är så svår så tror jag nog att hon respekterar ditt beslut, hon vill ju att du ska må bra och vara nöjd med dig själv, eller hur?

Kram

tjoho min vän, "det kommer gå fiiiint" är väl någon man hellre skulle vilja känna i magen istället för att höra. 
Men va sjukt mycket funderingar man går runt på alltså, eller inte direkt omkring allt möjligt utan mer Ska Jag? 
Jag är med dig, men det är nog bra att fnula fram och tillbaka också. Då är man förberedd när dagen kommer ;) 
All lycka till dig!!