Säg sanningen, det hade jag velat höra. Känn inte ångest över det =) Alla gör vi olika val här i livet. Så är det, vi väljer olika vägar att gå. Det finns värre saker på jorden än bröstförstoringar (vilket dessutom kan få en att må bättre själv och inte alls vara till nackdel), till exempel krigen ute i världen. Nu har ju inte jag genomgått någon bröstförstoring än, men jag är arton år (nästan nitton) och har mått dåligt över att vara platt och ha mindre bröstkorg än alla tjejer runt om kring mig sedan jag var exakt tolv år gammal. Ändå har jag tvingat mig till att stå ut med det under dessa år. Nu skulle jag vilja genomgå en bröstförstoring inom ett år, men det är mitt val. Jag är vuxen nu. Tror dessutom inte min byst kommer att förändras nämnvärt och plötsligt bli en B eller C kupa på några ytterliggare år.

Min poäng är att det är ett vuxenval.  

Dessutom har du fött tre barn och du kan ju förklara för din dotter att det har påverkat bysten.

Ja säg sanningen varför inte vara ärlig hon e ju ändå tolv år tror absolut inte hon kommer att hata dig

Vad svårt. Jag hade nog helst inte velat säga något alls om jag var du, men det kanske inte är aktuellt, hon kommer ändå fatta det eller höra om det?

Jag vet precis vad du känner. Har en 14 årig som jag fick berätta till, det går ju inte att dölja det från henne. Jag kan säga att hon mått dåligt och tyckte att hennes bröst är för små och inte fina sen jag opererades. Hon vägrar visa sig för mig också nu för tiden. Men det känns att det börjar släppa nu, hon alltså gick igenom en kris där som min bröstförstoring orsakade. Dock hade vi pratat igenom det. Jag sa som det var, att jag kände mig inte kvinnlig utan bröst. Hon har stora i jämförelse med mina föredetta, men nu ser ju hennes mycke mindre ut än mina. Vi pratade mycket om det, och jag förklarade att det är fördel att inte ha stora bröst innan man föröder barn, att de kan bli större efter, och blir de inte det, blir de inte förstörda iaf så man måste göra lyft om man vill få snygga bröst. Det finns många fördel med mindre bröst, det hade jag altid tyckt faktiskt, en annan sak när de försvinner helt :)
Jag tror att jag hjälpte henne att gå igenom det här med min op på det viset.
Lycka till nu, hoppas du kommer till en beslut som kommer att fungera för er :)

Hej! Jag sitter lite i samma sists, men min dotter är bara 7 år och jag vet inte vad jag ska säga till henne. Vill ju inte att hon ska tro att hon inte duger som hon är. Hade mina bröst varit som innan jag fick barn hade jag ju inte gjort min operation, men efter tre barn, amning och vikt som pendlat upp och ner så har det tagit ut sin rätt och  nu sitter jag här med ett par taxöron till bröst. Känns ju som att jag inte vill ljuga för henne men samtidigt vet jag inte hur jag ska förklara för henne heller. Kommer med största sanolikhet berätta för henne, vet dock inte än hur jag ska lägga upp det som! 

Jag pratade med min man om hur jag ska berätta för min dotter (visseligen är hon så liten så hon kommer inte förstå endå) men om hon frågar om ärren i framtiden (ska göra ankarlyft och förstora). Jag var ganska kluven ska man ljuga för hennes skull eller säga sanningen för hennes skull? Så sa min man kort å gott: Vadå det är vel bara att säga att ibland måste dom fyllas på efter man fått barn?

det tyckte jag var rätt bra :) nu är ju din dotter lite äldre..  men tror ändå att du kan köra på att brösten förändras efter man fått barn och att du vill ha som dom innan eller nått, visst hon kanske inte vill ha barn då istället men det förändras ju sen :P

det är svårt!

Gör ingen stor grej av det, berätta lite grann bara.

Jag gjorde ingen stor grej av det, sa bara att jag ville ha större bröst, och min 11-åring som fyller 12 i sommar sa bara jaha, sedan ett par frågor om det var farligt och sen var det inget mer med det. Eftersom hon alltid pratar med mig och pratar mycket om allt möjligt så verkar hon inte tänka alls på detta. Hon är ganska jordnära men har också fullt upp med sig själv, skolan, kompisar och annat.

Däremot har jag inte sagt något till min 15-åriga son! Men min man sa att han antagligen inte skulle märka något och även om han gjorde det skulle han inte bry sig. Själv tror jag att om jag skulle säga något så skulle han bara avbryta mig och säga att inte inte brydde sig. Sonen även han pratar mycket med mig om allt möjligt, fast mest fotboll, och vill han prata om detta så kommer han att ta upp det försiktigt på ett sätt som är väldigt typiskt för honom.

men tänk så här: att hon kommer se dig som sin starka mamma som vågar ta tag i saker hon inte är nöjd med? :)