Hej mina stöttande nät- vänner, får jag kalla er det?

Jag skulle ha gjort en bröstförstoring den 31 juli detta åt. Hade gått och dragit mig säkert ett helt år innan dess, och jag hade planerat ALLT. Tagit ledigt ifrån jobbet, förvarnat sambo som hela tiden varit emot mitt val till detta. Men jag hade bestämt mig och förberett mig mentalt. Det började närma sig Dagen med stort D och det började bli pirrigt i magen.

Sedan hände något som skulle komma att ändra allt.. 6 dagar innan operationsdag så blir min pappa påkörd och hamnar på Centralintensiven med restpirator som höll honom vid liv.. Det fanns ingen som kunde tala om hur det skulle gå för honom. Det fanns inte något annat alternativ än att ställa in min operation som jag så länge gått och väntat på.

Min sambo använde detta som en anledning att vända på mig, och jag började tänka att "detta kanske var meningen, det kanske inte var meningen att jag ska göra denna operation". Och sedan dess har jag nu försökt intala mig själv att det är bättre att vänta tills efter att jag skaffat barn, som jag vet att jag vill ha i framtiden. Olyckan inträffade för nu drygt 4 månader sedan.

Nu sitter jag här igen, kära vänner. Av någon anledning har jag helt plötsligt fått bråttom med barn. Har börjat ta upp detta på tal redan nu med min pojkvän, även fast vi alltid sagt att vi ska vänta ett par år. Idag var jag och shoppade med mamma, och ser hur jag går runt som alltid förr och tittar på underkläderna och mår så dåligt igen.. Har börjat gräva ner mig i den grop jag alltid satt och grunnade i för 6 månader sedan.. Min tankar om barn nu, är det bara för att jag vill få mina bröst? Jag tror det, utan att jag tänkt på det.

Så nu sitter jag här som sagt, ville bara få skriva av mig, innan jag ska ta upp diskussionen med min sambo igen. Och tala om att det faktiskt kommer att bli av iallafall. Ska börja spara ihop pengarna igen nu(som vi istället la på ett spabad till oss här hemma när jag bestämde mig för att låta bli operationen), och ev boka in en tid i vår, när nästa semesterperiod delas ut på jobbet igen.

Tack till er som läst =) Det har varit en jobbig period, och nu när jag trodde att det skulle bli bättre igen, så kommer dessa känslor tillbaka igen.

PS. Pappa klarade sig med ett hårsmån, och har nu kommit upp från ett sängliggandes läge.

Kram på er, ta hand om er!