I mina informationspapper från kliniken beskrivs att patienten efteråt kan drabbas av nedstämdhet.

Detta var inget som rörde mig tänkte jag när jag läste det..

Nu några dagar efter ingreppet fattar jag. Jag är jätte nedstämd!

Men varför?

För att enda sättet att komma till ro i detta samhälle har varit att slita av sig halva kroppen?
Eller är det separationsångest? En stor del av mig är borta! Saknar jag den?
Jag vet inte.
Tänker lite till och inser!!!
Nu är jag FRI!!!

All min tid har tidigare gått åt till att banta, oroa mig för magen, hur jag ska klä mig för att det ska synas så lite som möjligt, ilska, magjävel försvinn! Hela min vakna tid har tankarna kretsat kring magen! Vågen, spegeln, magen! Ångest!!!!!!!
Nu är jag fan FRI!
Ja, jag är nedstämd!
Jävligt nedstämd för hur jag har tvingat mig själv att leva innan jag tog tag i saken!!!

Nu räcker det!