Jag brukar alltid studsa tillbaka. Men tar lite längre tid efter varje operation. Men bara en kvar nu. Och har " nervmedicin" vid behov :-)
Tack för din omtanke. *hug hug *

Panikångest är det värsta som finns. Och av det får man förväntas ångest, sen får du GAD ( generaliserat ångest syndrom) innan du vet ordet av. Ett paralyserad tillstånd.
Och medicineringen med benzodiazpiner som dämpar ångesten får motsatt effekt efter ett tag.
Jag har sökt KBT i massor av år. Kö,kö,kö. Dörrar stängs överallt. Sen får man inte äta mediciner under behandlingen. Men slutar jag måste jag veta att det finns KBT tillgängligt direkt. Det kan ingen garantera. Så vet varken ut eller in. Visst kan jag gå privat för 1000 kr/45 min. Blir en del på ett år om man ska gå rekommenderade 2-3 gånger i veckan.
Skrev ett arbete i psykologi inom beteendevetenskap om psykofarmaka vs psykoterapi. Kan väl säga att utbildade och de som kommer utbilda sig till psykoterapeuter är få. Och flesta i privata sektorn. Är en jäkla lång/omständig utbildning. Måste ha 120 högskolepoäng eller vara psykolog, socionom eller läkare. Tre års utbildning på det sen praktik. Så någon som redan är psykolog brukar inte vilja studera 4 år till för ungefär samma lön. Borde finnas en utbildning till psykoterapeuter direkt efter gymnasiet, precis som man direkt kan börja läsa till läkare eller psykolog.
Men billigare för staten att medicinera bort symptomen. Men kärnan till problematiken kommer man aldrig åt på det viset, tyvärr.

Stackare :-(. Men du ska veta att du är långt ifrån ensam.
Det mest frustrerande är att de som aldrig haft panikångest bara tycker man larvar sig, är bara att andas så går det över.
Men har man panik är det svårt att försöka hålla reda på andningen också.
Jag har varit på väg att hoppa ur bilar i farten för att jag inte får luft.
Buss kan jag inte åka. Om jag vet att jag inte kan stiga av när det behövs bygger det upp panik och jag kommer inte ens på bussen.
Vilket gjort mig handikappad. Min pappa får köra mig överallt.
Min läkare har ansökt om färdtjänst åt mig nu, men vet aldrig vilken chaufför jag får och om
han kommer stanna om jag behöver.
Helst vill jag inte lämna hemmet alls.
Men tar mig till gymmet, går in i spinningsalen och kör ett pass, sen slinker jag ut till pappas bil.
Jag går ned på stan och så, men inte utan att ta medicin först. Vill inte få panik.
Och det är farligt!
Har gjort att jag är beroende av mina stesolid och xanor.
Och den ångest jag till viss del känner nu är abstinens,då kroppen vant sig och vill ha mer.
Ett vanligt fenomen. Medicinen som hjälpte i början är nu den som gör mig sämre.
Så är bra att du inte tar mediciner som är narkotikaklassade. De förstör mer än de hjälper, om man inte bara tar vid behov utan även i förebyggande.
Och jag har slutat med dem en gång tidigare. Tog två månader på sjukhus med långsamt nedtrappningsschema.
Man blir så sjuk av att sluta. Den sjukdom och panikattackter man hade från början tredubblats.
Går inte att göra på egen hand.
Sen har jag imovane till natten. Blir väl en 4 stycken för att jag ska få sova några timmar.
Inför operationen tar jag lugnande och det vet läkarna om. Så är inget problem.
Förr i tiden när jag opererades fick man alltid lugnande, det får man inte längre. Utan smärtlindrande som gör en dåsig och antibiotika.
Först när man ligger på bordet man får injektion av lugnande och sen lite narkos i taget. Men jag vill ju vara lite lugn innan jag ligger på bordet.
Men är bara att bita ihop. De gjorde ett undantag i mitt fall och min mamma fick vara med tills jag gick in i operationssalen. Var inte rädd att berätta om din oro och panikångest!
Nu tänker säkert en del som aldrig upplevt hur jobbigt detta med panikångest är,: "varför ska hon fixa till sin kropp om hon aldrig går ut".
Men jag hoppas ju på att jag ska må bättre längre fram och att jag tar bort all lös hud är för min skull. Inte för att jag vill visa upp mig.
Är en del i ledet till tillfrisknande.
Kram på dig! Hör gärna av dig via pm om du vill prata mer privat. :-)