Idag är det 6 dagar sedan jag opererades på Akademikliniken av Jonas Röjdmark.

Gick upp tidigt på morgonen för att duscha med DESCUTAN och tog sen taxi till kliniken så att vi var där 10.00. Väl inne på kliniken blev jag tilldelad ett eget rum där jag väntade i 3 timmar. Detta var jag beredd på så jag hade massa tidningar med mig, och ett stort + var att min mamma fick vara med mig i mitt rum hela tiden vilket kändes lugnande. Bytade om till nattlinne och tofflor. Efter timmars väntande kom narkosläkaren in och ställde lite frågor gällande rökning, medicinering, illamående m.m. Kort därefter kom Jonas och hämtade mig för att rita på min näsa och fotografering, ytterliggare en chans till att föra fram mina önskemål. Tiden med Jonas i rummet var knapp - helt ärligt kändes det lite påskyndat men jag fick ställt mina sista frågor jag hade och poängtera ännu en gång vad han INTE fick göra. Han hade även med sig någon kirurg från utlandet så emellanåt pratade han engelska för att förklara för honom vad han tänkte göra med min näsa. Inget mig emot - för mig visar det bara på att Jonas ännu en gång har ett gott rykte och att andra kirurger vill lära sig uttav honom. Därefter gick det kanske 1 timme till innan det var dax för att gå iväg till operationssalen. Shit vad jag var nervös här, även fast jag blivit sövd tidigare så kändes detta verkligen som något helt utöver det vanliga. Skakis men humöret uppe hoppade jag upp på britsen där jag bäddades ner och fick en varm fläkt vid benen. Såg aldrig Jonas i rummet  och vet att det sista jag fråga innan jag somna var "det är väl jonas som ska operera" haha... Jag somnade verkligen på ett kick.

 

Operationen tog sammanlagt 1 timme och jag låg sen på uppvaket 1 timme. Jag fick aldrig pratat med Jonas efter operationen, mer än när jag rullades tillbaka till mitt rum och han såg mig i korridoren. Då berättade han snabbt att allt gått bra och det kommer bli hur fint som helst. Lite besviken över att han inte kom in till mig på mitt rum efteråt då jag hade tusen frågor snurrandes i mitt huvud. Ena sjuksköterskan påstod att han hade pratat med mig på uppvaket - men det var inget jag alls kunde minnas. Däremot hade han pratat med min mamma och berättat även för henne att allt hade gått super, han var jättenöjd. Han sa även "Hon kommer få ett helt annat liv nu". Den meningen alltså. Så stark och så hoppfylld. Min och min mammas första reaktion när vi såg mig var "INGA BLÅMÄRKEN"...men det fick jag definitivt äta upp dagen därpå haha. Sjuksköterskorna var verkligen hur goa som helst när jag väl kom tillbaka till mitt rum. Dom gav mig nyponsoppa och kollade till mig titt som tätt. Helt ärligt så var jag faktiskt betydligt piggare än vad jag trodde. Inget illamående alls..lite groggy. Efter 2 timmar så märkte jag dock hur ont det började göra ont - det poängterade jag EN gång lite lätt. Då fick jag en tablett (minns inte vad den hette) som skulle hjälpa - vilket jag nu i efterhand ångrar så. Jag blev illamående och väldigt yr. Den tabletten var tydligen enda lösningen eftersom jag hade ont - men inte trodde jag att jag skulle få en sån stark med morfin i och allt.. AJA. Efter att ha kalvat och vilat kvar på kliniken ytterliggare några timmar och fått i mig lite yoghurt så begav vi oss till hotellet. Första natten var hemsk. Sov som längst 30 min i sträck sittandes. Det var minst sagt ett rent h-vete. Kunde inte alls andas genom näsan då jag hade tamponader och skenor däri vilket resulterade i en himla torr mun = ingen sömn.

 

Dag 2 skulle vi åka hem - en bilresa på 6 timmar väntade. Svullnaden var verkligen inte att skoja med då jag knappt kunde öppna ögonen. Dag 2-3 minns jag som jobbigast med svullnaden. Jag klarade mig undan illamåendet under bilfärden och det var en sån lättnad när jag väl äntligen var hemma. Dag 3 skulle tamponaderna ut. Vi hade fått instruktioner om hur vi hemifrån skulle dra ut dom men med tanke på min svullnad och överkänslighet kändes inte detta som ett alternativ och ringde till en av deras kliniker här jag bor. Som tur var hade dom tid och jag kunde inte vara lyckligare! Dessa tamponader var verkligen påfrestande. Väl på kliniken chockerade jag alla med min svullnad - ingen av sköterskorna hade tidigare sett någon så svullen efter en näsop vilket gjorde mig rädd och tankarna flög runt om det var någon allergisk reaktion eller något. Men icke. Fick träffat 2 kirurger som tittade på min svullnad och kostaterade att det BARA är ren svullnad och lugnade ner sjuksköterskorna och mig. Dom tog foton på min svullnad som dom skulle skicka till Jonas och jisses vad ledsen jag var. Och tillbaka till varför vi var på kliniken: tamponaderna. Jag säger bara: Fy f-n vad obehagligt. Det värsta i hela processen enligt mig hitills. Dom var så långa och hårda och tjocka och AJAJAJ. Visst hade jag läst om detta, men att jag och min mamma skulle klara att dra ut dom hemma som sköterskorna sa, nejnejnej. SÅ glad och tacksam att jag fick tid på kliniken för att dra ut dom. Sjuksköterskorna som drog ut tamponaderna kunde inte förstå att dom i Stockholm hade sagt att vi skulle göra det själv. Men men. Tips till alla er alltså som har det framför er: gör det inte hemma. 

 

När tamponaderna var ute kände jag ett fritt blås och jag kunde äntligen andas med näsan, t.o.m bättre än innan OP. Har dock skenorna kvar men dom påverkar inte andningen alls negativt på samma sätt. Redan dag 4 märkte jag att svullnanden började lägga sig och sen dess har varje dag gått framåt i läkningen. Det var även först när tamponaderna var ute som jag kunde börja äta riktigt, innan dess levde jag på flytande mat som soppor och smoothies. Har en del blåmärken kvar runt ögonen men det är inte alls jämförbart med hur det såg ut dag 3 då det var som värst. Jag har slutat ta smärtstillande tabletter var 7 timme då jag bara tar när jag känner ett behov. Känner mig lite yr men det gör inte ont alls så känns bättre att trappa ner lite med tabletterna. Jag har fortfarande kompressorn under näsan då jag känner att det droppar lite var emellanåt. Inget blod bara var. Det minskar också för varje dag som går. Gipset ska av på torsdag och längtan att få se resultatet är obeskrivligt. Hoppas verkligen den ser ut som jag hoppas. 

 

Hoppas min berättelse kommer till att hjälpa Er som har en näsoperation framför sig!