Jag var livrädd. Grät påväg in i op-salen. Men sen när man tittar tillbaks så var det inget att vara rädd för (enligt mig själv). Narkosen är så säker i Sverige, och han som sövde mig var så förtroendeingivande. Vet inte om andra redan har skrivit till dig om detta, men ta upp din oro och dina funderingar på din konsultation. För mig var det viktigt att kirurgen kunde lugna mig och svara på alla mina tusen frågor. Jag älskar mina bröst, hade gjort det tusen ggr om. Det är inte så big deal som många vill intala en. Alla gör brösten idag. Men man ska självklart vara medveten om riskerna som finns. Kram!

Jag är född pessimist så det är svårt. Tänk om känseln försvinner? Eller som ovanstående skrev att det blir så illa att man längtar tillbaka till sina gamla hänglökar haha. Men ska ta upp det på konsultationen

Jag är mest orolig över smärtan efteråt, men är inget som kommer hindra mig. Går ju över med tiden.

Jag är LIVRÄDD för narkosen, tänk om jag inte vaknar upp igen, vad har jag då gjort mot mina barn?!?!? Själv kommer jag ju inte märka någonting om jag inte vaknar upp igen men mina barn har då förlorat sin mamma och det känns bara så hemskt att tänka på...Tänker fram och tillbaka hela tiden på det här, det är såå jobbigt psykist att må skit av detta och av min mage....vissa dagar vet jag varken ut eller in...välja MIN livskvalitet över att inte göra operationen även fast jag vet att den skulle förändra mitt liv!!Eller låta rädslan styra och låta bli (för mina barns skull)?? Har blivit sövd akut/med väldigt kort varsel en gång pga av missfall och var då livrädd men vaknade upp och det var inga problem alls så jag vet ju av erfarenhet att det faktiskt inte är så farligt....komplikationer och smärta är såklart inte trevligt men ngt jag inte ens tänker på i jämförelse med min skräck inför själva narkosen.

Är du frisk sen innan behöver du inte oroa dig för narkosen, du har dessutomvarit sövd förr utan komplikationer. Men förstår känslan, även om jag vet att det inte är farligt är jag ändå lite rädd. Kommer vilja ha lugnande intravenöst innan op, så skönt, fick det innan jag tog bort halsmandlarna för jag var så nervös.

Tack snälla för pepp, Ja själva narkosen vet jag ju är hur skön som helst egentlogen, man är väl omhändertagen, man känner sig trygg o somnar in skönt men tänker på mina två små barn som är 4 och 8 och får sådan panik och dödsångest usch. De kommer inte klara sig utan mig, har ensam vårdnad för deras pappa inte är frisk i huvudet vilket gör allt så mkt svårare, om jag inte vaknar lr ngt går snett kommer han få vårdnaden och han kan inte ens ta hand om sig själv!! Fast utåt sett är han sååå trevlig och övertygande!!

Jag tror att det blir extra jobbigt pga att det inte är en "nödvändig" operation, att man som mamma alltid har dåligt samvete när man gör nåt för sig själv.
Du är aldrig så övervakad som när du är sövd, större risk att i princip vad som helst annat har ihjäl en, typ trafiken.

Personligen har jag aldrig opererats/varit sövd tidigare, och då känns det extra knäppt att jag väljer att göra ett ingrepp för min egen fåfängas skull. Men det är förmodligen som föregående talare skrev; så fort det handlar om sig själv känns det fel. Att övriga familjen kostar pengar i tid och otid är en sak - men att spendera såhär mycket pengar och tid på sig själv, känns obekvämt.

Känns som att man går igenom ganska mycket för en "ytlig" grej, men som egentligen är så mycket mer än det. Det handlar om mycket pengar, och vill inte vara en av de få som får komplikationer. Tankarna finns ju där, men känner att jag måste våga riskera då detta tär på en.

För mig handlar det om att jag har svårt att sätta mig själv före mina barn, att det är en egoistisk handling som kan påverka resten av deras liv om jag inte skulle vakna upp...och eftersom det inte är ngt livshotande som man opereras för så kan det kännas fåfängt men egentligen handlar det ju om att få trivas i sin egna kropp och må bra psykiskt, att kunna vara den mamma man vill vara för sina barn fullt ut, en mamma som mår bra med starkare självkänsla, känna sig bekväm med att bada med dem på stranden om somrarna tex och inte undvika stranden/badhuset pga hur dåligt man mår över sin kropp...att inte operera sig innebär ju också att man då väljer bort sin egna livskvalitet, kanske tom nya kärleksrelationer, och vi lever här och nu och man har bara ett liv som man har rätt att leva till fullo...ingen annan lever ju i ens egna kropp så självklart tycker de flesta runtomkring en att det inte behövs!