Jag var jättenervös för att berätta för mina föräldrar. Nu skulle jag dock göra en bröstförminskning, och det verkar generellt vara mer accepterat än en bröstförstoring. Men jag berättade inte förrän dagen efter op. för jag ville inte att de skulle påverka mitt beslut. Men jag blev väldigt överraskad av att min pappa sa att han hade tänkt föreslå det själv under mina tonår men inte vågat ta upp det med mig.Jag har egentligen velat göra denna operation i 40 år, men hållit tankarna för mig själv. Alla jag har berättat det för efteråt har varit positiva, någon har kommenterat att jag gått ner i vikt, vilket jag inte har, men annars har ingen märkt något, de har bara frågat hur jag mår eftersom jag var borta från jobbet 2 veckor.

Hur omgivningen reagerar beror nog dels på vilken slags operation man ska göra och hur väl de förstår och kan sätta sig in i varför man vill göra operationen. Så när du berättar kanske du ska lägga fokus på varför det inte känns bra nu innan du säger att du faktiskt har bokat tid. Om de är så negativa antar jag att de behöver en viss processtid för att förstå dig. Alternativt berättar du inte, de kanske inte kommer att märka det? Det beror ju på vad det är du ska göra. Men jag förstår också att man vill berätta och få stöttning, det hade kanske känts bäst för mig också. Jag skyllde på att jag inte ville göra dem oroliga innan op., de är ju rätt gamla. Tyvärr så kan nog många vara generellt emot något utan att egentligen tänka efter, men om det gäller en närstående, så tror jag att man ändå vill att den personen ska må bra, bara man förstår hur du känner det. Så prata om ditt missnöje, att du är obekväm och ledsen, utan att kanske ens ta upp att du funderar på en op. Senare kan du säga att du funderar och har kollat upp kring att operera dig osv... Man kan tänka på att den process och tid det har tagit för dig att komma fram till ett beslut, kanske också måste ta lite tid för mottagaren av beslutet, de har förmodligen ingen aning om hur du känner och behöver tid för att förstå.

Förstår precis hur du känner! Jag va också jättenervös över att berätta. Först hade jag tänkt hålla min operation (bröstförstoring) helt själv med bara sambon och min bästa vän. När jag väl hade bokat operationstiden började jag berätta för de närmsta. Min sambos föräldrar reagerade inte alls som jag trodde. Hans mamma sa tom att hon själv skulle velat göra en om hon haft pengar. Jag va lite chockad då jag alltid trott att de varit emot sånt när man tidigare pratat om ämnet. Sa det dock dagen innan operationen så ingen skulle kunna "prata mig ur det". Alla andra jag nämnt det för (en kollega och de närmaste vännerna har varit väldigt positiva!). Kanske kan du bo hos en vän den första veckan efter operationen så du inte behöver vara med dina föräldrar om du är orolig för att de är emot operationen. Jag förstår att du vill vara ärlig men jag har faktiskt inte berättat aöls för mina egna föräldrar, inte för att jag vill ljuga eller är rädd att de ska bli upprörda utan mer pga att det inte fyller någon funktion. De blir inte gladare över vetskapen att jag genomgått en bröstförstoring. Skulle de någonsin fråga, vilket jag inte tror då det inte blev någon större förändring med kläder på, skulle kag självklart säga det men annars låter jag nog det va. Enda anledningen att jag berättade för sambos föräldrar är pga att vi ofta är där och de hade fattat att något va tokigt när jag mådde som värst.

Skickar lite pepp! Din kropp - dina val.

Jag var nervös innan jag berättade om min bröstförstoring + lyft för mina föräldrar då jag trodde de skulle bli helt galna då syrran haft bröstcancer och opererat bort båda sina bröst:( tänkte inte säga något först men när varken jag eller mannen blev godkända för lån (nya jobb och provanställd) så var jag tvungen att fråga pappa om han ville stå på lånet och det var inga problem;) mamma blev ganska sur och pratar inte normalt med mig nu men det går väl över. Ska op 4/1!:):) min kropp- mitt val. Kan tillägga att alla andra reagerat förvånandsvärt bra!

Jag var såå nervös inför att berätta för mina föräldrar. Jag berättade dagen efter min konsultation. Tyckte det var en bra idé för då har jag mer kött på benen samt så låter det mer seriöst från min sida, att detta faktiskt är något jag vill göra.

Syrran och nära vänner har tagit det bra och varit stöttande vilket är väldigt skönt, men min kära mor tog det lite sämre. När jag berätta att jag ville genomgå en bröstförstoring nästa år så blev hon vääldigt sur och tyckte att detta var det dummaste hon hört. Jag höll mig lugn och var mer eller mindre förberedd på att hon skulle vara anti. Jag är påläst om allt så kunde bemöta allt hon sa med korrekt fakta då hon försökte överdramatisera allt haha.. Hon var lite halvsur på mig hela kvällen men dagen efter var det som vanligt. Tror hon förstår att jag gör mina val i livet och spenderar mina pengar som jag vill. Jag hoppas hon kommer vara stöttande efter OP.

Jag förstår totalt att du känner som du gör. Men sanningen är att människor som älskar dig ska i slutet av dagen älska dig ovillkorligt. Och det betyder att de måste kunna respektera dina beslut, för sanningen är att de bara påverkar dig och ingen annan. Människor som älskar dig bör i slutändan vara ledsna för dig om du mår dåligt och lyckliga för din skull när du mår bra. Föräldrar kan självklart oroa sig för sina barn och det är helt naturligt, men om du känner att du i slutändan inte får det stödet du behöver så finns det hundratals här som förstår dig helt och stöttar dig. Du gör vad som är bäst för dig och det är ett modigt och klokt val. Man lever en gång, lev så lyckligt du bara kan hjärtat.

Förstår dig precis!! Jag kommer oxå från en familj där utseende anses oviktigt och mina föräldrar skulle falla döda ner om jag berättade om min bröstförstoring! Jag kommer aldrig att berätta för dem och jag har inte heller tänkt berätta för mina barn. Mest för att jag inte riktigt kan stå för det själv; jag vill att mina barn ska älska sig precis som de är, vill inte ens att det ska finnas i deras värld att man skulle operera sig! Så just nu fejkar jag ett ryggskott och hoppas att det värsta snabbt går över :-/
Lycka till! Det är din kropp, inte dina föräldrars!