Hej! Hoppas på kloka svar i din tråd, jag har samma fundering. Har själv 3 döttrar varav 2 är i medveten ålder. Svårt att köra snacket om att man duger som man är osv när man väljer att operera brösten. Har inget svar på denna frågan än... ska på konsultation imorgon.

Jag har 3 döttar 15,13, 8 år. De stora har jag pratat med förut om detta så de är förberedda. Jag tänker säga till alla att kroppen ändras när man blir äldre och att jag vill ha tillbaka samma storlek som när jag var yngre för att känna mig som mig själv. Jag tycker inte det behövs mer. Klart vi alla duger som vi är men det vet både dem och jag att vi tycker det är härligt att få en glow-up ibland. När man är yngre kan det vara nya kläder, sedan kanske smink, frisörbesök... när man blir äldre kan man vilja korrigera något som förändrats mycket.

Det här är en av anledningarna till varför jag fortfarande velar gällande operationen. Det känns som att jag skulle underminera tanken med att vara en bra förebild att vara okej med sin kropp vilket jag själv saknade under min egen uppväxt.

Väldigt intresserad av att höra hur det gått för er där barnen märkt.

Jag brukar bara vilja tipsa om att tänka sig för när man pratar med små barn, eftersom de lätt tar på sig skulden för saker när det inte alls är meningen elelr ens deras fel. T ex tänker jag att det nogf finns bättre alternativ att säga att brösten är ledsna eller liknande, som kan få barnen att känna att det var deras fel som skulle ha mjölk.

Jag brukar rekommendera att man säger något i stil med att brösten tyckte det var så roligt att kunna ge den lilla bäbisen mat, så de tog i allt de orkade och blev lite trötta, och nu ska mamma åka och ta hand om dem lite så de blir pigga igen, eller nåt. "Trötta" är liksom inte lika "dramatiskt" för ett barn som ledsna.

Men behöver ju inte nämna graviditet som orsak alls utan åldrande och förändring.

Våran dotter kom hem och såg vad mamma gjort. Dottern är 25. Hon sa: men mamma du är ju gammal. Sen ville hon klämma på dom. Efter det var det inget mer.

Jag berättade inget innan op för mina tre barn utan nä jag kom hem och barnen kom hem från skolan var första frågan: Har du fått corona? eftersom jag gick så långsamt. Sen berättade jag vad jag gjort men jag motiverade aldrig varför utan bara att jag själv valt att göra det. Har ärr i armhålan och det tyckte min minsta såg lite läskigt ut i början, men väldigt odramatiskt hela processen efteråt. Barnen är 14, 12 och 9 vid op. Jag tror faktiskt inte man ska komplicera det och behöva argumentera för varför utan bara för att man vill, eller känner att berätta för att brösten blivit små och hängiga. skulle mina döttrar om några år komma och berätta att de vill förstora brösten skulle jag såklart stötta dem, förutsatt att de inte är 16 eller alltför unga.

Jag berättade för mina två döttrar innan, de är 15 och 12 år, sa att jag kommer kanske behöva lite extra hjälp efter. De sa bara jaha och ingenting nu efteråt (1,5 veckor).
Jag vill att de ska vara nöjda med sina kroppar men om de vill förbättra något själva som vuxna kommer jag självklart att stötta dem i det.

Jag berättade för mina tjejer 8 & 10 att jag skulle op mig.
Och sa att jag har alltid velat ha lite större och fylligare bröst (nästan helt platt) och att jag nu skulle fixa dem. Vi har alltid prat om att man duger som är men detta handlar mer om att jag vill ha lite bröst, precis som när jag ammade då hade jag bröst och har nu chansen att operera dem.
Dem har bara varit glada för min skull och hjälpsamma när jag behövde. Och nu är dem stolta och berättar gärna om det?? men det är helt ok, inget jag känner att jag behöver dölja. Även om jag inte direkt går ut å berättar det för alla själv?.
Men dem tog det bra och med helt rätt inställning