Jamen här är ju pudelns kärna på nåt sätt. Alla "opererar sig för sin egen skull", men hur många skulle göra det om de visste att de skulle tillbringa resten av livet på en öde ö och ingen annan nånsin skulle se brösten..? Inte många. Så det är en definitionsfråga det där, med ens egen skull.
Jag känner igen de tankegångarna som Tweeny har, så väldigt, väldigt väl, från när jag var typ 23, fast jag hade bara gått ner lite i fettmassa och mist pubertetsfylligheten och gått från en egen omkrets på 104 cm till 94cm.
Det är ångestladdat, inget mindre! Ingen okomplicerad, positiv förväntan utan mest en önskan att slippa ångesten, och man vet inte hur man ska vrida sig för att komma undan. Jag hade också haft en pojkvän som inte direkt uppskattade mig speciellt tydligt, då mina tankar på operation föddes. Sen sprack det i och för sig med honom, men när jag kom på nästa kille med en bunt porrtidningar och därefter bara inte klarade att visa mig utan BH, bestämde jag mig efter tre veckor. Var jag skulle få pengarna ifrån var nästan obegripligt, som min ekonomi såg ut då, men jag visste att jag måste för att nån gång slippa lägga så mycket energi på att vara ledsen och känna mig ful.
(Sen kom jag ur askan i helvetet med alla komplikationer, men det är ett annat kapitel.)
Vad som är rätt och fel att göra här kan och vill jag inte säga. Attraktion är ju till stor del en biologiskt styrd process som inte påverkas så mycket av viljan, och även om jag tror din kille kommer att vänja sig vid förändringen och tycka om dina bröst igen, och även om jag önskar att man med några kloka ord kunde rätta upp sinnet på honom i frågan med en gång, förstår jag så innerligt väl att du inte känner att du är tillräcklig för honom som det är nu. Det är verkligen inte rättvist att det ska vara så med graviditeter, det är bara kvinnan som får betala med sin egen kropp.
Min erfarenhet av unga eller (i värsta fall både och) snygga killar är också den att de har mindre acceptans för små brister, de är helt enkelt ofta mer bortskämda än sina mindre bildsköna bröder, då de oftare får inviter av vackra kvinnor, och det är inte så lätt att vara ihop med dem. Jag kan givetvis inte tala för alla, men det är min erfarenhet... De behöver inte vara alltigenom ruttna ägg för det, men visst 17 är det jobbigare att leva upp till deras förväntningar.
Om det sen ska få dig att genomgå en operation... Det måste vara ditt val, och ett medvetet sånt. Jag har försilvrat dig nu och du kan söka bildinfo. Tänk på att det inte är jätteuppskattat av andra tjejer om din kille får se alla brösten. Så använd ett gott omdöme, det är du som ska ha dem, han har ju sagt att han är nöjd bara det finns lite bröst. Så välj åtminstone form och placering efter din egen smak, om du väljer att opereras.
Vart ska ni flytta? Vi kanske kan tipsa om bra kirurger i närheten...
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Teeny, det skär i hjärtat att läsa det du skriver, inte minst då jag har precis fått höra en liknande historia av en kvinna som står min väldigt nära, min närmaste vän och förebild.
Jag berättade för henne nyligen att jag skulle göra en bröstförstoring och jag trodde hon skulle märka hur glad jag var och bli glad för min skull. I stället sjönk hon ihop av ångest och sa till mig att hon inte kunde rekommendera mig att göra operationen, hon tyckte jag skulle vänta minst några år, kanske 10-15 år eller tills jag får barn. Det visade sig att hon gjort en bröstförstoring, något jag inte hade en aning om. Hon hade fått barn och hennes man tittade i porrtidningar i stället för på henne. Hon gjorde sin op för att hon mådde så dåligt och inte såg någon annan utväg. Det som hände sen var absolut ingenting, mannen ändrade inte på sitt beteende utan fortsatte att föredra tidnignarna, och hon mådde inte ett dugg bättre. Många år senare, efter skilsmässa och mycket arbete med sitt självförtroende, satt det fortfarande otroligt långt inne att våga berätta för mig att hon gjort en op. Hon ångrar sig inte, hon är numera nöjd med resultatet, men situationen runt omkring är fortfarande otroligt infekterad.
Det jag försöker säga är att problem med sex, eller problem överlag i ett förhållande, beror inte på kvinnans bröst. Detta är aldrig fallet, det är något annat som är det faktiska problemet och dina bröst får skulden för det. Tyvärr är vi kvinnor fantastiskt duktiga på att beskylla våra egna kroppar för allt som är fel här i världen.
Jag håller med alla ovanstoende kommentarer, gör inte operationen om du tvekar. Satsa på ditt självförtroende och arbeta på er relation i stället. Ha inte ångest och dålig självkänsla som anledning till att operera dig, ditt självförtroende sitter inte i brösten, det finns i ditt hjärta och din självbild. En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre. Operationen ska göras för att det känns så jäkla roligt och att man kommer bli till och med ännu finare, inte för att det behövs.
Våga lita på vad vi alla skriver - du duger som du är!
Aussie, jag känner mycket värme och omtanke i ditt inlägg och håller med om nästan allt utom följande citat
"En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre."
För egen del är det precis tvärtom, jag skulle aldrig rekommendera nån som trots allt trivs ganska bra med sina bröst att operera dem.
Jag dömer inte din tanke! Jag blev bara förvånad. Menade du den så?
För mig kändes det som så många års jobb att kunna acceptera mina bröst som de var, att det inte hade varit rimligt i förhållande till en operation, som borde gått relativt snabbt och gett samma lyft för livskvalitén.
Jag vill dessutom gärna förtydliga vad jag skrev ovan; killen med porrtidningarna tyckte inte att jag var mindre fin för det, sa han. Vilket jag har svårt att tro på än idag - men idag vet jag (till skillnad från då) att han verkligen älskade mig, och det är nåt jag är oerhört tacksam för att nån har kunnat göra så. Men jag tror ändå att han hade önskat att jag sett annorlunda ut. Skadan var hur som helst redan skedd, det var liksom bara droppen som fick vågskålen att väga över mot operation för min del, jag hade inte klarat att tänka över den åt andra hållet på många, många år... Och det blir självinfriande; skäms man och ogillar sina bröst, och döljer dem, kommer killen också att undra vad som är fel med dem - och se det!
Jag har sett andra tjejer med bröst liknande de jag hade, som trivs med sina, och inte tycks ha några större problem. Såna gånger undrar jag om jag inte trots allt gjorde fel som började operera mig. Mitt liv hade varit så mycket enklare om jag kunnat trivas med dem som de var. Men jag vet också att man behöver mycket självkänsla för det, och jag hade inte det efter alla uppväxtår då jag fått höra att jag var ful och dessutom blivit specifikt retad för mina stora bröst.
Så där är vi igen - vad är rätt att göra, i den riktiga världen, inte den bästa där vi inte lever..? Åtgärda den enda störande punkten fysiskt eller mentalt..? Det som kostar minst energi och sorgetårar eller det som kostar minst pengar?
Det är ingen enkel fråga med ett självklart svar, men därför förtjänar den i vart fall att man tänker igenom den ordentligt.
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Marina - Jag förstod nästan när jag skrev det att jag skulle få kommentarer på det citatet Jag ska försöka förtydliga mina tankegångar. Jag är inte speciellt pedagogisk så fråga gärna igen om jag yrar i nattmössan =)
Jag både förstår och håller med om ditt resonemang, att operation är en smidig genväg. Förutsättningen för att det ska vara en smidig genväg är dock att det är brösten som är problemet, och inget annat.
Det jag menar är att för att en operation ska få rätt effekt så måste man ha ett rationellt utgångsläge. Är man missnöjd med livet, lever i ett dåligt förhållande, tycker illa om sig själv eller har andra problem som påverkar, så blir inte världen bättre av en bröstförstoring. Precis som när man går till frisören, man kommer inte ut som en ny människa, man är egentligen samma gamla men lite snyggare i håret =) Detta "Jesuskomplex" är grundläggande psykologi, vi människor hänger gärna upp oss, oftast omedvetet, på en specifik sak eller person som ska lösa alla problem.
Grunden till dessa resonemang är de kommentarer och ifrågasättnignar jag fick från min vän. Hon hade mer piska än morot och operationen löste inte de problem hon hade. För henne var operationen ett oerhört stort projekt och än idag ånegstladdat. Det blev viktigt för mig att förklara för henne att jag inte ser det på samma sätt, och framför allt: jag förväntar mig inte att det ska bota mitt livslånga dåliga självförtroende eller min inte så rättvisa självbild. Det kan jag endast åstadkomma genom hårt arbete med mig själv. Men detta är ett litet steg på vägen, att förbättra en specifik del som jag tycker kan förbättras. För mig är bröstoperation något roligt och inte alls lika monumentalt stort som för min vän. Jag har inte panikångest över mina bröst idag, jag tycker de är fina men alldeles för små. Jag är därmed missnöjd, men ett sätt så jag kan leva med det. Jag gör det därför inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag väldigt gärna vill.
För mig och min vän som ofta är och resonerar väldigt lika, blev detta med bröstoperation så otroligt olika att man knappt kan tro att det är samma sak vi pratar om. Jag ser det som en kul, bra grej och för henne innebär det ångest. I den jämförelsen tycker jag att mitt förhållningssätt är betydligt sundare då det blir något som får mig att må bra, jag kommer inte skämmas i framtiden över att ha fejkade bröst, och jag kommer troligtvis ha lättare att bli nöjd med resultatet i och med att jag inte förväntar mig att brösten ska förändra något utöver att bli stora och fina =)
Självklart är missnöjdhet med brösten i någon grad anledningen till att man vill opereras, men jag lärde mig av min vän att man ska vara försiktig med att operera sig när man mår dåligt av andra anledningar och känner utomstående press på sig att man måste förändras, måste bli bättre.
Oj vad mycket text det blev, ska sluta skriva nu. Hoppas du blivit lite klokare på vad jag menar =)
Aussie - jag blev absolut klokare, förstår och håller med.
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Blir irreterad av att läsa..att bli gravid och skaffa barn tillsammans är något både är med på och då får han också ta följderna av det. Han har gett dig ett barn?! Mindre bröst,hängigare mage osv..ja allt som kan hända! Hade min kille sagt något sånt hade jag börjat mobba han för någon av hans kroppsdelar så han skulle få känna hur det är, vägra röra där udner sex osv..Fyy vad konstig kille :S
—
650cc. Bakom muskeln. Mentor coh 2.
Muskelpåverkan, traction rippling, 1/2 bröstet utan känsel, för litet.
Kommer lägga in större, ev. framflytt i framtiden.
Har även ca 2 ml juvaderm i läpparna, varierar. Gjort lite andra op också ;)
Jag har läst igenom vad ni skrivit flera gånger. Har dock inte hunnit svara för jag har inte varit själv hemma och fått tid till det.
Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid att svara på mitt problem, det fick mig verkligen att tänka till! Så stora tack verkligen!
Jag känner dock att jag har ju inte lagt till all info i mitt första inlägg, för att ge en rättvis bild av vår situtation här hemma. Jag avstod från den infon då jag inte tyckte den hörde hit, eftersom detta är ett forum där man diskuterar skönhetsoperationer.. Men jag kanske borde ha lagt till att min kille är sjukskriven för psykiska problem och depression. Detta är ju en stor anledning till att han inte är speciellt kärleksfull mot mig nu för tiden, överhuvudtaget.. Och att vi knappt aldrig har sex. Han mår skitdåligt helt enkelt, och har nyss börjat ta nya medeciner mot det.
Han har varit avvisande och haft svårt att visa mig kärlek (kramas aldirg,pussas aldrig etc) sen mitten av graviditeten ungefär. Jag vet ju om detta. Att det är en del av hans sjukdom. Men jag med min redan så dåliga självkänsla och självförtroende börjar ändå anklaga mig själv att det måste vara mig det är fel på...
Nånstans i min vrickade hjärna har jag fått för mig att en bröstförstoring ska göra att jag mår mycket bättre, och känner mig snygg och attraktiv igen.. Och kanske få lite fart på sexlivet igen.. Saknar honom..
Men när jag läser era svar så är det såklart bland det dummaste jag kan göra just nu. Är glad att jag valde att gå in och skriva här, för ibland ser man inte vad som håller på att hända...
Jag måste försöka må bättre själv, och ta ett kliv tillbaka så han får en chans att friskna till i sin takt.. utan att jag ska bli förbannad varannan dag för jag inte får nån kärlek.. Men usch vad det är jobbigt! Lätt att sitta här och skriva.. en stund senare så kommer jag bete mig skitjobbigt igen mot honom, för då är mina demoner i farter igen...
Ska ta en paus nu på tio dagar och ta med sonen hem till mina föräldrar. Ska bli skönt. Så får min kille lite lugn och ro också.
Där var bakgrunden till mina bröstop-planer.. Men jag vill fortfarande göra en op, det behövs ju! Men jag tänker vänta tills jag känner att jag inte gör det för jag tror att allt ska bli lättare för att jag har snygga bröst, utan för att jag vill känna mig nöjd för mig själv. Slippa hata en kroppsdel.. Men jag ska avvakta ett bra tag. Funderar till och med på att ta en del av kontot till körkort istället. Så får jag spara upp det igen..
En litet ställe i småland lutar det åt att jag flyttar till, om allt går vägen... Är det KKAB i jönköping och falköping som gäller då eller? Nån som gör snygga framför muskel där??
Återigen, tack för era vänliga ord och att ni tog er tid att skriva! Det uppskattas!!
—
konsultation Elisabeth Gudmundsdottir, Art Clinic Gbg 19/8
Det är bra att du väntar med en op tills både du och han mår bättre. Hans depression kommer inte försvinna bara för att du skaffar fina bröst, men det vet du nog redan. Kanske det är bra som du skriver att ni behöver lite paus då och då. Så du gör rätt i att åka hem till dina föräldrar ett tag. Se till att få mycket kramar av din familj och dina vänner. Det är inte riktigt samma sak som att gosa med sin partner, men det känns jättebra när man verkligen saknar kärlek och att någon ska ta i en. Visste du förresten att sorg, smärta och antagligen depression till viss del kan lindras genom beröring? Man behöver inte göra något, bara ligga bredvid varandra och kramas eller hålla varann i handen. För någon som har stängt in sig blir det jobbigare att hålla uppe muren när någon tar i en, kanske man får den att rämna så allt det dåliga i en kommer ut. Vissa som har depression kan verkligen behöva ventilera sig, inte bara för en psykolog, utan även för sin partner så man vet vad det är som pågår.
Bara några tankar från mig. Tänker på dig! Och se till att ta körkort :) det ger en verkligen en självförtroende-kick när man klarar det. Plus att man känner sig mycket mera fri och självständig när man kan ta sig vart man vill, när man vill. :) Det kan också vara ett tips. Att göra saker du inte trodde du klarade av, på så sätt kanske du återfår din självkänsla!
Lycka till med allt!
—
//Vanessa
26år, 167cm, 65kg
Strl före op: 70C
Ej op:ad än
Oj gumman... Ett litet barn och en deprimerad man att ta hand om. Ingen lätt sits.
Jag har själv haft en relation med en man som inte var i balans med sig själv och livet (också denne man mycket attraktiv), och upplevt hur man kan ösa hur mycket som helst ur sin egen brunn och ändå är det bara torrt runt omkring en. Mitt råd är därför, ös inte så att din brunn sinar. Ge och stötta så länge du känner att du kan och orkar, men när du nästan går på knäna måste det finnas plats för dina behov också..! Det gynnar ingen att ni tar knäcken på dig med. Ta paus, som nu, och kom tillbaka när du orkar.
Hämta självkänsla ur att du gör något helt fantastiskt just nu, fast det kanske inte känns så mitt i vardagen. Det är ju vardagen som utgör livet, till 90%! Ingen av de tjejer din kille ev sneglar efter med "finare" bröst kan ge honom det du ger; en trygg, fast grund att stå på, kärlek och samhörighet att vila i, det vill säga den bästa tänkbara grund han kan få för att bli frisk och hitta tillbaka till mening och glädje i livet!
Fina tuttar ger inget av allt det. Men dina har gett ert gemensamma barn sin bästa start i livet, och jag är helt säker på att när din kille orkar ut ur den kokong som depressionen har slutit in honom i, kommer han att se allt det med en helt ny ömhet, och älska dem och dig, som ni är - ännu mer än innan, därför att du har bevisat att du är äkta, du finns där genom nöd och lust, som det heter -inte bara när han är "stor-och-stark", och inte bara för hans vackra yttres skull, utan för de andra sidor av honom som du känner, förmodligen bättre än de flesta.
Förvånansvärt nog tror jag att det vackra skalet, som säkert varit till stor nytta många gånger, blir ett tveeggat svärd för en del killar, speciellt för dem som inte haft den uppväxt de skulle ha behövt - de vet att "skalet" funkar för att hitta tjejer, så de använder det gärna med självsäkerhet - men ser tjejerna nåt mer hos dem, tillmäts de något egenvärde för dem de är? Såna frågor tror jag tär mer och mer på deras självkänsla, som är nåt helt annat.
De behöver bekräftelse, men vet inte hur de ska få den, för de har ju hela livet spelat sina kort på samma "fungerande" sätt - genom ytlig charm, vilket i sin tur bara spär på den dåliga självkänslan - jaha, ett streck till på sängstolpen, men hon kom också hit bara för mitt utseendes skull... Fan, vad jag måste vara kass som person, bäst jag drar innan hon inser att allt bara är yta. Jag måste se om jag inte kan hitta nån annan bra tjej, för hon här är ju inget att ha, hon föll för ytan bara. Och så börjar cirkusen om.
En riktigt otrevlig effekt av deras dilemma är att deras oförmåga att i sin tur bekräfta sin partner kräver en sällsynt god självkänsla hos henne. Det är ju ett av de känsligaste kapitlen i livet, att man är så sårbar för vad han tycker som man älskar. Det är så mycket lättare att värja sig för kritik eller bristande uppskattning från andra, men från den man själv har gett sitt hjärta... Det är inte lätt.
Saken är den att om han börjar vara dum mot dig, måste du markera att det inte är okej - för om den som har dålig självkänsla och dålig insikt om situationen märker att han tillåts trampa på sin partner, finns risken att han nervärderar henne till ännu lägre än sig själv. Det ligger en del i det där om att man måste älska sig själv för att älska nån annan - annars tycker den deprimerade lätt "Hon måste vara riktigt värdelös om hon älskar nån som mig". Medan man istället som tjej gärna ursäktar honom för att han ju har det svårt just nu - och inte säger så mycket. Jag tror det bästa för hela relationens skull, och inte minst för din egen, är att du vänligt säger ifrån, "Det där var ojuste och det vet du", eller "Det är inte mitt fel att du känner så, så låt det inte gå ut över mig, som älskar dig". Samtidigt gäller det ju att balansera upp det så man inte får honom att känna sig än mer misslyckad; och det är ingen lätt uppgift. Hur man än vänder sig, har man ändan bak. Men om någon har redskapen för att nå fram till honom på ett konstruktivt sätt, är det ju du!
Jag hoppas att du kan hitta ett sätt att inte tappa din självkänsla, trots att han inte förmår bekräfta dig nu, när du verkligen skulle behöva det, i din nya situation som småbarnsmamma och på okänd mark. Våga tänka lite kaxigt - så många andra kvinnor har känt sig lika osäkra som småbarnsmammor, och det har man all rätt att känna, det gör en inte sämre på något sätt. Det minskar inte ditt värde, tvärtom, och du håller dessutom just på att ta er båda igenom den nya terrängen. En eloge är vad du ska ha!
Att du sen kan vilja ha dina bröst tillbaka är en annan sak. Så kan man visst känna, utan att det behöver vara något konstigt med det - men jag tycker du gör helt rätt i att ta er igenom relationskrisen först. Du vill ju inte heller känna att du blivit vald för ditt yttre!
Har ni skaffat barn ihop, finns där nåt mer, och det är det ni behöver hitta tillbaka till först. Ett par ev nya bröst kan senare bli ett plus i kanten, men de ska inte utgöra nån grundpelare i ert förhållande.
Jag håller med om det som tidigare sagts, att fysisk närhet är ett bra hjälpmedel. Inte nödvändigtvis sex, även om det inte behöver uteslutas - det bidrar ju faktiskt till både samhörighet och livskvalitet (visste du föresten att "kåt" ursprungligen betydde "levnadsglad"?) - men man utsöndrar en mängd "må-bra-hormoner" när man bara ligger sked, kramas och gosar. Får man inte så mycket gos tillbaka, kan man kanske nöja sig med en stilla omfamning, för att inte öka på pressen om ett gensvar han inte förmår ge. Men att du ligger på hans arm och håller om honom, trots att han kanske befinner sig i svåra tankar nån annanstans, tar udden av hans smärta och jag vill gärna tro att det ger honom känslan av att han trots allt är värd att älskas, vilket i sin tur så småningom borde kunna vända båten på rätt kurs.
Önskar lycka till på alla sätt och hoppas att jag inte trampat på några tår genom att skriva mina tankar om saken!
Ta bara till dig de delar du själv vill, om det finns några.
Kram,
Marina
—
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF. Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Jamen här är ju pudelns kärna på nåt sätt. Alla "opererar sig för sin egen skull", men hur många skulle göra det om de visste att de skulle tillbringa resten av livet på en öde ö och ingen annan nånsin skulle se brösten..? Inte många. Så det är en definitionsfråga det där, med ens egen skull.
Jag känner igen de tankegångarna som Tweeny har, så väldigt, väldigt väl, från när jag var typ 23, fast jag hade bara gått ner lite i fettmassa och mist pubertetsfylligheten och gått från en egen omkrets på 104 cm till 94cm.
Det är ångestladdat, inget mindre! Ingen okomplicerad, positiv förväntan utan mest en önskan att slippa ångesten, och man vet inte hur man ska vrida sig för att komma undan. Jag hade också haft en pojkvän som inte direkt uppskattade mig speciellt tydligt, då mina tankar på operation föddes. Sen sprack det i och för sig med honom, men när jag kom på nästa kille med en bunt porrtidningar och därefter bara inte klarade att visa mig utan BH, bestämde jag mig efter tre veckor. Var jag skulle få pengarna ifrån var nästan obegripligt, som min ekonomi såg ut då, men jag visste att jag måste för att nån gång slippa lägga så mycket energi på att vara ledsen och känna mig ful.
(Sen kom jag ur askan i helvetet med alla komplikationer, men det är ett annat kapitel.)
Vad som är rätt och fel att göra här kan och vill jag inte säga. Attraktion är ju till stor del en biologiskt styrd process som inte påverkas så mycket av viljan, och även om jag tror din kille kommer att vänja sig vid förändringen och tycka om dina bröst igen, och även om jag önskar att man med några kloka ord kunde rätta upp sinnet på honom i frågan med en gång, förstår jag så innerligt väl att du inte känner att du är tillräcklig för honom som det är nu. Det är verkligen inte rättvist att det ska vara så med graviditeter, det är bara kvinnan som får betala med sin egen kropp.
Min erfarenhet av unga eller (i värsta fall både och) snygga killar är också den att de har mindre acceptans för små brister, de är helt enkelt ofta mer bortskämda än sina mindre bildsköna bröder, då de oftare får inviter av vackra kvinnor, och det är inte så lätt att vara ihop med dem. Jag kan givetvis inte tala för alla, men det är min erfarenhet... De behöver inte vara alltigenom ruttna ägg för det, men visst 17 är det jobbigare att leva upp till deras förväntningar.
Om det sen ska få dig att genomgå en operation... Det måste vara ditt val, och ett medvetet sånt. Jag har försilvrat dig nu och du kan söka bildinfo. Tänk på att det inte är jätteuppskattat av andra tjejer om din kille får se alla brösten.
Så använd ett gott omdöme, det är du som ska ha dem, han har ju sagt att han är nöjd bara det finns lite bröst. Så välj åtminstone form och placering efter din egen smak, om du väljer att opereras.
Vart ska ni flytta? Vi kanske kan tipsa om bra kirurger i närheten...
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Teeny, det skär i hjärtat att läsa det du skriver, inte minst då jag har precis fått höra en liknande historia av en kvinna som står min väldigt nära, min närmaste vän och förebild.
Jag berättade för henne nyligen att jag skulle göra en bröstförstoring och jag trodde hon skulle märka hur glad jag var och bli glad för min skull. I stället sjönk hon ihop av ångest och sa till mig att hon inte kunde rekommendera mig att göra operationen, hon tyckte jag skulle vänta minst några år, kanske 10-15 år eller tills jag får barn. Det visade sig att hon gjort en bröstförstoring, något jag inte hade en aning om. Hon hade fått barn och hennes man tittade i porrtidningar i stället för på henne. Hon gjorde sin op för att hon mådde så dåligt och inte såg någon annan utväg. Det som hände sen var absolut ingenting, mannen ändrade inte på sitt beteende utan fortsatte att föredra tidnignarna, och hon mådde inte ett dugg bättre. Många år senare, efter skilsmässa och mycket arbete med sitt självförtroende, satt det fortfarande otroligt långt inne att våga berätta för mig att hon gjort en op. Hon ångrar sig inte, hon är numera nöjd med resultatet, men situationen runt omkring är fortfarande otroligt infekterad.
Det jag försöker säga är att problem med sex, eller problem överlag i ett förhållande, beror inte på kvinnans bröst. Detta är aldrig fallet, det är något annat som är det faktiska problemet och dina bröst får skulden för det. Tyvärr är vi kvinnor fantastiskt duktiga på att beskylla våra egna kroppar för allt som är fel här i världen.
Jag håller med alla ovanstoende kommentarer, gör inte operationen om du tvekar. Satsa på ditt självförtroende och arbeta på er relation i stället. Ha inte ångest och dålig självkänsla som anledning till att operera dig, ditt självförtroende sitter inte i brösten, det finns i ditt hjärta och din självbild. En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre. Operationen ska göras för att det känns så jäkla roligt och att man kommer bli till och med ännu finare, inte för att det behövs.
Våga lita på vad vi alla skriver - du duger som du är!
Lycka till vännen!
Aussie, jag känner mycket värme och omtanke i ditt inlägg och håller med om nästan allt utom följande citat
"En hälsosam inställning till en bröstförtoring, tror jag, är att gilla utgångsläget, vara nöjd med sig själv precis som man är, men tycka att bra alltid kan bli bättre."
För egen del är det precis tvärtom, jag skulle aldrig rekommendera nån som trots allt trivs ganska bra med sina bröst att operera dem.
Jag dömer inte din tanke! Jag blev bara förvånad. Menade du den så?
För mig kändes det som så många års jobb att kunna acceptera mina bröst som de var, att det inte hade varit rimligt i förhållande till en operation, som borde gått relativt snabbt och gett samma lyft för livskvalitén.
Jag vill dessutom gärna förtydliga vad jag skrev ovan; killen med porrtidningarna tyckte inte att jag var mindre fin för det, sa han. Vilket jag har svårt att tro på än idag - men idag vet jag (till skillnad från då) att han verkligen älskade mig, och det är nåt jag är oerhört tacksam för att nån har kunnat göra så. Men jag tror ändå att han hade önskat att jag sett annorlunda ut. Skadan var hur som helst redan skedd, det var liksom bara droppen som fick vågskålen att väga över mot operation för min del, jag hade inte klarat att tänka över den åt andra hållet på många, många år... Och det blir självinfriande; skäms man och ogillar sina bröst, och döljer dem, kommer killen också att undra vad som är fel med dem - och se det!
Jag har sett andra tjejer med bröst liknande de jag hade, som trivs med sina, och inte tycks ha några större problem. Såna gånger undrar jag om jag inte trots allt gjorde fel som började operera mig. Mitt liv hade varit så mycket enklare om jag kunnat trivas med dem som de var. Men jag vet också att man behöver mycket självkänsla för det, och jag hade inte det efter alla uppväxtår då jag fått höra att jag var ful och dessutom blivit specifikt retad för mina stora bröst.
Så där är vi igen - vad är rätt att göra, i den riktiga världen, inte den bästa där vi inte lever..? Åtgärda den enda störande punkten fysiskt eller mentalt..? Det som kostar minst energi och sorgetårar eller det som kostar minst pengar?
Det är ingen enkel fråga med ett självklart svar, men därför förtjänar den i vart fall att man tänker igenom den ordentligt.
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Marina - Jag förstod nästan när jag skrev det att jag skulle få kommentarer på det citatet
Jag ska försöka förtydliga mina tankegångar. Jag är inte speciellt pedagogisk så fråga gärna igen om jag yrar i nattmössan =)
Jag både förstår och håller med om ditt resonemang, att operation är en smidig genväg. Förutsättningen för att det ska vara en smidig genväg är dock att det är brösten som är problemet, och inget annat.
Det jag menar är att för att en operation ska få rätt effekt så måste man ha ett rationellt utgångsläge. Är man missnöjd med livet, lever i ett dåligt förhållande, tycker illa om sig själv eller har andra problem som påverkar, så blir inte världen bättre av en bröstförstoring. Precis som när man går till frisören, man kommer inte ut som en ny människa, man är egentligen samma gamla men lite snyggare i håret =) Detta "Jesuskomplex" är grundläggande psykologi, vi människor hänger gärna upp oss, oftast omedvetet, på en specifik sak eller person som ska lösa alla problem.
Grunden till dessa resonemang är de kommentarer och ifrågasättnignar jag fick från min vän. Hon hade mer piska än morot och operationen löste inte de problem hon hade. För henne var operationen ett oerhört stort projekt och än idag ånegstladdat. Det blev viktigt för mig att förklara för henne att jag inte ser det på samma sätt, och framför allt: jag förväntar mig inte att det ska bota mitt livslånga dåliga självförtroende eller min inte så rättvisa självbild. Det kan jag endast åstadkomma genom hårt arbete med mig själv. Men detta är ett litet steg på vägen, att förbättra en specifik del som jag tycker kan förbättras. För mig är bröstoperation något roligt och inte alls lika monumentalt stort som för min vän. Jag har inte panikångest över mina bröst idag, jag tycker de är fina men alldeles för små. Jag är därmed missnöjd, men ett sätt så jag kan leva med det. Jag gör det därför inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag väldigt gärna vill.
För mig och min vän som ofta är och resonerar väldigt lika, blev detta med bröstoperation så otroligt olika att man knappt kan tro att det är samma sak vi pratar om. Jag ser det som en kul, bra grej och för henne innebär det ångest. I den jämförelsen tycker jag att mitt förhållningssätt är betydligt sundare då det blir något som får mig att må bra, jag kommer inte skämmas i framtiden över att ha fejkade bröst, och jag kommer troligtvis ha lättare att bli nöjd med resultatet i och med att jag inte förväntar mig att brösten ska förändra något utöver att bli stora och fina =)
Självklart är missnöjdhet med brösten i någon grad anledningen till att man vill opereras, men jag lärde mig av min vän att man ska vara försiktig med att operera sig när man mår dåligt av andra anledningar och känner utomstående press på sig att man måste förändras, måste bli bättre.
Oj vad mycket text det blev, ska sluta skriva nu. Hoppas du blivit lite klokare på vad jag menar =)
Aussie - jag blev absolut klokare, förstår och håller med.
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Blir irreterad av att läsa..att bli gravid och skaffa barn tillsammans är något både är med på och då får han också ta följderna av det. Han har gett dig ett barn?! Mindre bröst,hängigare mage osv..ja allt som kan hända! Hade min kille sagt något sånt hade jag börjat mobba han för någon av hans kroppsdelar så han skulle få känna hur det är, vägra röra där udner sex osv..Fyy vad konstig kille :S
650cc. Bakom muskeln. Mentor coh 2.
Muskelpåverkan, traction rippling, 1/2 bröstet utan känsel, för litet.
Kommer lägga in större, ev. framflytt i framtiden.
Har även ca 2 ml juvaderm i läpparna, varierar. Gjort lite andra op också ;)
Jag har läst igenom vad ni skrivit flera gånger. Har dock inte hunnit svara för jag har inte varit själv hemma och fått tid till det.
Jag uppskattar verkligen att ni tog er tid att svara på mitt problem, det fick mig verkligen att tänka till! Så stora tack verkligen!
Jag känner dock att jag har ju inte lagt till all info i mitt första inlägg, för att ge en rättvis bild av vår situtation här hemma. Jag avstod från den infon då jag inte tyckte den hörde hit, eftersom detta är ett forum där man diskuterar skönhetsoperationer.. Men jag kanske borde ha lagt till att min kille är sjukskriven för psykiska problem och depression. Detta är ju en stor anledning till att han inte är speciellt kärleksfull mot mig nu för tiden, överhuvudtaget.. Och att vi knappt aldrig har sex. Han mår skitdåligt helt enkelt, och har nyss börjat ta nya medeciner mot det.
Han har varit avvisande och haft svårt att visa mig kärlek (kramas aldirg,pussas aldrig etc) sen mitten av graviditeten ungefär. Jag vet ju om detta. Att det är en del av hans sjukdom. Men jag med min redan så dåliga självkänsla och självförtroende börjar ändå anklaga mig själv att det måste vara mig det är fel på...
Nånstans i min vrickade hjärna har jag fått för mig att en bröstförstoring ska göra att jag mår mycket bättre, och känner mig snygg och attraktiv igen.. Och kanske få lite fart på sexlivet igen.. Saknar honom..
Men när jag läser era svar så är det såklart bland det dummaste jag kan göra just nu. Är glad att jag valde att gå in och skriva här, för ibland ser man inte vad som håller på att hända...
Jag måste försöka må bättre själv, och ta ett kliv tillbaka så han får en chans att friskna till i sin takt.. utan att jag ska bli förbannad varannan dag för jag inte får nån kärlek.. Men usch vad det är jobbigt! Lätt att sitta här och skriva.. en stund senare så kommer jag bete mig skitjobbigt igen mot honom, för då är mina demoner i farter igen...
Ska ta en paus nu på tio dagar och ta med sonen hem till mina föräldrar. Ska bli skönt. Så får min kille lite lugn och ro också.
Där var bakgrunden till mina bröstop-planer.. Men jag vill fortfarande göra en op, det behövs ju! Men jag tänker vänta tills jag känner att jag inte gör det för jag tror att allt ska bli lättare för att jag har snygga bröst, utan för att jag vill känna mig nöjd för mig själv. Slippa hata en kroppsdel.. Men jag ska avvakta ett bra tag. Funderar till och med på att ta en del av kontot till körkort istället. Så får jag spara upp det igen..
En litet ställe i småland lutar det åt att jag flyttar till, om allt går vägen... Är det KKAB i jönköping och falköping som gäller då eller? Nån som gör snygga framför muskel där??
Återigen, tack för era vänliga ord och att ni tog er tid att skriva! Det uppskattas!!
konsultation Elisabeth Gudmundsdottir, Art Clinic Gbg 19/8
Det är bra att du väntar med en op tills både du och han mår bättre. Hans depression kommer inte försvinna bara för att du skaffar fina bröst, men det vet du nog redan. Kanske det är bra som du skriver att ni behöver lite paus då och då. Så du gör rätt i att åka hem till dina föräldrar ett tag. Se till att få mycket kramar av din familj och dina vänner. Det är inte riktigt samma sak som att gosa med sin partner, men det känns jättebra när man verkligen saknar kärlek och att någon ska ta i en. Visste du förresten att sorg, smärta och antagligen depression till viss del kan lindras genom beröring? Man behöver inte göra något, bara ligga bredvid varandra och kramas eller hålla varann i handen. För någon som har stängt in sig blir det jobbigare att hålla uppe muren när någon tar i en, kanske man får den att rämna så allt det dåliga i en kommer ut. Vissa som har depression kan verkligen behöva ventilera sig, inte bara för en psykolog, utan även för sin partner så man vet vad det är som pågår.
Bara några tankar från mig. Tänker på dig! Och se till att ta körkort :) det ger en verkligen en självförtroende-kick när man klarar det. Plus att man känner sig mycket mera fri och självständig när man kan ta sig vart man vill, när man vill. :) Det kan också vara ett tips. Att göra saker du inte trodde du klarade av, på så sätt kanske du återfår din självkänsla!
Lycka till med allt!
//Vanessa
26år, 167cm, 65kg
Strl före op: 70C
Ej op:ad än
Oj gumman... Ett litet barn och en deprimerad man att ta hand om. Ingen lätt sits.
Jag har själv haft en relation med en man som inte var i balans med sig själv och livet (också denne man mycket attraktiv), och upplevt hur man kan ösa hur mycket som helst ur sin egen brunn och ändå är det bara torrt runt omkring en. Mitt råd är därför, ös inte så att din brunn sinar. Ge och stötta så länge du känner att du kan och orkar, men när du nästan går på knäna måste det finnas plats för dina behov också..! Det gynnar ingen att ni tar knäcken på dig med. Ta paus, som nu, och kom tillbaka när du orkar.
Hämta självkänsla ur att du gör något helt fantastiskt just nu, fast det kanske inte känns så mitt i vardagen. Det är ju vardagen som utgör livet, till 90%! Ingen av de tjejer din kille ev sneglar efter med "finare" bröst kan ge honom det du ger; en trygg, fast grund att stå på, kärlek och samhörighet att vila i, det vill säga den bästa tänkbara grund han kan få för att bli frisk och hitta tillbaka till mening och glädje i livet!
Fina tuttar ger inget av allt det. Men dina har gett ert gemensamma barn sin bästa start i livet, och jag är helt säker på att när din kille orkar ut ur den kokong som depressionen har slutit in honom i, kommer han att se allt det med en helt ny ömhet, och älska dem och dig, som ni är - ännu mer än innan, därför att du har bevisat att du är äkta, du finns där genom nöd och lust, som det heter -inte bara när han är "stor-och-stark", och inte bara för hans vackra yttres skull, utan för de andra sidor av honom som du känner, förmodligen bättre än de flesta.
Förvånansvärt nog tror jag att det vackra skalet, som säkert varit till stor nytta många gånger, blir ett tveeggat svärd för en del killar, speciellt för dem som inte haft den uppväxt de skulle ha behövt - de vet att "skalet" funkar för att hitta tjejer, så de använder det gärna med självsäkerhet - men ser tjejerna nåt mer hos dem, tillmäts de något egenvärde för dem de är? Såna frågor tror jag tär mer och mer på deras självkänsla, som är nåt helt annat.
De behöver bekräftelse, men vet inte hur de ska få den, för de har ju hela livet spelat sina kort på samma "fungerande" sätt - genom ytlig charm, vilket i sin tur bara spär på den dåliga självkänslan - jaha, ett streck till på sängstolpen, men hon kom också hit bara för mitt utseendes skull... Fan, vad jag måste vara kass som person, bäst jag drar innan hon inser att allt bara är yta. Jag måste se om jag inte kan hitta nån annan bra tjej, för hon här är ju inget att ha, hon föll för ytan bara. Och så börjar cirkusen om.
En riktigt otrevlig effekt av deras dilemma är att deras oförmåga att i sin tur bekräfta sin partner kräver en sällsynt god självkänsla hos henne. Det är ju ett av de känsligaste kapitlen i livet, att man är så sårbar för vad han tycker som man älskar. Det är så mycket lättare att värja sig för kritik eller bristande uppskattning från andra, men från den man själv har gett sitt hjärta... Det är inte lätt.
Saken är den att om han börjar vara dum mot dig, måste du markera att det inte är okej - för om den som har dålig självkänsla och dålig insikt om situationen märker att han tillåts trampa på sin partner, finns risken att han nervärderar henne till ännu lägre än sig själv. Det ligger en del i det där om att man måste älska sig själv för att älska nån annan - annars tycker den deprimerade lätt "Hon måste vara riktigt värdelös om hon älskar nån som mig". Medan man istället som tjej gärna ursäktar honom för att han ju har det svårt just nu - och inte säger så mycket. Jag tror det bästa för hela relationens skull, och inte minst för din egen, är att du vänligt säger ifrån, "Det där var ojuste och det vet du", eller "Det är inte mitt fel att du känner så, så låt det inte gå ut över mig, som älskar dig". Samtidigt gäller det ju att balansera upp det så man inte får honom att känna sig än mer misslyckad; och det är ingen lätt uppgift. Hur man än vänder sig, har man ändan bak. Men om någon har redskapen för att nå fram till honom på ett konstruktivt sätt, är det ju du!
Jag hoppas att du kan hitta ett sätt att inte tappa din självkänsla, trots att han inte förmår bekräfta dig nu, när du verkligen skulle behöva det, i din nya situation som småbarnsmamma och på okänd mark. Våga tänka lite kaxigt - så många andra kvinnor har känt sig lika osäkra som småbarnsmammor, och det har man all rätt att känna, det gör en inte sämre på något sätt. Det minskar inte ditt värde, tvärtom, och du håller dessutom just på att ta er båda igenom den nya terrängen. En eloge är vad du ska ha!
Att du sen kan vilja ha dina bröst tillbaka är en annan sak. Så kan man visst känna, utan att det behöver vara något konstigt med det - men jag tycker du gör helt rätt i att ta er igenom relationskrisen först. Du vill ju inte heller känna att du blivit vald för ditt yttre!
Har ni skaffat barn ihop, finns där nåt mer, och det är det ni behöver hitta tillbaka till först. Ett par ev nya bröst kan senare bli ett plus i kanten, men de ska inte utgöra nån grundpelare i ert förhållande.
Jag håller med om det som tidigare sagts, att fysisk närhet är ett bra hjälpmedel. Inte nödvändigtvis sex, även om det inte behöver uteslutas
- det bidrar ju faktiskt till både samhörighet och livskvalitet (visste du föresten att "kåt" ursprungligen betydde "levnadsglad"?) - men man utsöndrar en mängd "må-bra-hormoner" när man bara ligger sked, kramas och gosar. Får man inte så mycket gos tillbaka, kan man kanske nöja sig med en stilla omfamning, för att inte öka på pressen om ett gensvar han inte förmår ge. Men att du ligger på hans arm och håller om honom, trots att han kanske befinner sig i svåra tankar nån annanstans, tar udden av hans smärta och jag vill gärna tro att det ger honom känslan av att han trots allt är värd att älskas, vilket i sin tur så småningom borde kunna vända båten på rätt kurs.
Önskar lycka till på alla sätt och hoppas att jag inte trampat på några tår genom att skriva mina tankar om saken!
Ta bara till dig de delar du själv vill, om det finns några.
Kram,
Marina
Moderator, medlemsansvarig och delägare i POF.
50 år, 164 cm, 72 kg
Ca femton års trasslig brösthistorik som finns beskriven i min profil, som ligger till grund för mitt engagemang i POF.
Missa inte att det är ett nytt POF på gång och att ni behöver ha en aktuell mailadress för att kunna logga in när det är dags (ca senhösten 2023, är prel.planen)!
Marina: Du borde ju skriva en bok - kloka kvinna!