Vanessa wrote:

Det är bra att du väntar med en op tills både du och han mår bättre. Hans depression kommer inte försvinna bara för att du skaffar fina bröst, men det vet du nog redan. Kanske det är bra som du skriver att ni behöver lite paus då och då. Så du gör rätt i att åka hem till dina föräldrar ett tag. Se till att få mycket kramar av din familj och dina vänner. Det är inte riktigt samma sak som att gosa med sin partner, men det känns jättebra när man verkligen saknar kärlek och att någon ska ta i en. Visste du förresten att sorg, smärta och antagligen depression till viss del kan lindras genom beröring? Man behöver inte göra något, bara ligga bredvid varandra och kramas eller hålla varann i handen. För någon som har stängt in sig blir det jobbigare att hålla uppe muren när någon tar i en, kanske man får den att rämna så allt det dåliga i en kommer ut. Vissa som har depression kan verkligen behöva ventilera sig, inte bara för en psykolog, utan även för sin partner så man vet vad det är som pågår.

Bara några tankar från mig. Tänker på dig! Och se till att ta körkort :) det ger en verkligen en självförtroende-kick när man klarar det. Plus att man känner sig mycket mera fri och självständig när man kan ta sig vart man vill, när man vill. :) Det kan också vara ett tips. Att göra saker du inte trodde du klarade av, på så sätt kanske du återfår din självkänsla!

Lycka till med allt!

Tack för ditt svar! Nej du har ju helt rätt i att hans depression inte försvinner för att mina bröst blir snygga... Att jag ens kan tänka så snett? Någon del av mig har verkligen trott att om jag får snygga lagom stora bröst, så kommer allt annat också att lösa sig... typ? Det knasiga är också att jag fortfarande faktiskt inte helt kan skaka av mig den känslan..trots att jag vet att det inte funkar så. En del av min hjärna tänker fortfarande att om jag bara var mer nöjd med mitt utseende och kände mig sexig igen, då skulle allt bli såå mycket bättre. Om han skulle börja "titta" på mig igen så skulle jag må bättre... Men tänk så gör han inte det sen när jag slängt ut 40000 på en operation. För han helt enkelt inte bryr sig just nu om jag så vore snyggaste bruden i världen... Suck! Är iaf glad att jag kommit till insikt med detta, även om det samtidigt känns lite som att förlorat ett hopp.

Det du nämner om beröring håller jag med om! Mår sååå mycket bättre de kvällar jag lyckas övertala honom om att hålla om mig en stund, bara för närhetens skull. Tyvärr måste jag tjata även om sånt. Han lider även av nån slags beröringsskräck... Han känner sig kvävd av att vara nära typ. Detta sa han redan när vi nyss träffats att han led av, så jag vet ju att det inte beror på mig. Men klandrar ju mig själv ändå såklart!

Jag försöker lösa det genom att ge honom mys som jag vet att han gillar, exempelvis ryggkli. Brukar säga till honom att jag tror han är mest bortskämd med ryggkli i hela världen, då han oftar får det innan hans ens vaknat, och ofta somnar när han får det på kvällen (eller så somnar jag iofs). Vet inte om han egentligen uppskattar det, men jag får ju lite närhet iaf..och sålänge han inte klagar så är det nog ok.

Jupp nu ska jag ta tag i körkortet! =)

Marina wrote:

Oj gumman... Ett litet barn och en deprimerad man att ta hand om. Ingen lätt sits.

Jag har själv haft en relation med en man som inte var i balans med sig själv och livet (också denne man mycket attraktiv), och upplevt hur man kan ösa hur mycket som helst ur sin egen brunn och ändå är det bara torrt runt omkring en. Mitt råd är därför, ös inte så att din brunn sinar. Ge och stötta så länge du känner att du kan och orkar, men när du nästan går på knäna måste det finnas plats för dina behov också..! Det gynnar ingen att ni tar knäcken på dig med. Ta paus, som nu, och kom tillbaka när du orkar.

Hämta självkänsla ur att du gör något helt fantastiskt just nu, fast det kanske inte känns så mitt i vardagen. Det är ju vardagen som utgör livet, till 90%! Ingen av de tjejer din kille ev sneglar efter med "finare" bröst kan ge honom det du ger; en trygg, fast grund att stå på, kärlek och samhörighet att vila i, det vill säga den bästa tänkbara grund han kan få för att bli frisk och hitta tillbaka till mening och glädje i livet!

Fina tuttar ger inget av allt det. Men dina har gett ert gemensamma barn sin bästa start i livet, och jag är helt säker på att när din kille orkar ut ur den kokong som depressionen har slutit in honom i, kommer han att se allt det med en helt ny ömhet, och älska dem och dig, som ni är - ännu mer än innan, därför att du har bevisat att du är äkta, du finns där genom nöd och lust, som det heter -inte bara när han är "stor-och-stark", och inte bara för hans vackra yttres skull, utan för de andra sidor av honom som du känner, förmodligen bättre än de flesta.

Förvånansvärt nog tror jag att det vackra skalet, som säkert varit till stor nytta många gånger, blir ett tveeggat svärd för en del killar, speciellt för dem som inte haft den uppväxt de skulle ha behövt - de vet att "skalet" funkar för att hitta tjejer, så de använder det gärna med självsäkerhet - men ser tjejerna nåt mer hos dem, tillmäts de något egenvärde för dem de är? Såna frågor tror jag tär mer och mer på deras självkänsla, som är nåt helt annat.

De behöver bekräftelse, men vet inte hur de ska få den, för de har ju hela livet spelat sina kort på samma "fungerande" sätt - genom ytlig charm, vilket i sin tur bara spär på den dåliga självkänslan - jaha, ett streck till på sängstolpen, men hon kom också hit bara för mitt utseendes skull... Fan, vad jag måste vara kass som person, bäst jag drar innan hon inser att allt bara är yta. Jag måste se om jag inte kan hitta nån annan bra tjej, för hon här är ju inget att ha, hon föll för ytan bara. Och så börjar cirkusen om.

En riktigt otrevlig effekt av deras dilemma är att deras oförmåga att i sin tur bekräfta sin partner kräver en sällsynt god självkänsla hos henne. Det är ju ett av de känsligaste kapitlen i livet, att man är så sårbar för vad han tycker som man älskar. Det är så mycket lättare att värja sig för kritik eller bristande uppskattning från andra, men från den man själv har gett sitt hjärta... Det är inte lätt.

Saken är den att om han börjar vara dum mot dig, måste du markera att det inte är okej - för om den som har dålig självkänsla och dålig insikt om situationen märker att han tillåts trampa på sin partner, finns risken att han nervärderar henne till ännu lägre än sig själv. Det ligger en del i det där om att man måste älska sig själv för att älska nån annan - annars tycker den deprimerade lätt "Hon måste vara riktigt värdelös om hon älskar nån som mig". Medan man istället som tjej gärna ursäktar honom för att han ju har det svårt just nu - och inte säger så mycket. Jag tror det bästa för hela relationens skull, och inte minst  för din egen, är att du vänligt säger ifrån, "Det där var ojuste och det vet du", eller "Det är inte mitt fel att du känner så, så låt det inte gå ut över mig, som älskar dig". Samtidigt gäller det ju att balansera upp det så man inte får honom att känna sig än mer misslyckad; och det är ingen lätt uppgift. Hur man än vänder sig, har man ändan bak. Men om någon har redskapen för att nå fram till honom på ett konstruktivt sätt, är det ju du!

Jag hoppas att du kan hitta ett sätt att inte tappa din självkänsla, trots att han inte förmår bekräfta dig nu, när du verkligen skulle behöva det, i din nya situation som småbarnsmamma och på okänd mark. Våga tänka lite kaxigt - så många andra kvinnor har känt sig lika osäkra som småbarnsmammor, och det har man all rätt att känna, det gör en inte sämre på något sätt. Det minskar inte ditt värde, tvärtom, och du håller dessutom just på att ta er båda igenom den nya terrängen. En eloge är vad du ska ha!

Att du sen kan vilja ha dina bröst tillbaka är en annan sak. Så kan man visst känna, utan att det behöver vara något konstigt med det - men jag tycker du gör helt rätt i att ta er igenom relationskrisen först. Du vill ju inte heller känna att du blivit vald för ditt yttre!
Har ni skaffat barn ihop, finns där nåt mer, och det är det ni behöver hitta tillbaka till först. Ett par ev nya bröst kan senare bli ett plus i kanten, men de ska inte utgöra nån grundpelare i ert förhållande.

Jag håller med om det som tidigare sagts, att fysisk närhet är ett bra hjälpmedel. Inte nödvändigtvis sex, även om det inte behöver uteslutas - det bidrar ju faktiskt till både samhörighet och livskvalitet (visste du föresten att "kåt" ursprungligen betydde "levnadsglad"?) - men man utsöndrar en mängd "må-bra-hormoner" när man bara ligger sked, kramas och gosar. Får man inte så mycket gos tillbaka, kan man kanske nöja sig med en stilla omfamning, för att inte öka på pressen om ett gensvar han inte förmår ge. Men att du ligger på hans arm och håller om honom, trots att han kanske befinner sig i svåra tankar nån annanstans, tar udden av hans smärta och jag vill gärna tro att det ger honom känslan av att han trots allt är värd att älskas, vilket i sin tur så småningom borde kunna vända båten på rätt kurs.

Önskar lycka till på alla sätt och hoppas att jag inte trampat på några tår genom att skriva mina tankar om saken!
Ta bara till dig de delar du själv vill, om det finns några.

Kram,

Marina

Hej Marina,

Du säger så mycket bra, fina och kloka saker. Detta inlägget kommer jag gå tillbaka till och noga läsa vad du skrivit, varje gång jag känner att jag håller på att ge upp. Ett jättestort tack för att du tagit dig tid. Mycket av det du skrivit ska jag verkligen sätta mig och fundera över, och verkligen försöka ta till mig!

Jag blir helt rörd över vilka goa och vänliga tjejer som är medlemmar på detta forumet. Jag har ingen kompis som jag litar tillräckligt mycket på för att jag ska kunna prata om dessa problem med min pojkvän och vårt liv. Jag låtsas utåt att allt är som det ska.. Är därför extra glad att jag hittade hit, så man kan ventilera sig lite.

Kramar