Jag har talat om mina planer för en vän till mig. Hon är den enda som vet. Jag hade inte tänkt berätta för någon annan av mina vänner, och heller inte för min mamma (min pappa lever inte längre). Jag vet inte, helt ärligt så känns det pinsamt. Jag skäms nog lite inför henne, inte för att hon kanske skulle fördöma mig, även om hon inte skulle klappa händerna direkt, men kanske mer som...jaja, jag tycker ju det är väldigt onödigt o du skulle verkligen behöva lägga pengarna på något "vettigare", men det är ju ditt beslut. Men jag vill inte göra en stor grej av det, vill inte att det ska vara i fokus liksom. Den dagen jag är i bikini m. någon av mina vänner eller med mamma så får de väl fråga om de ser ngn skillnad. Jag tänker att jag kommer nog undan med det annars eftersom jag alltid har en mkt vadderad push up bh och bara ska lägga in 200 cc. Det är egentligen inte heller så att jag absolut inte vill att ngn ska veta eller att jag tycker det är så pass skämmigt eller pinsamt att jag kommer göra allt för att folk inte ska få reda på det. Jag kommer inte att tänka på att jag MÅSTE dölja det.

Men för min del så är det inte så att jag tycker det är jobbigt att jag inte kan prata med mamma eller mina vänner om det. Jag känner att det är ett privat beslut som bara jag kan ta.

Men hur man vill göra det tror jag är högst individuellt. Om du har en jättenära relation med din pappa så är det ju förståeligt att det skulle underlätta i er relation om han vet om det och godkänner det så att säga, i synnerhet eftersom det verkar vara det du själv helst önskar.

/Poppygirl

Jag berättade för min pappa för ca 2 veckor sen.. han är emot allt som har med sånt att göra, han klarar inte ens lösnaglar haha! Men vi står också varann sjukt nära så jag kände att jag va tvungen att lätta mitt hjärta när de är något jag sparar till och vill göra verklighet av. Jag förklarade att jag mådde psykiskt dåligt pga detta, och att min 2 år yngre syster har 3 kupstorlekar större än mig  gör inte saken bättre heller.. jag jobbar 25 timmar i veckan utöver skolan och har nyligen gått in i väggen och äter magsårs medicin samt lugnande pga all stress kring detta och för att ha råd, så när jag förklarade anledningen till pappa blev han snarare besviken att jag inte berättat tidigare. han sa att de sårade mer att det är något som har tyngt mig utan hans vetskap än själva grejen jag vill göra.

självklart höll han också på och sa att jag är så vacker som jag är osv, men jag förklarade att de här är något helt annat, de sitter djupare än så.. Så han berättade senare även för mamma som också väljer att stötta mig i detta. dock vill ingen av dem bidra med pengar, men vi diskuterar nu hurvida vi ska lösa detta med ett lån.. jag och mamma ska på konsultationen tillsammans på proforma 12 januari och utgå därifrån.

det jag vill säga med detta är att jag trodde inte i min vildaste fantasi att mina föräldrar skulle "stötta" mig i det hela, det gäller bara att få dem att förstå innebörden, vad som ligger bakom osv. Jag tror din pappa skulle förstå dig också om ni satte er ner och verkligen pratade lugnt och sansat om detta och diskutera varför.. Det är mitt tips :)

Lycka till!!! kramar

Jag tror du måste låta honom vänja sig ett tag först. Jag visste att mina föräldrar inte direkt skulle jubla. Och jag la bara fram det tydligt och kort, - Jag ska kolla upp det här med bröstoperationer, jag har inte fått större bröst sen jag var 14 år och ni vet att jag ville detta redan då men beslutade mig att vänta så det kan inte komma som en chock. Jag är inte besatt av brösten, och tror inte mitt liv kommer bli helt fantastiskt bara för jag får större bröst, men jag vill känna mig proportonerlig.

Nåt sånt sa jag och mamma blev upprörd. Men jag förklarade allt lugnt. Sen talade vi inte om det i några veckor och allt fortsatte som vanligt, sen när jag bokade konsultationen och min syster skulle följa med på den var det hon som fick börja ta upp det med mig igen, och var då mycket öppnare och lyssnade mer på vad jag hade att säga. Jag har dock inte diskuterat det med pappa, men han verkar veta vad som pågår och även om dom inte tycker det är nödvändigt så har dom sagt att dom kommer stötta mig i mitt beslut. Även om dom inte riktigt förstår. Och det kan vara okej att dom inte förstår. För det kan man inte vänta sig. Men att dom stöttar en, det gör dom och det tror jag gäller din pappa när det kommer till kritan också!

min familj var väldigt svårövertalade (har inte deras fulla stöd än idag trots att det gått fem veckor sen min op) men jag gav inte upp under de månaderna jag försökte övertala de och släppte aldrig tanken av att få göra det.

allt handlar bara om huruvida du lägger fram dina "argument", och vad du väljer att säga. säger inte att du ska manipulera din pappa eller nåt i den stilen, men bara vara riktigt ärlig om hur psykiskt dåligt(?) du mår av det här och att det trots allt är dina pengar som du slitit för. självklart är det otroligt myckt pengar, men då vet du iaf innebörden bakom dessa pengar och att det inte bara är annu ett klyschigt "pappa betalar" fall.. skriv ner lite argument som du kan ta upp för att lyckas övertala honom, och vad du än gör, gå inte bakom hans rygg om du nu planerar på att boka en konsultation inom en snar framtid. se till att du har hans stöd,att han iaf kan acceptera detta till den gräns att han låter dig göra det trots att han kanske inte är för det helt & hållet. 

lycka till, håller tummarna för dig!

Min pojkvän sa att han inte tänkte yttra sig så mkt om mitt beslut, för han ville inte på något sätt att jag skulle få för mig att han VILL att jag ska göra det. Men han har stöttat mig i allt som varit efter operationen. Och på konsultationen, när jag velade om placering, sa han: kör bakom, för jag vet att du gillar att jogga och du är inte mkt för styrketräning. Om det inte går bra betalar JAG varenda krona för att fixa det." 

Min mamma hade lite svårare att tro varför jag ville lägga implantat, du har ju redan stora bröst sa hon. Men jag förklarade (och det kom tårar) att jag skäms på stranden och när jag är naken med min pojkvän, och jag är trött på att ha fulare bröst än en person som är tio år äldre och har fött två barn! hon förstod. Och givetvis betalade jag allt själv. men hon stöttade mig, när jag förklarade varför jag gör detta, och när jag sa att hon inte kunde prata mig ur det. 

det är det fina med föräldrar, de kanske inte alltid förstår varför deras barn gör vissa saker (Det är för att de är från en annan generation, en generation då sånt här var sånt som playboytjejer gjorde och sex var tabu) men de kommer alltid att stötta dig igenom ditt beslut! säg att du kommer jobba ihop en del av det och att ni ska hjälpas åt vår att du ska må bra över dig själv. 

Men som en äldre tjej (26) vill jag bara säga försök vänta 1-2 år och tänk igenom det ordentligt.. man ändrar mkt av sina val under de åren i sitt liv. 

Jag har berättat för min mamma och hon sa, precis som jag misstänkte, "nä men det är väl onödigt att lägga pengar på det du har ju en man som tycker om dig som du är" mitt svar var "så om jag Hade haft en man som inte tyckte om det så skulle det vara okej" det tyckte hon ju inte. Jag förklarade då precis som många andra här skriver hur dåligt jag faktiskt mår över detta. Min mamma fick jätte stora bröst när hon blev 50 år och gick runt hela tiden och sa "haha! titta jag har klyfta!!!" och jag var då ungerfär 12 år gammal så självklart blev jag påverkad. Men som jag förklarade för min mamma är att jag vill inte vänta 25 år till på bröst, jag har väntat länge nog. Min man förstår iaf att jag vill göra det och han stöttar mig i beslutet, min pappa kommer aldrig få veta något och kommer inte att märka det för vi ses bara någon timme varannan helg av ren artighet, min mans mamma har gjort det själv så hon stöttar mig, min syster bryr sig nog inte så mycket. Men jag förstår att du också tycker att det känns viktigt med stöd från just den som står dig närmast. Som i mitt fall är min mamma. Men så är det ju ändå såhär att om hon inte stöttar det så är det inte hela världen. Det är inte hennes bröst och det är inte hennes kropp det är faktiskt helt och hållet upp till mig och jag är vuxen och får ta mina egna beslut. Och din pappa vet ju faktiskt inte alls hur det känns att ha små bröst som kvinna. Så enkelt är det. Men jag tycker inte att man skall hålla det hemligt, bättre att vara öppen med det och visa att "detta tänker jag göra! bara så att ni vet!" som tur är kan man få mycket stöd på det här forumet när det inte finns i familjen. 

Lycka till!

Min mamma höll på att dö när jag berättade för henne, hon fick för sig att jag gjorde det pga dålig uppfostran och hon kände sig som en dålig mamma... Hon är fortfarande inte glad över att jag gjort det, hon ville tp inte ens veta vart och av vem jag skulle bli opererad, hon är sjukt emot. 

Pappa sa inte så mycket han frågade varför och lite sånt. 

Jag har finansierat allt själv, mina föräldrar har inte ens sett brösten ännu.

Sen det som min pojkvän sa till mig var att jag inte skulle lyssna så mkt på mina föräldrar för de skulle bara försöka övertala mig till att inte göra det, vilket de gjorde.

Men pappa sa samtidigt att jag är myndig, jag får göra som jag vill, det är mina pengar osv. Nu har de väl kommit till ro med att jag har gjort det men jag tror inte att de är glada, men det skiter jag i för jag har aldrigt vart lyckligare! Det är det man ska tänka på tycker jag, vad är det som gör dig gladare? Trivs du emd dina bröst idag? Ja operera dg inte, är du missnöjd? Ja operera dig!!!

Min lilla syster blev typ arg, hon förstod inte alls varför jag skulle göra det, men det är hon det, ung och oförståndig :)

Min pojkvän sa ingenting, elle rhan sa "bara mer av dig att älska" hahah men han tyckte inte heller att jag behövde men jag skulle göra som jag ville och att han skulle inte bry sig om jag gjorde det eller ej.

Mina tjejkompisar gillar det som fan, de som inte har sett dem ännu är rädda för att det ska vara för stora osv men de är de inte de är perfekta. ;)

Men gör OP bara för din skull och ingen annans, låt ingen annan påverka ditt beslut om du ska göra det eller ej, det är din kropp, det är du som ska vara nöjd, ingen annan.