hejsan alla.. varnar för lång text. dock bra text om en idiot som lämnar mig för min kropp... IDIOT!!!!

jag behöver skriva av mig!!! i tre år har jag levt med min kille C. under 2½ år har han tyckt att mina lår är för tjocka samt lite mage och armar. han var tsm med sitt ex i 2 år och dom gjorde slut, mycket pga hennes kropp.. Nu var jag tsm med en kille även jag i 2 år som var otrogen mot mig.. efter 6 mån träffade jag C och föll som en fura! TOTAL KÄRLEK enligt mig. C har alltid haft svårt för att tala om känslor och har jag gråtit kan han sitta med ipaden och "jag lyssnar"... jag vill SJÄLV och har velat länge gå ner 5-6 kilo i vikt för att få bort detta överflödiga som inte borde vara på min kropp men som kom dit när jag var 12 år och föräldrarna skildes och mamma proppa mig med mat och jag visste inte bättre då som liten..

Vi har haft våra svackor var 3e/4e månad och det pga min kropp. att C inte känner att jag är hans drömtjej på utsidan. Det gör så ont och varje gång vid dessa svackor har jag brutalt gjort allt för att bevisa att jag VILL gå ner i vikt, tillslut så blev dessa försök i att snabbt bevisa min styrka och vilja i att räkna kalorier, skriva matdagbok, spy upp maten, svälta mig själv.. ja allt man kan komma på!

jag har under 2 år tittat mig ibland i spegeln och sagt till mig själv att visst jag borde gå ner i vikt för min och hälsans skull så det inte blir nå övervikt, men jag har också alla gånger tänkt att Fan nu är de nog, jag förtjänar någon som älskar mig, för den jag är!

ändå har jag stannat kvar för vi har det sååååååå bra annars och det tycker även han, det ENDA problemet i vårt förhållande, det ENDA.. ja det är jag, min kropp.. kul..

så nu kom vi fram till efter 3 år och 1 månad att vår framtid är inte som någon av oss vill.. jag vill vara med någon som kan säga; jag älskar dig!. något han gjort ca 10ggr hittills.. och han vill leva med en smal tjej för han tror att det gör honom lycklig. jag kan tillägga att han bor i en lycklig kärnfamilj och han är tvilling med en syster och de båda är ganska smala i kroppen och jag tror att han har lev så himla nära med sin syster, hemma och i skolan, alltid samma klass osv så jag tror att han ser henne som.. ja så där ska en tjej vara, smal o snärt för det är de enda han växt upp med liksom..

medan jag är uppväxt i en trasig familj men skilsmässa, pappa slog mamma, storebror sa upp kontakten med mamma för hennes tidigare alkoholmissbruk som nu slutat.. och en pappa som är tillochfrån alkholist.. så ja, jag anser att kärlek är mer än en kropp. kanske för att jag är uppväxt med så mycket motgångar och värdesätter kärleken för vad den är..

Vi gjorde slut i måndags, jag flydde hem till mamma och jag flyttar mina saker imorgon, torsdagkväll.. jag får panik, jag känner mig så ensam, rädd, liten.. ja ni vet allt de där när världen rasar och du drunkar? det värsta är hur länge detta pågått utan att jag sagt STOPP! jag har noll självkänsla.. den dog när exet var otrogen.. sedan dess har jag sökt bekräftelse på att bli älskad för den jag är.. men hann inte fått det, ändå stannar ja för hoppet. för vi är PERFEKTA för varandra på alla plan annars. det är bara så sorligt att han inte kan se det när alla andra kan, hans 2 systrar stödjer mig och tycker han är dum i´huvudet och omogen skitstövel! och jag håller med, för jag blir arg.. jag blir SÅÅÅ ARG!!! att den vackra kärlek vi har slängs bort.

han sa att hans känslor för mig har stannat och att han känner mer vänskap än flickvän.. visst fine, men pga mina kropp, inte okej!

vi har tänkte ja skriva nu.... vi HADE världens bästa sexliv, inget fel i det alls fast han ibland störde sig på min kropp, mest innanlåren.. och mina lår ja dom är lite stora efter 6års dans och ridning.. jag kommer aldrig bli smal som en pinne men JAG vill bli vältränad och han kan inte vänta på det nu när det är mer vänskap..

jag känner sorg över att mista min bästa vän, men vi har kommit överens om att ingen av oss vill radera varandra ur den andres liv, det är inte meningen med detta. för vi ÄR bästa vänner och jag kan gå vidare lättare om jag får prata med honom. för jag är en sådan känslomänniska och tänker och tänker och tänker... då är det bättre att prata i en kvart och få bekräftat allt jag redan vet men så att jag inser att detta händer och efter samtalet känna, jag fick höra hans röst och jag blev arg men nu har vi pratat och det känns okej. vi har sagt att vi kan prata med varandra och ringa så länge den ena inte blir med ledsen och lider av det.

allt är så sjukt, en sjuk relation som jag stannat i för att jag ÄLSKAT och ÄLSKAR honom, någon som inte älskar mig någon som bara är kär i mig.. varför har jag stannat? så sjukt.. mamma min vet inget om min kropp och det är största anledningen för jag sa att hans känslor är mer vänskap och han vet inte vad han vill.. skulle jag tala om att min kropp är största boven skulle hon gå i taket av ilska och ringa honom hela tiden och vara SÅ ARG!! det orkar jag inte med för jag vill kunna prata med honom i min väg att gå vidare och jag vet att mamma skulle förstöra det så.. hon får veta om ett halvår/år..

skulle han komma nu och säga att, denna separation har fått mig att inse hur bra vi hade det och hur bra du är för mig.. hade man vågat gå tillbaka? jag älskar ju honom helt klart och skulle lätt vilja gifta mig med honom TROTS hans resonemang, det är också sjukt att jag vill det..

nu tror jag, nej, jag vet att det inte kommer hända och det gjorde ont i mig när han sa, jag kommer bli jätteledsen om jag ser i framtiden att du har hittat någon ny för jag har starka känslor för dig det har jag men de svalnar,

tyvärr!

allt detta är så sjukt och jag vet att sannerligen förtjänar någon som älskar mig för den jag är och påvägen mot mitt mål med att trimma kroppen, inte någon som inte kan älska mig förren jag är i mål..

skönt att få skriva av sig här inne.. jag vet dock att imorgon kommer bli värst, kommer bryta ihop när vi burit in mina saker från bilen och det är dags att kramas och säga hejdå..

han säger att det är inget hejdå för alltid för vi kommer ses (ja dels för att jag kommer ha min adress där tills jag vet vad jag ska göra)

men ja.. vilken jävla tråkig jul och nyår. jag har inget att fira, måste landa i mig själv och ala mina käsnlor och hoppas på att min sorg övergpr snabbt i ilska för att jag ska kunna gå vidare..

men det är svårt att gå vidare, jag har trotts allt lämnat någon som jag älskar för att inte han vill fortsätta..'

sjukt..