Var hos vårdcentralen idag och skulle be om remiss till en plastikkirurg angådende bröstlyft/minskning eller vad som helst som gör att jag slipper mina bröstproblem. det första som händer är att det är en läkarstudent som är med och ska intervjua mig om mina problem först. Frågorna blir ganska närgångna efter ett tag och när jag berättar om mitt problem så tar hon det på allvar visserligen, men verkar inte kunna så mycket om tubulär missbildning. när läkaren sedan kommer in måste jag berätta om hela historian och självklart ta av mig och visa brösten vilket jag inte har några problem med. Dock så är det så att läkaren inte talar så bra svenska och det hela slutar med att jag går där ifrån utan att förstå om jag fått en remiss eller inte. Tror att jag fått det, men är inte helt säker. Mådde så jävla dåligt när jag var påväg där ifrån att jag började gråta, jag är  en person som inte tycker om att be om saker eller göra andra till besvär så allt det här med att berätta om mina problem samt att de ställde en massa intima frågor om mitt liv gjorde upplevelsen väldigt jobbig och jag kände mig väldigt utlämnad. 

 

Ska det behöva vara såhär när man ber om hjälp? Känner att jag bara vill skita i allt och så fort jag kan ta ett lån och fixa det själv, problemet är ju att jag inte får något lån eftersom jag pluggar.