Angående skamkänslor som du frågade om:

Jag kände mest sådana innan jag bestämt mig. Och då mest för att, som du nämnt med henne, att jag inte var en "riktig kvinna". Nu efter Op känns det mycket bättre, vill kanske inte skrika det från taktopparna direkt men jag skäms inte heller. Tror faktiskt att mycket av det beror på både stödet från min partner, min familj och faktiskt även för att jag hittade PoF där operationer är normalt och man kan se att massor av andra vettiga tjejer känner som jag utan att det är något konstigt med det.

Det kan dock vara värt att tillägga att jag är en hyfsat stabil person mentalt men att tankarna på operationen ändå påverkade mig en hel del innan jag bestämde mig. Hade aldrig velat göra den om jag inte känt mig 100% trygg i mitt beslut.

Hej.

Jag kan bara hålla med många som skrivit här redan. Många vettiga tankar.

Jag tror att en viss grund-självkänsla är nödvändig vid ett ingrepp. Annars är nog risken överhängande att hennes mående faktiskt bara blir sämre. Att hon hittar fel på brösten, för det blev inte som hon tänkt sig, att hon focuserar fler och fler "fel" på sig själv... att det blir en än mer "ond" spiral - istället för att faktiskt ge självkänslan en skjuts uppåt - så som det faktiskt borde bli av en operation :)

 

Min man har precis som du: åsikten att jag är fin som jag är. Det tycker jag den allra bästa inställning en  partner kan ha. Alltså - ingen påverkan åt ena eller andra hållet :)

Han tycker att det är MITT val - och stöttar mig vilket jag än väljer.

Men om man mår för dåligt så KAN man INTE välja själv - utan då är det ens demoner som väljer...

Dvs. en konsultation skulle jag inte rekomendera förrens hon mår bättre i sig själv. Som någon skrev: vänta ett par år med det.

 

Kan tillägga att min man har tidigare levt i ett liknande förhållande under 6 års tid (såsom jag tolkar det - och får vibbar av) som du verkar vara i. Jag visade honom din text och om du vill kan jag sätta er i kontakt - pm:a mig bara isåfall :)

 

 

Thatotherguy wrote:

Tack för alla svar!

 

Hon har samtalsstöd för hur hon mår, ifall hennes bröstkomplex tas upp på dom mötena är för mig okänt. Vi gör också mycket gemensamt vad gällande vaginismen och har parsamtal på den punkten. Och ja miamosara, intimitet kan ges och tas på många fina sätt. Vilket hon äntligen börjat inse. Tidigare såg hon det bara som ett halvdant substitut vilket gjorde att hon kände sig ännu mera okvinnlig.

 

Allt knyts ihop till hennes bild av kvinnligheten. Möjligtvis hade hon varit nöjd med hur hon ser ut ifall vi sluppit vaginismen men samtidigt förstärks vaginismen av stress kring att hon inte kännner sig sexig nog. En ständig ond cirkel av bekräftelsebehov och sorg. Enligt henne är jag dessutom galen som har stannat vid hennes sida, "Ingen normal man skulle gjort det". Tur då att jag jälper henne omdefiniera vad en riktig man ska vara

 

Hur har ni själva hanterat ev. skamkänslor kring operationstankar? Vad har varit svårast att prata om?

Jag har bara förutsatt att hon utöver okvinnligheten och brösten inte mår dåligt ( det kanske var fel) man kan ju alla tolka en text olika. Men är det som många andra uppfattat att hon mår dåligt i andra avseenden kan jag bara hålla med om att operation inte är det klokaste att ge sig in på nu. MEN om dessa problem hon har med sig själv kommer från brösten och hon kan vara självsäker och glad i andra avseenden så tror jag att en konsultation kan hjälpa.
Vad bra att hon insett att samliv är mer än så :-) återigen, lyckohormoner- ytterst viktigt.
Jag har inte haft några direkta skuldkänslor men jag har fått omvärdera min syn både på mig själv och skönhetsop. Efter en vältigt dömande kommentar från en vän innan jag gjorde op valde jag att inte berätta till någon mer. Skulle någon fråga nu när op är gjord skulle jag berätta, men det har inte hänt ännu. Men det är rent av dumt att göra op om man är instabil för ifrågasatt det kan man bli oh då gäller det att vara säker på sitt beslut för att inte börja ifrågasätta sig själv.
Stort lycka till och fortsätt vara en stöttande fin pojkvän :-)

Trådstartaren - du låter nog som precis den pojkvän jag tror vi alla önskar vi hade, både före och efter operation. Jag har haft otur med mina operationer och skulle verkligen uppskatta den inställningen, att det spelar ingen roll att jag inte är perfekt, jag är fin ändå.

 

Säkert bottnar mycket i just låg självkänsla, möjligen otrevliga tidigare erfarenheter och i det faktum att hon älskar dig och så innerligt gärna vill att du ska tycka att hon är vacker, samtidigt som hon absolut inte kan se sig som vacker. Den här stressen kan ta oerhört mycket energi och blockera andra tankar.

Och för att göra saken än värre har hon vaginism. Jag hade i några år runt 20-årsåldern vestibulit, och det gör också sexlivet besvärligt och penetration plågsam. Den smög sig på gradvis och jag fattade inte i början att smärtan inte var normal, att det inte bara "gått lite för fort fram" eller så. Och jag bet också hellre ihop än klagade, just för att jag upplevde det som oerhört konstigt och okvinnligt att inte kunna ha sex på vanligt vis, innan jag fick en diagnos. Det var före min första operation, och jag tyckte inte om mina bröst alls, så en sak att "skämmas för" fick  liksom räcka. Jag trodde inte att min pojkvän skulle orka med mer än så och jag var själv förmodligen också lätt deprimerad utan att jag egentligen förstod det (främst pga p-piller), grät nästan dagligen och var nog aldrig riktigt glad. Så jag kan absolut förstå hur hon känner, även om hon verkar ha det mycket värre än jag hade.

Skam är en cirkel som är oerhört svår att bryta. Så mycket energi går åt till att hantera den, att man liksom inte förmår ta ett initiativ till att bryta den. Och i värsta fall kan man tycka att skammen är ett "straff" man har ålagts pga sin fulhet, man måste skämmas när man ser ut så, något annat vore liksom övermod, så att ha anständigheten att åtminstone skämmas är det minsta man kan göra för att inte bli helt utdömd som person. Jag ställer saken på sin spets för att klargöra vad jag menar. Skam fungerar ganska lika oavsett vad den beror på. Och ofta  behöver man nån form av hjälp utifrån när det är så här illa, nån som bryter cirkeln och hjälper en att se att det är självpåtaget och ingen absolut sanning. Jag tror att hon kommer att komma ur det hela, men det kommer att ta tid. 

 

Att du inte tittar efter andra bröst ( t ex här) är ett stort plus, för er gemensamma del. Mår man dåligt över sitt utseeende, är det oerhört lätt att ta varje sådant beteende som ett tecken på att man inte räcker till för sin pojkväns behov. Det hjälper inte att pojkvännen säger att det inte är så, för han kan ju inte gärna säga motsatsen, och därför har det inget värde att han säger nåt alls, om du förstår hur man känner? Så ditt förhållningssätt är alltså det bästa tänkbara.

Om hon själv en dag kan vilja skaffa ett konto här, kan hon se att hon inte är ensam om att inte ha några perfekta bröst. De man matas med på reklam och i filmer är ju oftast redigerade och/eller de tjusigaste i världen, inte dem som vi vanliga kvinnor har. Ändå är de oftast dem vi jämför oss med. Att bara få den realistiska bilden av hur genomsnittliga bröst faktiskt ser ut, kan kännas som en lättnad, och sen kan hon välja om hon vill göra något åt sina eller ha dem som de är.

 

Jag vet inte hur det ser ut på den ekonomiska fronten, men bara ett hugskott; kan det vara nån idé att säga (vid väl valt tillfälle) att det enda du vill är att hon ska vara lycklig, att ni kan ta 50 000 kr och göra vad som helst som hon tror hon skulle bli glad av, om det är en härlig resa, en operation eller en andel i en stuga - vad som helst! Du känner henne bättre än jag, jag bara undrar om det kan vara ett sätt att lägga fram det.

 

Jag skulle gärna skriva mer, men hinner inte just nu - men jag känner med er och hoppas verkligen att ni hittar harmoni, på vilket sätt det än blir.