Näsplastik Sep 2022 - Conturkliniken - Stockholm Rickard Rylander - Stornäsa

Min operationsberättelse tog egentligen sin början för massor av år sedan. Runt år 2000 när jag var tonåring. Jag hade redan då uppmärksammat att min näsa var större än den genomsnittliga näsan för personer i samma ålder. Jag tänkte att "den ska jag operera när jag blir vuxen".

Sagt och gjort, 2008 bokade jag in min operationstid. Men efter påtryckningar och påverkansförsök från nära och kära (de ville mig väl, men det tog sig fel uttryck) så avbokade jag tiden. Det gick sedan 14 år (!) innan jag bokade tid igen. 14 år av näshat och dåligt självförtroende. Förstås mixat med perioder av "äsch den är inte SÅ illa ändå, jag kan nog leva med den trots allt".

Men nu är det alltså gjort. Näsan opererades för åtta dagar sedan på Contourkliniken i Stockholm hos Richard Rylander.

Vid min första konsultation upplevde jag mötet som opersonligt och en operation kändes långt borta. Jag blev förvisso hörd och bekräftad, men det kändes bara surrealistiskt och verklighetsfrämmande. Jag förklarade att jag tyckte att min näsa var för bred framifrån och att den därför skuggade både läppar och ögon. Richard höll med om att den var för bred, men han påtalade också att den var ganska lång (utstickande). Jag hade själv inte tänkt på det särskilt och blev därför nedslagen och tänkte att "jaha, då har jag gått omkring med för lång näsa i 35 år också". Detta var i maj 2022.

Vid den andra konsultationen diskuterade vi igen vad som skulle åtgärdas och kom gemensamt fram till att jag ville ha en smalare näsa framifrån och en kortare näsa i profil med en lätt skidbacke. Jag fick även svar på de frågor jag kunde komma på då och fick även en del extra info jag inte frågade om. Detta var i augusti 2022.

Två veckor innan operationen fick jag fakturan på 54 000 kr och information om operationen samt vilka mediciner jag skulle hämta ut. Det var tre mediciner; alvedon, en bakteriehämmande salva och brustabletter för att minska blödningsrisken. Brustabletterna skulle jag börja ta redan dagen innan operationen.

Den 5 september reste jag till Stockholm och checkade in på ett hotell nära kliniken. Jag passade på att träna ett långpass på gymmet eftersom det är totalt träningsförbud i minst två veckor efter operationen. Jag åt även stadig lunch och middag eftersom jag skulle vara fastande efter kl 24:00.

På kvällen innan operationen dubbel-duschade jag med Descutan. Jag hade gruvat mig något fruktansvärt för Descutan-duscharna eftersom jag har väldigt skört hår som behöver mycket fukt. Jag drömde på riktigt mardrömmar om att håret skulle brista och jag tänkte att "vad ska jag med en fin näsa till om håret trillar av". Upplevelsen med Descutan blev ungefär som jag hade föreställt mig. Håret blev torrt som fnöske och jag vågade inte röra det efter tvätten. Tvålen sved ordentligt i ögonen och huden spände ordentligt.

På något vis lyckades jag somna den kvällen och sov faktiskt helt ok. På morgonen var det dags för Descutan-dusch IGEN! Håret blev än värre och det kändes som att huden på kroppen skulle spricka. Jag rörde fortfarande inte håret och lät det självtorka. Jag tror aldrig att jag har känt mig SÅ ful som den morgonen. Rödmosig med håret på ända.

Jag skulle infinna mig på Contourkliniken kl 09:15. Jag visste att kirurgen hade en operation före mig, men naiv som jag var trodde jag att det skulle bli min tur runt kl 10-11. Icke! Operationen innan drog ut på tiden och först runt 12:30-tiden blev det min tur att komma in i operationssalen. Det var många och långa timmar på "mitt rum" kan jag säga. Jag var nervös, hungrig, törstig, trött och torr. Minuterna segade sig fram och jag fick stundtals ångestpåslag.

Men det värsta av allt, jag kan inte vara nog tydlig med detta, under några vidriga minuter trodde jag att min operation inte skulle bli av. Varför?! Jo, sköterskan som tittade till mig då och då såg att jag snusade! Förstås hade jag fått direktiv om att inte äta eller dricka något efter kl 24:00. Detta hade jag följt till punkt och pricka, jag ville inte riskera något. MEN jag missade en detalj i mina anvisningar: "Du ska inte stoppa något i munnen"...! Man får alltså inte snusa efter kl 24:00 HELLER. Sköterskan undrade hur många snus jag tagit och jag svarade ärligt "7-8 stycken" och jag kände att hon blev stressad. Jag fick total panik när hon gick iväg för att diskutera med en kollega. Jag såg framför mig hur de skulle skicka iväg mig och boka in en ny tid om flera månader. Men tack och lov kom hon tillbaka och sa att det var lugnt. Men jag vill alltså förtydliga detta, då jag själv missade det. MAN FÅR INTE SNUSA INNAN OPERATION.

Kort efter snus-incidenten var det dags att gå in i operationssalen. Jag var då iklädd en särk med knappar fram, mina egna trosor och strumpor, lånade tofflor och en slags "duschmössa" i papper på huvudet. 30 minuter tidigare hade jag fått en cocktail med tabletter; smärtstillande och något som minskar blödning tror jag. I samma veva träffade jag även Richard kort för avstämning av mina önskemål, och det kändes verkligen som att vi genuint möttes i önskemålen. Jag upplevde även det mötet med honom som mer personligt än tidigare. Ungefär samtidigt fick jag också träffa narkosläkaren som gav mig kanyl i armvecket. Jag minns tyvärr inte hennes namn, men hon var grym. Varm, trevlig och framförallt lugn.

Inne i operationssalen väntade narkosläkaren, sköterskan som tidigare tittat till mig på rummet, samt ytterligare en kvinna som jag tror var narkossköterska. När de bad mig lägga mig på bristen med huvudet strax utanför "kudden" fick jag totalt ångestpåslag. Jag hyperventilerade och kallsvettades medan samtliga i rummet gjorde allt de kunde för att lugna mig. De hade inte kunnat göra på något annat sätt, utan det var situationen som skrämde mig. Jag minns dock orden som narkosläkaren sa "du är nervös, men det är inte jag. För mig är du en piece of cake". Det var så härliga ord som faktiskt i stunden lugnade mig något. Jag fick därefter en dos morfin genom kanylen i armen. Jag vet inte om alla får det eller om jag fick det på grund av mitt påslag. Det var i alla fall magiskt, kroppen slappnade av och all oro släppte. Samtidigt fick jag andas i en mask, och kort därpå måste jag ha somnat eftersom jag inte minns något förrän jag vaknade upp på "mitt rum" igen.

De första jag minns var att sköterskan som satt hos mig sa "rör inte näsan" två gånger. Troligtvis bråkade jag med näsan medan jag vaknade upp. Det satt ju något främmande på den i form av ett gips. Detta var runt kl 15-16. Minnena är dock lite diffusa här så jag hade svårt att uppskatta tid, men hon bad mig trycka på en knapp som en slags check för att se om jag var ordentligt vaken.

Jag passade på att skriva till min familj och meddela att jag var vaken. Jag fick även titta på min gipsade näsa i en spegel. Näsan såg mindre ut än tidigare, trots gipset som "byggde ut". Jag kände mig trött, men också färdig med kliniken då jag tillbringat hela dagen där. Jag fick två rostade mackor, vatten och juice. Det var SÅ gott då jag inte ätit eller druckit sedan kvällen före. De frågade om jag var redo att gå tillbaka till hotellet, samtidigt som de förtydligade att jag fick stanna så länge jag behövde. Jag var dock angelägen om att komma tillbaka till hotellet, så jag bad om att få lämna. Med mig fick jag ett gäng bandage som skulle tejpas fast under näsan för att samla upp blod och annat smått och gott som rann ur näsan i princip hela tiden de första två dagarna.

När jag kom tillbaka till hotellet duschade jag och la inpackning i håret. Näsan var öm och rann löjligt mycket. Men det var så skönt att få duscha av kroppen och känna att håret blev återfuktat igen. Tack och lov kändes håret i princip som vanligt när det torkat. Kvällen är fortsatt diffus, men jag vill minnas att jag låg i hotellsängen merparten av kvällen och åt mat som jag bunkrat upp sedan tidigare. Jag sov sammanlagt fem timmar med huvudet högt (tre kuddar) den natten. Jag vaknade till och från eftersom jag var rädd för att skada näsan i sömnen.

De första dagarna hade jag ingen direkt värk, utan näsan var mer... öm och spänd liksom. Jag var allmänt trött och kände mig sliten, men jag sov bättre och orkade gå promenader, shoppa lite, prata i telefon, träffa min familj, äta, dricka o.s.v. Jag var (och är fortfarande) väldigt yr dock. Andra dagen efter operationen svullnade mina ögon upp ordentligt, detta la sig lite efter några timmar. De kommande dagarna fick jag blåklockor under ögonen och huden på kinderna blev gul. Jag fick även ett rejält utbrott av akne i pannan.

Den sjunde dagen efter operationen togs gipset, plattorna i näsan och stygnen bort. Det var nog det som gjorde allra ondast i denna resa, att ta bort plattorna och stygnen. Tårarna rann och jag var nära att kräva någon slags lokalbedövning. Men det gick trots allt vägen. När gipset togs bort var näsan ordentligt svullen, framförallt på ena sidan. Jag skulle säga att näsan är ungefär lika stor nu som innan operationen, dock är formen lite finare. Jag fick direktiv om att tejpa näsan på natten i två veckor. Detta för att fortsatt stadga upp näsan och motverka svullnad.

Så... nu sitter jag här, åtta dagar efter operationen. Näsan är svullen, stor och öm och jag känner mig fortfarande trött och orkeslös. Men efter omständigheterna mår jag ändå bra. Huden i ansiktet börjar återhämta sig, men blåklockorna är kvar. Jag funderar mycket på hur näsan kommer att bli när svullnaden avtar. Kommer den att bli fin, jämn och som jag ville? Jag försöker ha is i magen, men det är förstås en utmaning. Vill att tiden ska gå snabbt nu så jag får se min RIKTIGA näsa.

Det var min operationsberättelse, hoppas det kan räta ut något eller några frågetecken hos någon. Vet att jag själv uppskattade att läsa sådana berättelser innan min operation :)