Hej jag går precis i samma tankar som dig. Nu har jag tagit mod till mig och ska snart på konsultation. Jag tror det är viktigt för hela familjen att mamman känner sig bekväm och lycklig. Det finns så många fördelar. Tänk vad kul det kommer att bli ta barnen till stranden utan att vilja gömma sig i vassen!

Jag älskar att sova på magen och har kunnat göra det efter alla mina bröstoperationer (4 st). Hoppas på att få fortsätta med det efter min senaste OP för lite drygt en vecka sedan. Jag är aktiv och har styrketränat sedan jag var 17-18 år och har kunnat göra allt (tung bänkpress/chins, dips osv) trots mina implantat. Löpning däremot har jag inte ägnat mig åt och hade jag varit en älskare av det så hade jag kanske inte valt de största implantaten. Har däremot en god vän som tycker om att springa och hon har implantat, av mindre storlek än jag. Inga problem för henne att springa. Jag har även barn och har kunnat lyfta, bära, leka utan problem.

Vissa råkar tyvärr ut för hårda kapslar, rupturer och andra problem så det finns absolut risker. Det ska man inte ignorera. Man får väga pros and cons mot varandra. Men jag själv har inte haft några som helst problem eller känt att jag hindras från en aktiv livstil. Jag hade tubulära bröst från början som jag skämdes något otroligt för och bröstoperationen gav mig en förbättrad livskvalitet.

Angående mammografi så gjorde jag det ganska nyligen och har under årens lopp med implantat aldrig hört någon sjuksköterska som sagt att det skulle vara svårare att upptäcka cancer, däremot behövs ett par extra bilder.

Och jag skiter fullständigt i vad andra tycker & tänker. Det har jag inte alltid gjort, men med årens lopp har jag kommit till insikt att det viktigaste är att jag är sann mot mig själv & jag gör det jag behöver för att må bra. Om någon inte gillar det så är det deras förlust :)

Hej Pingla, hoppas allt är bra med dig! Hur går tankarna nu?

Här kommer min fortsättning: jag har avbokat operationen.
För varje dag närmare op har jag känt större och större tacksamhet inför den kropp och de bröst jag har. Jag är tacksam över att vara en stark mamma till mina aktiva pojkar, jag är tacksam över att kunna springa, hoppa, ligga på magen, och dansa obehindrat utan ett obehag som Eventuellt skulle kunna uppstå i ena eller båda brösten med implantat.

En sak till jag vill dela som varit bidragande i min ändrade inställning:
Jag har inte tyckt om att ta på mina bröst alls sedan jag slutade med amningen för ett år sedan, då de blev som två tygpåsar. Och det i sig har varit en sorg för mig då jag uppskattat mina bröst tidigare i livet.
De senaste veckorna, inför operationen, har jag börjat smörja in brösten med en fet hudkräm efter varje dusch för att huden ska bli så mjuk och följsam som möjligt inför operationen.
Denna lilla procedur har gjort att jag nu känner mig mer vän med mina små tygpåsar precis som de är, uppskattar att ta på dem igen, och känner en annan tacksamhet inför funktionen som varit och är. På något sätt känns det nu viktigare att ha ”just mina” små töser, och inte nödvändigtvis de snyggaste.

Summa kardemumma: det har varit såå bra för mig att gå på alla konsultationer (6st), läsa alla olika erfarenheter i forumet här, lyssna på massor med podcasts i ämnet, boka operationen (inte bara drömma om att våga göra de där ”drömbrösten”), och jag är så glad att jag nu avbokat innan operationen är genomförd. Processen har varit givande helt klart :-)

I maj är det två år sedan jag opererade mig.
Sova på mage kan jag inte, eller kan och kan, det är fruktansvärt obekvämt. Det gör inte ont men är fruktansvärt obekvämt. Har funderat länge på att boka massage men jag gör det inte för jag vet inte om jag kan ligga på mage på en brits så länge. Älskade att sova på mage men nu gör jag det inte då det verkligen inte är bekvämt och något trycks in dig som en typ boll.
Annars har jag inga direkta problem. Tog över 1 år innan smärtan försvann i höger bröst (lade in mer i den om det kan ha betydelse). Nu har jag inga problem förutom att jag inte kan sova på mage.

Jag tror helt på att man ska göra det för sin egen skull, vara införstådd med att risker finns, och vara påläst.

Min operation är bokad till om 1 mån ca men jag blev ändå träffad av frågan i rubriken, och ibland (ganska ofta senaste dagarna) får jag kalla fötter och tänker att jag kanske bara ska låta det va. Det är inte enkelt alls, även om jag vet exakt varför jag vill göra det och jag har velat det länge länge.

Hoppas du hittar svaret så att du känner dig till freds!

Precis som många redan skrivit är det ju ett beslut som bör komma inifrån. Jag tror varken på att pressa åt ena eller andra hållet, bara du kan veta om du vill och vågar :)
Jag kanske är för liberal men själv resonerade jag din så att världen inte går under om jag blir missnöjd. Jag tyckte chansen är högre än risken :) och är beredd att ta risken att det kan bli fel. Men sen sätter jag inte mitt egenvärde i brösten heller, om jag skulle behöva ta ut implantaten o slutresultatet bli sämre än utgångsläget så får det vara så helt enkelt. Kanske lite klyschigt men jag ångrar hellre saker jag gjorde osv ;) …
Kan inte säga ngt om mitt resultat än, har ett halvår kvar men hitintills verkar det läka som tänkt