Min operationsberättelse är ingen vanlig operationsberättelse. Jag har tvekat länge om jag ska skriva om detta i forumet eftersom att jag inte vill skrämma någon. Har tänkt igenom detta om kommit fram till att vi på POF behöver veta om sånt här. Ett halvår senare mår jag fortfarande dåligt efter allt som hänt. Detta är inte lätt för mig att skriva om.

Sedan 10 år tillbaka har jag velat fixa brösten. Under åren har jag satt mig in i ämnet och läst allt jag kunnat komma över. Alla jag känner, min pojkvän och min familj har varit emot operationen men sa till slut med stor tvekan att jag måste göra vad som känns rätt. Efter två konsultationer skulle operationen nu äntligen ske. Jag kunde knappt tro att det hände på riktigt!

På kliniken kände jag mig väl omhändertagen och allt kändes över förväntan. Efter att kirurgen ritat på mig dröjde det inte länge förrän jag låg på operationsbordet. Snart sov jag. Jag vaknade av att det stod folk runt mig inne på uppvaket. Allt var väldigt grumligt och de försökte berätta för mig att en ambulans var på väg. Det hade inte gått som planerat. Det var något med min högra lunga som gjorde det svårt att andas. Somnade om och vaknade igen när båren lyftes in i ambulansen som skulle ta mig till Akademiska Sjukhuset. Groggy som jag var kom jag på att jag borde ha bröst nu. Kände med händerna över brösten och fick tag i en slang istället för nya bröst...

På sjukhuset röntgades jag och fick veta att lungan hade råkat punkterats av kirurgen (latrogen pneumothorax, lungkollaps) under operationen när han skar igenom en muskel. Kirurgen hade även ringt min pojkvän och berättat om det som hänt. När pojkvännen äntligen kom in till mitt rum på sjukhuset var både han och jag mycket skärrade. Jag fick ligga kvar i ett dygn och sedan hade hålet läkt såpass att de kunde dra dränaget. Jag fick åka hem och ta det lugnt i två veckor. En ledsam och oviss tid följde. Var helt upp och ned och låg bara hemma och grät. Vad hade jag gjort?! Pojkvännen pratade med kliniken och de lugnade mig och sa att det kommer att lösa sig. De betalade tillbaka alla pengar för operationen och sa att jag även skulle få utlägg för allt som skett i samband med det inträffade (vilket jag fortfarande inte fått). Kirurgen bad mig skriva ett brev till dem om allt som hänt. Jag skrev att jag önskade bli ersatt för sveda och värk. De skrev tillbaka och ville att jag skulle precisera hur. Jag skrev att jag önskade bli ersatt med en ny operation till rabatterat pris. Efter en månad hade jag fortfarande inte hört något från dem. Jag försökte få tag i kirurgen i några dagar. Kirurgen ringde till slut upp mig och sa att en rabatterad operation inte är möjlig och kom inte med något annat förslag än att jag fick gå någon annanstans om jag ville ha mina bröst. Han kom inte med något förslag om vad de kunde ha gjort för mig. Han kände sig ifrågasatt och sa att han inte ville fullfölja operationen.

Det jag tycker är konstigt är att kliniken bara lyfte sina händer från detta. De har ändå den policyn att de hjälper till inom ett år om något skulle inträffa. Kirurgen och kliniken tycker inte att de har någon skyldighet att lösa detta. Det har de kanske inte heller, det är mer ett etiskt ansvar. De tycker ju att de har gjort rätt. Nu står jag här med ett ärr och ett trauma och än har inte karusellen slutat snurra... Känner mig helt maktlös. Hela dagarna går åt till att tänka på detta och att ringa samtal. Är helt chockad över klinikens agerande. Borde inte en klinik känna mer ansvar för sin patient?