Blir så himla less på mina "så kallade" vänner. Vi är ett gäng som har hållt ihop sedan vi var 12, alltså i 10 år nu. Vi är ungefär 10 st tjejer, som träffas mer eller mindre regelbundet. Några av oss bor inte i samma stad längre så därför blir det naturlig mer sällan. 

 

MEN.. nu till saken. Jag känner mig så otroligt sviken av flera av dessa personer. Jag hade nyligen anordnat en fika hemma hos mig eftersom jag har flyttat och även skaffat hund som de inte har träffat. Flera sa från börjar att de inte kunde komma av div. anledningar, vilket såklart var okej. Men några av dessa tjejer sa ja från början.. nån vecka innan fikat så börjar vissa hoppa av. Det som stör mig så in i norden är att deras ursäkter var att de hade gjort upp andra planer som de antagligen tyckte var mycket viktigare och roligare än det här. 

 

Bör kanske tillägga att det här OFTA händer när JAG ordnar något. Folk dyker inte upp, de ångrar sig och hittar på ursäkter, de gör upp andra planer fast vi redan har bestämt. Jag blir så otroligt besviken och ledsen. Vad är det för vänner jag har egentligen? 

 

Vad hände med att ge och ta? Det känns som att de bara tar och tar.. och aldrig ger något tillbaka. 

 

Något som också irriterar mig är att en av dessa tjejer gärna anordnar saker själv, men inte gärna går på någon annans evanemang. Hon kan helt enkelt inte släppa värdinnerollen... någonsin. 

 

För något år sedan anordnade jag en stor nyårsfest tillsammans med min syster. Vi bjöd in ca 40 pers, ungefär 20 var. Nästan alla hennes vänner kom. Gissa hur många av mina som kom? Absolut INGEN ifrån det här tjejgänget, som ska anses vara mina närmsta vänner. 5 st ifrån min gamla gymnasieklass kom senare efter middagen. Några ur det här tjejgänget hade storslagna planer på att åka utomlands och fira. Dessa planer sket sig ungefär nån vecka innan nyår. Tror ni att de valde att komma på min fest? Knappast...

 

Började nyss gråta för att det var som att bägaren till slut rann över efter alla dessa år av besvikelse. 

 

Behövde någonstans att skriva av mig.. kan ju inte gärna avreagera mig på facebook eller dyl. eftersom "vännerna" finns där. Har många gånger funderat på att ta upp det här med dem, men det känns som att de aldrig kommer att kunna ta kritiken. Även ifall jag utgår ifrån att det är JAG som blir ledsen utav det. Det skulle pratas så otroligt mycket bakom min rygg. Och jag är inte säker på att vi någonsin skulle kunna umgås igen, vissa av oss. Det är iof. kanske inte så värt att umgås med folk som uppenbarligen inte bryr sig om en... Men ni vet. Man vill ändå aldrig förlora sina vänner. För de är ju roliga och fina och så...när de väl dyker upp.

 

Har även pratat lite med min psykolog om det här gänget. Men inte tagit upp det här ännu, har inte träffat honom sedan det hände. Kan säga att han har reagerat när jag har pratat om hur vi "behandlar" varandra i det här gänget... så det är nog inte bara jag som överreagerar. Det är nog inte mig det är fel på.