behöver ventilera mig, op eller inte op?
Efter mycket grubblande har jag nu kommit fram till att jag nog helst av allt skulle slippa opa mig, och få höra att jag duger som jag är... Vet inte riktigt hur jag ska göra nu.. så ni är välkomna att komma med tips och idéer för nu har jag kört fast!
Jag har ju funderat på bröstop sen slutet av amningen när jag såg vad som höll på att hända mina boobies.. säg sedan jan-feb nån gång, så ett halvår ungefär. Jag har även märkt att min kille är annorlunda mot mig i sängen, han tar gärna inte i dem längre, aldrig med munnen osv. Så när jag frågade honom rakt ut när vi hade druckit lite öl, så fick jag det ärliga svaret att -de har ju försvunnit... Han berättade att han saknar mina gamla fylliga bröst. Efter att vi snackat lite runt det faktum att de knappt längre existerar, och jag inte vill visa mig utan bh för honom längre.. så verkar ju en operation en god idé. Bröst som bröst tycker han, spelar ingen roll om det är silikon eller vanliga, bara det är bröst och gärna ganska stora, så tycker han.
Efter denna diskussion så börjar jag att läsa på. Jag blir medlem på pkf, och senare här.. och läser allt jag kommer över i ämnet. Killen är trött på mitt ständiga bröst-tjat (max en gång om dagen?) och fattar inte varför det är så mycket att fundera över. Jag har lite svårigheter med vad min omgivning ska tycka osv.. och han tycker ju bara -gör som du känner för, skit i andra... Inte så lätt dock, så jag kanske varit tjatig..vet inte.
Eftersom planen är att vi ska flytta till annan stad har jag också kännt mig stressad med operationen, vill ha den fixad innan ev.flytt i oktober.. Han tycker jag kan fixa det senare i stället.. men jag vill ju inte det ska märkas på mitt nya jobb osv.
Efter att ha funderat fram och tillbaka i morse, så inser jag att jag vet inte om jag verkligen vill detta.
Jag berättar det för honom, att anledningen att jag tänker opa mig egentligen bara är för att han ska tycka om mig, och börja ta på mig igen när vi har sex. Jag saknar verkligen den biten rent sexuellt..sex är inte alls lika kul längre! =( Så tanken om att få känna mig sexig för honom är det som gör att jag har svårt att släppa idén. Det känns som att så småningom kommer han va med nån annan eftersom jag inte kan erbjuda vad han vill ha, och han vill ha bröst. Detta är självklart inte något han säger själv.. Jag vet ju dock att det är så.. Jag känner mig som en halv tjej med mina nuvarande skitfula bröst. Som jag skulle kunna leva med, ifall han hade gillat dem.
Jag har inga problem med att de är små, men de är fula när jag är varm, då blir det för mycket skinn... Fryser jag så är de ok, ganska söta till och med, fast väldigt små ju! Och ingen fyllnad upptill alls.. så snyggt är det knappast! Sexigt? hahaha absolut inte någonstans! Så jag förstår honom fullt ut. Är absolut inte arg på honom. Jag är sur på min kropp för att den blivit såhär!
Han föreslog att jag kan ju testa p-piller och se vad som händer.. Jag berättade att jag hade väldigt stora bröst som tonåring, pga p-piller. Vi ska inte ha nåt mer barn ännu, så kanske skulle va idé att testa det först? Se vad som händer, kanske blir de lite snyggare, för de brukar ju svälla upp av hormoner.. Så jag kan stå ut ett tag framåt, och se om jag kanske fixar en op i framtiden.. Dumt att kasta mig in i det iaf, och det håller min kille med om. Han tycker jag har utvecklat ett maniskt beteende vad det gäller att söka info och prata om bröstförstoringar, och han har nog rätt... drömmer ju om det på nätterna också..
Alla säger hela tiden att de gör bröstforstoringar för sig själva, inte för pojkvännen... Jag känner ju tvärtom. Säkert kommer vissa tycka att jag tänker fel, och han får digga mig som jag är... Fast det är faktiskt inte möjligt, två tomma påsar går inte digga! Och det är ju inte hans fel, ingen kille hade velat mysa med dem så som de ser ut!
Självklart vill jag ju ha större bröst igen, det saknar jag.. men jag gillade aldrig när folk stirrade i min uringning eller på brösten förrut, blev illa till mods av det, så det har jag inget behov av nu heller. Men jag vill ha ett par jag vågar visa för min egen kille.. slippa ha sex i bh resten av livet..
Usch vad splittrad jag är, för det känns som jag inte har nåt val. Jag känner mig stressad också eftersom jag är 27 nu och yngre blir man knappast. Man vill ju vara och känna sig snygg nu, inte när man närmar sig 45..eller haha, jo då också, men nu har man ju fortfarande goda chanser att kunna vara och känna sig snygg utan ålderstecken iaf..
Hoppas ni hängde med på mitt svammel!
Någon som känner igen sig, eller vill säga sin åsikt om mitt bekymmer?
Någon som tror att p-piller kan fixa bekymret tillfälligt åt mej? Eller är det bara när man är tonåring som kroppen funkar så?
konsultation Elisabeth Gudmundsdottir, Art Clinic Gbg 19/8
Måste bara förtydliga att jag inte tror att han kommer vara otrogen bara för att jag har fula bröst. Vi har ändå ett stabilt förhållande, barn osv. så nåt sånt ska ju mycket till i verkligheten. Men, jag kommer vara konstant orolig över att han spanar in andra tjejer som kan erbjuda det inte jag kan erbjuda osv. Jag har alltså blivit svartsjuk. Någon jag aldrig behövt vara förut... Men nu när jag känner att jag inte duger som tjej, då blir jag orolig att han ska va med nån annan, fast det nog mest är jag som nojjar på... Men det är väl inte så konstig heller egentligen? Hur många snygga tjejer finns det inte där ute?? Kryllar ju! Nu när jag känner mig ful så är det klar man blir nojjig att man ska förlora sin snygga karl! Ser ju hur de spanar in han jämt när vi är ute! Usch vad svartsjuk jag blivit, inte van vid såna här känslor!!
konsultation Elisabeth Gudmundsdottir, Art Clinic Gbg 19/8
Ja vad ska man säga? Du har varit så jäkla stark & burit på, fött & ammat ett barn, och detta ska ni båda ha varit medvetna om innan. Så jäkla tragiskt att han inte ens vill ta i dig längre, gör mig så jäkla ledsen & förolämpad att höra.
Nej usch. För det ska ju ändå inte ligga på bara en specifik estetisk kroppsdel att inte kunna älska partners kropp. Jag har alltid lärt mig att älskar man en människa av hela sitt hjärta blir den det vackraste i världen, varenda liten del ska få kärlek. Då undrar man ju nästan vad som hänt om du hade varit tvungen att ta bort ett bröst, vilket psykiskt lidande & sedan ha en partner som resonerar på det viset.
Operera dig inte om du tvivlar gumman, relationer håller sällan livet ut, och där finns män där ute som hade dyrkat hela dig & jorden du går på oavsätt om du har spår av att ha bringat ett underbart liv till världen.
Och nejnejnej, att stoppa syntetiska hormoner in i den känsliga kroppen i enbart syfte att få större bröst är INTE svaret, och ingen garanti att det fungerar öht. Istället kan du få andra biverkningar så som depression, blodpropp, torra slemhinnor, svullnad, viktökning/minskning, bristningar, otroligt låg energi, minskad sexlust, migrän, beteendeförändringar & svamp.
Lägg operationen på hyllan lite, om du inte gör det redan så gå & prata med någon, gärna med din partner också & det kan vara bra att uppsöka en sexolog så ni båda kan lära älska din kropp på samma sätt igen och komma varandra närmre. För så här ska det aldrig vara. Du duger alltid precis som du är.
Jag håller med i det som Hannibal skrivit! Lägg det hela på is och se hur du känner om ett halvår eller så. Vet själv att det är ganska lätt att tappa bort sig själv när man nyss fött barn och har småbarn och jag tror inte att det per automatik blir bra för att man skaffar sig snyggare bröst även om man tror/tycker att det är där problemet ligger.
Men jag förstår dig och är också förbannad och ledsen över att graviditeterna sabbar kroppen. Kram!
Du ska absolut!! INTE operera dig nu. Vänta, ta det lugnt. Sexlivet tar ju tiiiiiiiid ibland..:-( att kommma tillbaka till efter ett barn. Du är fin och säkert älskad av flera. Er relation bygger inte på dina bröst-inte alls, inte ens en bråkdel. Vänta och försök läsa det du skrivit (modigt och självutlämnand ärlig) med någon annans ögon. Då förstår du att du kanske inte är redo riktigt än.
Stor kram (från en annan velis:-)
Ursäkta mig men han ska få dig att känna dig som världens vackraste även om du har minibröst. Du har offrat din kropp för ert barn, och jag blir bara irriterad när du skriver att han säger till dig att det inte finns några bröst längre och du kanske ska börja äta p-piller för att få större?!
Du har gjort det finaste man kan göra för en man, dvs att ge honom en familj. Han borde vara så stolt över dig att han inte vet vad han ska ta sig till!
Och DU måste inse att du är fin som du är, och det ska vara DU som vill operera dig. Att du inte blev vansinnig??!!! jag hade blivit skogstokig på min kille.
Ne, det handlar inte bara om 1 person utan det handlar om 2 st. Man är ett team som ska hålla ihop, och man ska aldrig få någon känna sig underlägsen, stå på dig och vänta med operationen.
Lägg pengarna på en psykolog till honom istället!
(förlåt att jag var brutalt ärlig, men män får ju tänka lite ibland)
kram
Jag håller med de ovanstående. Självklart vill man känna sig sexig o fin för sin kille, så de va tråkigt att han kände så. Men huvudsaken är vad du vill. Tycker inte man ska operera bara för killens skull. Det är en rätt stor operation som man bara borde göra för sig själv. Och jag förstår att du blir svartsjuk, jag är själv riktigt svartsjuk, riktigt jobbigt. Men de har väl o göra med att man är osäker på sig själv o kanske inte gillar hur man ser ut, så man känner sig hotad av andra tjejer. Men man vet innerst inne man inte behöver va orolig. Han är ju med dig för de är dig han vill va med, annars hade han ju inte varit med dig. Så försök tänka att du är nr ett och att ett par bröst inte påverkar det. För han är ju inte tsm med dig för dina bröst :) (får vi hoppas)
25 år
168 cm / väger ca 54kg.
Mått:
första op: 15 september 2010 på Citadellkliniken av Jörg Bohn.
La i 390cc hög profil Perthese Sensitive genom armhålan delvis bakom muskeln.
Fick Muscle Flex
Teeny,
Jag blir något mållös.. :( håller med tjejerna här, framför allt Hannibal. Om han inte älskar HELA din kropp efter vad den gett er så är något kanske lite snett hos honom..(?)
Vänta med operation är mitt råd. Det ska komma ifrån dig, inte nån annan.
*Kram*
Hej Teeny!
Jag kan känna igen mig i din bröstbesatthet, men kan inte säga något om hur kroppen blir efter barn då jag inte har fött några (än?). Allt jag kan säga är att om du tvekar det minsta lilla angående operationen ska du inte göra den. Tänk OM något går fel? Känslan av att ha gjort något så radikalt för att behålla någons kärlek och sedan leva med evenutella negativa bieffekter resten av livet... Det är helt enkelt en för stor uppoffring att göra. Och ta inte p-piller av anledningen att få större bröst! Om du redan nu är deppig och nere, tänk vad en hormonrubbning skulle kunna göra. Den skulle i värsta fall kunna slänga dig ner i den djupaste av depressioner. Ta hand om dig! Var rädd om dig! Det finns bara en av dig.
Ta de pengarna och den energin du hade tänkt lägga på operationen och lägg dem på att skämma bort dig själv och hitta dig själv igen. Det är du värd! Vad jag har förstått är det många kvinnor som har problem med självkänslan efter graviditeter och har svårt att förlika sig med förändringarna som en sådan medför. Så om det är någon tröst så är du i alla fall inte ensam om dina känslor. Det kanske är en idé att gå och prata med någon som kan hjälpa dig med detta?
Det viktigaste... Nej, det enda som spelar någon roll, är vad du tycker. Om du tycker att du är fantastisk kommer säkert han tycka det också. Och tycker inte han det så spelar det ju mindre roll, för DU tycker ju att du är fantastisk!
Kram på dig!
PS. Otroligt starkt av dig att ärligt säga anledningen till varför den här operationen överhuvudtaget kommit på tapeten! Det finns säkert en hel drös med kvinnor som genomgått en bröstförstoring av precis samma anledning, men istället för att stanna upp och ifrågasätta sina motiv försöker de rättfärdiga dem för sig själva. Att ta ett steg tillbaka, ifrågasätta ett befäst tankemönster, är något som väldigt få lyckas göra. Du ska vara stolt över dig själv, med det här inlägget har du gett många kvinnors tankegångar en röst. DS.
Oj oj..
Du ska verkligen inte göra en operation enbart för din killes skull! Vilken skitstövel han verkar vara :(
Nej, jag tycker du verkligen ska fundera på hur du vill göra, för det är DIN kropp. Och börjar han tjura om det är han faktiskt ingenting att ha, så enkelt är det.
*kram*