Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Darkness wrote:

Unknown: Tror med att deras spontana tankar är att det kommer se så fake ut, att man kommer se ut som en bimbo. Men man får motbevisa dom! :) Sen så tycker nog även många att man inte behöver göra för att man har någorlunda stora redan. Men dom ser ju en bara med kläder på. Bhń ljuger väldigt mycket i mitt fall. Fick sån ångest igår när jag såg hur små mina såg ut när jag hade ett linne på mig utan bh. Har alltid haft stora bröst, D kupa, till min lilla kropp. Kommer ihåg när jag var 18 år och var på krogen då en tjej frågade om mina tuttar var äkta och jag stolt kunde säga att dom var det. När jag fick barnen och  ammade dom hade jag tilloch med DD och F på vissa. Annars blev dom inte förändrade förrän jag gick ner 9 kg i vikt och då försvann tuttarna helt. Liten B-kupa nu lixom. Nu längtar jag bara tills jag kan göra en op. Men det blir först efter jul då jag inte har möjlighet att vara sjuksriven innan dess. Känns som en evighet bort. När skulle du göra? 

 

Kram! 

 

Jaa men det är så, sillisar= bimbo och att det bara kommer se fake ut och att man är dum i huvudet (tyvärr :( med det är många som tror det är så, och inte tänker på att man tex. förstorar boobs eller whatever (,vilket oftast är det som är det folk reagerar på) att man kanske har mått jävligt dåligt över det (jag vet att jag har det, vill inte åka till badhus eller ha på mig vissa kläder för jag ser helt platt ut!! Men om det är någon som förminskar sina boobs så är det en helt annan sak, då kanske det är mer fysiskt , typ ont som fan i ryggen och sånt :( och antagligen psykist i vissa fall, kan inget om det, men det gör fortfarande psykist ont om man t.e.x är som mig och vill ha boobs för att känna sig mera kvinnlig och det har verkligen påverkat mitt liv så länge, har väntat på att dom ska växa lite mer med det kommer dom aldrig, just nu är dom små söta gupp <3 men vill ha större kvinnliga bröst, sen säger jag inte att bara för man har små bröst att man INTE kan känna sig kvinnlig, verkligen inte, jag VILL känna mig kvinnlig i mina bröst med det kan JAG tyvärr inte och det har plågat mig länge!!!  bröst kan vara ''problem'' på många olika håll och folk tänker oftast inte på att man kan må dåligt psykiskt och det är därför man gör en opoch att allt inte bara är fysiskt! Hoppas du fattar vad jag menar!! :)

Haha jaa det är sant, men det är ju inte dom som bestämmer men det är som du säger!! :D

Aha vad skönt ändå att ha haft boobs när du var minde, jag är 19 och har inte haft stora boobs och kommer aldrig få om jag inte op:ar mig! Fan vad synd att dom försvann efter din viktnedgång!! :( Känns så jävla skönt att vi har kommit så långt i utveckligen att man kan op:a sig så att man kan känna sig mer trygg i sig själv (förhoppningsvid, om det går bra) och också typ som synfel och sån, att man kan fixa sånt, helt fantastiskt!! Känns skönt att det finns så duktiga och kunniga sköterskor och kirurger och allt vad det är!!! :D

 

Jag planerar att op:a mig i nov, jag fyller år då så det blir lixom en liten eller stor(a) (haha :D ) födelsedagspresent till mig själv, förhoppningsvis!! :D (om allt går som det ska då!! :S) Men har inget jobb så har inga cash, var på arbetsintervju i torsdags och får reda på imorgon (söndag) om jag fick jobbet!!! Jag hoppas verkligen det så jag kan göra den i November!! :/

 

Jaa okej men tror det blir bra att göra det efter jul så slipper du all den julstressen!! Så du verkligen kan slappna av och allt har lugnat sig!! För det är det man behöver efter en op!! :) <3

Haha jag vet känns superlångt bort, vet inte ens OM jag kan göra det med tanke på min ekonomiska situation , men jag VILL verkligen göra detta så himla mycket!! Så hoppas verkligen att jag får jjobbet så jag kan spara ihop pengar, kan ju inte låna heller när jag inte har någon inkomst och vill nog inte låna pengar från ngn bank eller så heller!! :/

Kramar på dig med <3

 

 

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

Uknown: Joda jag fattar vad du menar och instämmer helt!

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

 

Ooh vad härligt att läsa <33 Och skönt att dom stöttar dig!! Jag har både ring och skickat ett långt sms till min pappa men han ignorerar mig haha! Det är skönt att veta att alla inte är sånna som ignorerar sina barn utan att dom faktiskt stöttar dig, och bryr sig, helt underbart <3 :D!!

Kramar på dig!! <3

Darkness wrote:

Uknown: Joda jag fattar vad du menar och instämmer helt!

 

Usch så trist det är att vara arbetslös! Jag håller tummarna för dig att du får jobbet så du kan göra operation i nov!

 

Förstår att du inte vill låna, det skulle inte jag heller vilja. Räntor och sådant så det blir så mycket dyrare i slutändan, men samtidigt kan det va skönt å bara betala en mindre summa varje månad. Jag har lyckligtvis sparat ihop pengarna så den saken blir inget problem för min del! Du har nog rätt att det passar bra efter jul, men när man väl bestämt sig så vill man ju det nu!! Helst igår lixom :)

 

Haha vad bra! :D

Jaa det suger sönder, har varit sjukskriven på halvtid tills sista mars så har inte kunnat ha heltid förens nu och jag hoppas verkligen på det bästa!!!

Haha nää det är ju det jag vill slippa, får låna av min kille om det fattas, han har sagt det och tycker inte heller jag ska låna av banker osv, och det känns skönt! :) Åååh vad skönt att ha sparat , vill med bara ha 40 lax så jag kan få nya boobs!! haha xD Jaa jag förstår vad du menar!! haha man vill ju lixom gå och göra det direkt, men det kan vara skönt att lixom, låta det sjunka in lite med så att man inte ruschar fram , även fast man vet att man vill så är det nog bra att förberada sig mentalt (iallafall för min del som ALDRIG haft stora bröst och kommer bli lixom såån skillnad, så är skönt att lixom ha lite tid och låta det sjunka in i sig själv med! Det kanske är lite annorlunda för dig? Men det kanske är lite mer att få ''tillbaka'' det man hade innan för dig om jag inte har fel , men kan tänka mig det, för du hade ju boobs när du var mindre :) )

kramar <3

Darkness wrote:

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

 

Åhh vilka söta föräldrar du har! Blev så glad över att läsa det! Så härligt att dom reagerade så bra. Lycka till på operationen, allt kommer säkert gå jättebra ska du se.

jja är så glad och lycklig! tack så jättemycket det värmer! =) lycka till med dig med, såg att du inte kunde opa dig förens efter jul.. Förstår att det känns långt och jag vet ju hur det är att vänta på de (somsagt 6-7 år hehe) men snart är din dag också där. Med dedär hur folk reagerar så sa mamma till mig: folk kommer reagera positivt men andra negativt, det kommer förmodligen märkas (iaf på mig) men om någon frågar eller ifågasätter om jag gjort bröstop ska ja säga som det är. Inte skämmas över det utan bara säga att gjort det för min egen skull och för att jag ville det. Hon sa att jag får ha skinn på näsan och att inte bry mig om de som ändå inte förstår efter att jag förklarat varför. Min kropp hr ju egentligen inte alla andra med att göra!

Unknown wrote:

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

 

Ooh vad härligt att läsa <33 Och skönt att dom stöttar dig!! Jag har både ring och skickat ett långt sms till min pappa men han ignorerar mig haha! Det är skönt att veta att alla inte är sånna som ignorerar sina barn utan att dom faktiskt stöttar dig, och bryr sig, helt underbart <3 :D!!

Kramar på dig!! <3

Ja det känns verkligen skönt nu när jag gått och oroat mig sååå länge (för nästan ingenting). Å vad tråkigt :( trodde faktiskt mina föräldrar skulle reagera liknande och hade på något sätt förstått dom om de reagerade så till en början iaf.. Jag hade accepterat om de blev arga och besvikna men jag hade inte accepterat om de inte förstod varför och att det var så viktgt för mig. Så kände jag innan men nu löste det ju sig ännu bättre! Föstår att det måste vara jobbigt :( Men förhoppningsvis blir det bättre ju längre tiden går!  håller alla tummar och tår för dig att det blir bra tillslut!!!

smulpaj wrote:

Unknown wrote:

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

 

Ooh vad härligt att läsa <33 Och skönt att dom stöttar dig!! Jag har både ring och skickat ett långt sms till min pappa men han ignorerar mig haha! Det är skönt att veta att alla inte är sånna som ignorerar sina barn utan att dom faktiskt stöttar dig, och bryr sig, helt underbart <3 :D!!

Kramar på dig!! <3

Ja det känns verkligen skönt nu när jag gått och oroat mig sååå länge (för nästan ingenting). Å vad tråkigt :( trodde faktiskt mina föräldrar skulle reagera liknande och hade på något sätt förstått dom om de reagerade så till en början iaf.. Jag hade accepterat om de blev arga och besvikna men jag hade inte accepterat om de inte förstod varför och att det var så viktgt för mig. Så kände jag innan men nu löste det ju sig ännu bättre! Föstår att det måste vara jobbigt :( Men förhoppningsvis blir det bättre ju längre tiden går!  håller alla tummar och tår för dig att det blir bra tillslut!!!

KRAM <3

 

jaa med det är oftast så, och jag känner lixom, so what om dom inte tycker jag ska göra det, JAG lever inte efter vad andra tycker och det ska inte du eller någon annan människa göra heller!! Jaa det är klart att man förstår dom!! hade reagerat likedant, eller snare att jag inte skulle vilja att ngn jag känner skulle op:a sig, men det är ju för att jag tycker dom är fina precis som dom är, men skulle ju stöttat dom och så för jag vet ju hur det själv känns! jag skulle säga! Jag tycker du är helt underbar som du är, men om du mår dåligt över hur du ser ut eller liknande så ska du absolut göra en op om mdu tror att du kommer må bättre av det och jag kommer stötta dig till 246387693462754162349728% alltid!! (inom realistiska op då, jag skulle nog försöka få han/hon att tänka igenom en op innan dom gör det så att det inte blir ett sånt ''spontan''(haha hoppas ni fattar vad jag menar) och sedan ångrar det för dom var inne i en sån period)

haha det är okej, jag har aldrig haft en relation till min pappa så det är lungt xD Visst det suger hårt när man hör att ens vänner ska hitta på saker med deras familjer osv , så tänker man på hur splittrad men själv är, men jag tänker alltid att det är tur för dom att dom har det så och inte som mig! :) Jaa asså bryr mig inte så mycket vad han tycker, han har aldrig funnits där, har lixom bättre relation med mina gamla lärare än min egna farsa, har inte jättebra relation med min mamma heller(dock har den blivit bättre nu på senare år:) ) Så har min mamma iaf , typ :) xD har fått växa upp lite på egen hand så får tänka så ist! :) haha jaa då det kommer alltid lösa sig, vill bara ha en jobb och pengar så jag kan köpa mig en par nys boobs :D

Och grattis ännu en gång, fan vad skönt att dom förstod, man blir superglad av att läsa sånna här uppdateringar <3 :D

 

Unknown wrote:

smulpaj wrote:

Unknown wrote:

smulpaj wrote:

Skrev här för några dagar sedan och trodde aldrig jag skulle våga berätta. Bor ju hemma så de var verkligen tvungna att veta.. så igår (tre dagar innan op(!)) berättade jag för min mamma.

Jag började gråta och sa att hon säkert kommer bli arg, ledsen och besviken men detta är något jag måste göra för mig själv. Jag sa att jag ska göra en  bröstop om 3 dagar och har lidit utav mina små bröst sedan 6-7 år tillbaka (ska fylla 21). Har aldrig sagt en knyst om mina bröst innan så antar att hon blev fruktansvärt förvånad. Hon börjde fråga lite och kramade sedan om mig och sa att det ordnar sig och att jag måste börja bli mer öppen och berätta saker för henne. Blev så lättad även fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Hon pratade sedan med pappa och skickde ett sms (var inte hemma då)att de älskar mig och att pappa stöttar mig med och det trodde jag ALDRIG.

Jag har velat göra op hur länge som helst och hde pengarna redan för 2 år sedan men trodde aldri detta skulle bli verkligt då jag inte kunde föreställa mig att förklara detta för mina föräldrar. Är så lycklig nu! Har bevisat för mig själv att om verkligen vill något så kan jag göra allt för det, oavsett hur tufft det än är. Att rädslan för vad andra tycker och tänker inte ska hindra mig för att göra det jag vill.  

Först NU efter att ha pratat med dem börjar jag bli nervös för op som är på måndag, det har lixom inte vart verkligt alls innan jag berättade för mina föräldrar. Längtar så efter att få känna smärtan för då betyder det att jag har fått ett par mycket efterlängtade bröst!

Var tvungen att skriva av mig lite för nu börjar jag bli nervös på riktigt, detta är PÅ RIKTIGT!!!

 

 

Ooh vad härligt att läsa <33 Och skönt att dom stöttar dig!! Jag har både ring och skickat ett långt sms till min pappa men han ignorerar mig haha! Det är skönt att veta att alla inte är sånna som ignorerar sina barn utan att dom faktiskt stöttar dig, och bryr sig, helt underbart <3 :D!!

Kramar på dig!! <3

Ja det känns verkligen skönt nu när jag gått och oroat mig sååå länge (för nästan ingenting). Å vad tråkigt :( trodde faktiskt mina föräldrar skulle reagera liknande och hade på något sätt förstått dom om de reagerade så till en början iaf.. Jag hade accepterat om de blev arga och besvikna men jag hade inte accepterat om de inte förstod varför och att det var så viktgt för mig. Så kände jag innan men nu löste det ju sig ännu bättre! Föstår att det måste vara jobbigt :( Men förhoppningsvis blir det bättre ju längre tiden går!  håller alla tummar och tår för dig att det blir bra tillslut!!!

KRAM <3

 

jaa med det är oftast så, och jag känner lixom, so what om dom inte tycker jag ska göra det, JAG lever inte efter vad andra tycker och det ska inte du eller någon annan människa göra heller!! Jaa det är klart att man förstår dom!! hade reagerat likedant, eller snare att jag inte skulle vilja att ngn jag känner skulle op:a sig, men det är ju för att jag tycker dom är fina precis som dom är, men skulle ju stöttat dom och så för jag vet ju hur det själv känns! jag skulle säga! Jag tycker du är helt underbar som du är, men om du mår dåligt över hur du ser ut eller liknande så ska du absolut göra en op om mdu tror att du kommer må bättre av det och jag kommer stötta dig till 246387693462754162349728% alltid!! (inom realistiska op då, jag skulle nog försöka få han/hon att tänka igenom en op innan dom gör det så att det inte blir ett sånt ''spontan''(haha hoppas ni fattar vad jag menar) och sedan ångrar det för dom var inne i en sån period)

haha det är okej, jag har aldrig haft en relation till min pappa så det är lungt xD Visst det suger hårt när man hör att ens vänner ska hitta på saker med deras familjer osv , så tänker man på hur splittrad men själv är, men jag tänker alltid att det är tur för dom att dom har det så och inte som mig! :) Jaa asså bryr mig inte så mycket vad han tycker, han har aldrig funnits där, har lixom bättre relation med mina gamla lärare än min egna farsa, har inte jättebra relation med min mamma heller(dock har den blivit bättre nu på senare år:) ) Så har min mamma iaf , typ :) xD har fått växa upp lite på egen hand så får tänka så ist! :) haha jaa då det kommer alltid lösa sig, vill bara ha en jobb och pengar så jag kan köpa mig en par nys boobs :D

Och grattis ännu en gång, fan vad skönt att dom förstod, man blir superglad av att läsa sånna här uppdateringar <3 :D

 

Ah men precis man vill ju inte att någon man tycker om ska känna att de behöver opa sig för att må bra/bättre. Ändå hade man ju som du säger stöttat dem fullt ut om det var något de verkigen velat!!

Nehe okej tråkigt att höra =/  Det känns ändå som du har en bra inställning! Det är bra att du har din mamma och förhoppningsvis kompisar som stöttar eller som kommer stötta när de gäller och du berättar. (även fast du ha massa pof:are inkl. mig =))