Såhär är det, jag läser så många forum här och kollar YouTube klipp där kvinnor mått så himla bra med sina mjuka rörliga sillisar senast 3 veckor efter sin operation. Att de vill slita av sig stödbh och gå ut och klubba.

Men min upplevelse däremot (och jag hoppas fler kan hålla med) såg ut såhär:

1 vecka:
Tankarna flödade mest då jag knappt vågade röra på kroppen. - Herregud vad min mage är svullen, - tack gud för smärtstillande - nej tack gud för förstoppningen som medföljer, nej tack gud till ångesten som kryper på för att man verkligen vill ut och få visa upp sig och må bra men är för rädd att vara för aktiv av någon anledning. ( I mitt fall såg jag ut som en tuttlös pojke så ja, jag ville ut och visa mitt rätta kön) - juste ps. Jag åt som ett odjur av att ligga där och tycka synd om mig.

2 vecka:
Jag har nu tagit ur stygnen på återbesöket och jag har fått smygtitta för hur ivrig jag än varit sen jag opererade mig har jag inte vågat kika ordentligt alls, jag är rädd att mina 550cc ska åka ur såret om jag ska vara ärlig. Jag tycker det ser jättebra ut och frågar varför bröstvårtorna sitter så långt ner sen förklarade hon hur implantaten åker ner och visade hur ”normalt” dom kommer att sitta till slut.
PS
Apetiten har fortfarande inte gjort nån besviken....

3 vecka:
Okej, jag har tagit små promenader min första var till återbesöket vecka 2 - från bilen och in till kliniken.
Jag tycker de stramar åt, brösten är varma, det svider, jag har en konstig tanke att jag känner obehag i vänstra vårtgård som lyftet gjordes via. Och nu, nu är det dags att byta tejp för första gången... efter att ha läst här gick jag och blötte ner tejpen på en gång halv svimmade av rädsla, såg stygnen och NU, nu är jag livrädd för min vårtgård.
Jag undrar liksom ständigt när jag ska kunna promenera längre promenader, ha rakare ställning osv.. jag vet att alla läker olika men min läkning känns så himla seg!

Jag vill bara skriva det här ifall någon annan känner igen sig och tror sig vara ensam efter allt positivt ni läst hehe.. jag är en av er. Må vi våga lyfta mer än mjölkpaketet till kaffekoppen inom kort