hej.

jag var väldigt impulsiv med hela grejen, jag har naurligtvis tänkt på det och velat göradet i 8 års tid.

men det var bara för ca 1 månad sen ja kände att näe nu är det dags.

jag blev medlemm på den här sidan den 8 februari, den 15 var jag på konsultation och den 1 mars var jag opererad och klar!!

jag förstår dig till fullo när du känner dig oroad över att vara plastig, det är även så det som gjort att jag dragit ut på allt, men så känner jag inte alls så här efteråt, jag la in 300cc och bröstens storlek känns som om att de passar min kropp så bra. :)

de känns som mina fast jag knappt hunnit se dem :) de värker och ömmar en hel del och det är svårt att röra sig men jag tycker ändå att för mig var det värt.

jag har alltid haft ångest inför sommaren och våren i och med att ja inte kunnat ha en fin bekini eller sommar klänningar då de kräver iaf en liten byst. så jag är glad att jag tog det här steget :)

och har du lika så som jag tänkt på det under ett tag så ska du se att det kommer gå såå bra så :D

Jag har också velat göra en operation en lååååång tid innan, typ 12 år. Så de 2 senaste åren har jag tänkt lite extra eftersom jag då kände att jag var klar med barnafödande och fick fast jobb osv. Så när jag betalat och bokat så var jag sjuuuukt angelägen att få göra open, men en stund varje dag så satt jag ändå och var lite rädd. Det innbebär ju ändå en del risker. Komplikationer efter, narkosen osv. Det är bra att verkligen ta sig en funderare och väga in vad man egentligen vill och om man är beredd tror jag. Men den övervägande tiden var jag mest glad. Ända in på operationsbordet innan narkosen så frågade jag mig själv om jag verkligen vill detta och inte en uns i mig sa nej. :-)

Veckorna innan min första operation vandrade jag runt i ett lyckorus och tiden kunde inte gå fort nog,detsamma tiden efter operationen jag var bara så lycklig,kan tilläggas att jag var så ung då,ung och odödlig,kände inte den minsta oro utan nästan en skrämande naivitet och tilltro på sjukvården överlag!

Nu innför operation 2 är jag lite äldre och lite klokare,skummar igenom all fakta jag kan få tag på,är livrädd för att äta/göra något som kan påverka operationen negativt(läser nästan maniskt igenom listor jag fått från kliniken samt en hel del på internett) samt oroar mig något enormt innför narkos och slutresultatet.Jag är rädd att sova för dåligt,äta för dålig,röra på mig för lite osv osv.

Speciellt narkosen drömmer jag mardrömmar om,fast jag blivit sövd 2 gånger förut,jag känner att jag är i fysisk oform!

Ska bli skönt när det här är över och livet kan återgå till det normala igen,ljuset i det här är att jag är så väldigt säker på att jag verkligen vill det här och känner ett stort förtroende för min kirurg!

Hej!

Jag har mindre än två veckor kvar nu och känner mig jättenervös samtigit som jag är sjukt förväntansfull. Förstår verkligen din oro inför komplikationer och att man ska känna sig plastig. Jag är också jätteorolig för det. Speciellt när jag läser om nån som fått komplikationer, då känner mig jätterädd.

Ibland oroar jag mig över att jag stressat fram beslutet och att jag inte tänkt igenom det tillräckligt, att jag bara fått för mig att detta är något jag vill göra och att jag blivit påverkad efter att ha läst så mycket på forum och bloggar osv. Men sen tänker jag tillbaka på hur jag kände innan jag bestämt mig för att göra en operation. Jag har verkligen alltid velat ha större bröst och har till och med gråtit över mina små bröst när jag ska gå till stranden. Då inser jag att detta är nåt som jag verkligen vill göra eftersom jag ända sen mina bröst slutade växa velat ha större bröst.

Och det verkar ju ändå gå bra för de flesta så jag försöker tänka positivt och tänka på allt som kan bli bra i stället för på allt som kan gå fel =) Försök att tänka så du med! =)

Kram!!

Hej!

Jag måste säga att jag delar den här oron med dig ju närmare op dagen jag kommer. Har inte tid förrän den 31e, men jag kan ibland ha svårt för att sova och ligger och funderar på om jag gjort rätt val. Jag vet att jag vill ha större bröst och många gånger, precis som ni andra skriver, mått dåligt över att gå på stranden eller visa mig i duschen på badhuset. Men sen kan jag samtidigt skämmas över att jag är så "fåfäng" och ytlig att jag låter en kirurg skära i en helt frisk och fungerande kropp...

Jag kan även få ångest när jag tänker på mina små barn, och riskerna med narkosen. Har aldrig varit sövd, så hela den biten känns väldigt olustig. Jag är inte beredd att offra mitt liv för ett par bröst, men så ska man väl kanske inte tänka :(

Jag är även rädd för att senare ångra mig och skämmas för mina bröst...att de aldrig kommer kännas som en del av mig. Men då kan jag ju ivf ta ut dom igen...

Försöker oxå slå bort de negativa tankarna så gott det går och tänka positivt. Riskerna är ändå förhållandevis små, och oftast går det faktiskt bra!

Känns bra att vi kan peppa och stötta varandra här inne!

Kram!

Vi ses måndagen den 21 mars!!!! Vilken tid ska du vara där? Jag fick tid klockan 7.00.
Hur ser du ut så jag kan veta vem du är?

Hej jag skulle ha opat mig den 2 mars på citadell och fegade ut i sista sekunden vilket jag ångrar nått otroligt idag! E man inte nöjd med sin kropp och har möjlighet att ändra på det så varför inte?

Hej hej!

Har tid inbokad i april och är skitstressad...pendlar fram och tillbaka heeeela tiden..helt sjukt galet!

Har fött tre barn och har velat ha större bröst sen flera år tillbaka..för några månader sedan tröttnade jag på att gå runt och klaga och tjata om brösten och tänkte att antingen gör jag det bara eller så får jag sluta klaga hela tiden. Folk i min närhet orkar inte lyssna på mig hela tiden =)

Nu är op bokad och helt plötsligt ser jag bara negativa saker med det hela......jag har helt tappat uppfattningen om hur stora jag vill ha och om man ska lägga bakom eller framför muskeln. Det verkar som det är pestmånader efter op med smärta och smärta och smärta och man måste bo i en bh för all framtid för annars ramlar brösten ner till magen och förstörs...

Jag har heller aldrig sövts förrut och är drömmer mardrömmar om sprutor och liknande...är sjukt spruträdd och fattar inte hur jag ska kunna lägga ut min arm självmant för att bli stucken utan att få panik och börja veva loss!!!

Hahaha..shit va jag låter negativ och trööökig...för nån dag sen sa en vän till mig som opade sig för 10 år sen " du ska inte göra det om du känner att du mår dåligt och tvekar, det ska vara kul att förstora dem, du ska se fram emot det"

Jag vet varken ut eller in just nu..känns overkligt alltihopp. Till råga på allt har jag helt plötsligt börja tycka mina bröst är söta och fina...hur galet är det när jag inte går en dag utan bh med stödkuddar i??

Måste avsluta med att fråga, måste man vara fysiskt fit för att klara narkosen bäst? läste nått om det och höll på att storkna...ännu en grej att vara orolig över!! Jag är väl inte den mest träänade personen just nu eller nått...=(