Bukplastik - full - stor dec 2018 - Akademikliniken - Stockholm Riikka Veltheim - Lila7

Efter en viktnedgång på ca 30 kg, plus att jag för 24 år sen hade en cysta på ena äggstocken, som vägde sisådär 6 kg innan de plockade bort den, hade jag lös hud och separerade magmuskler, så jag bestämde mig för att göra en bukplastik hos Akademikliniken i Stockholm.
Jag skulle först ha opererat mig den 11e dec på förmiddagen, men det blev flyttat till den 12e tidigt på morgonen i stället. (som tack för att jag stod ut med det trasslet fick jag en extra påse med hudprodukter, tack tack). Eftersom jag skulle vara på plats redan kl 06:30 tyckte de att det var bäst att jag kom dit redan den 11e på kvällen.
Det var en lite märklig upplevelse att lulla runt i sjukhusrock och sånt helt frisk (man får inte sitta i sängen i vanliga kläder, så jag var tvungen att byta om), men det var rätt praktiskt att hinna med utprovning av gördel, snack med narkosläkaren och så redan dagen innan. Och så fick jag köra Descutanduschen där, det var också ganska praktiskt.
Sov ganska dåligt under natten (SJUKT obekväm och stenhård säng) och vid 6 blev jag väckt för att ta min andra dusch. Därefter kom Riikka och ritade och fotade och pratade lite, hon är trevlig och proffsig, men lite opersonlig. Så traska iväg till op. Hann säga hej till några av sköterskorna och narkosläkaren och sen var det bye-bye. Sov som en liten gris och rätt var det var var jag på uppvaket.
Lite lummig, men inte ont och inte illamående. En sköterska kom och pratade lite med mig och sa att det gått jättebra ("över förväntan") och rätt snart blev jag ivägkörd till avdelningen. Tillbaka på rummet fick jag messa lite och tala om att jag levde sådär vid halvtolvtiden. Mådde fortfarande bra (fast visst lite rörig, enligt dem jag pratade med).
Meeeeeen... vid 16-tiden skulle de ge mig mer smärtlindring. Jag tål inte morfin, och det hade jag sagt. Sist jag fick morfin (eller morfinliknande preparat) prickade jag in varenda biverkning som finns, men jag hade nog mest sagt att jag blir illamående. Nu vet jag att illamående är mitt minsta problem när det kommer till morfin. Typ vid 17 kickade morfinet in och jag blev inte illamående (det hade jag fått piller mot) men jag fick sån fruktansvärd ångest. Alltså, det låter helfånigt, och det sa jag hela tiden medan jag låg där och var uberdramatisk och slet mitt hår (bokstavligen) och ryckte mig i kinderna med händerna. Men det var hemskt! Jag kände mig som jag tror att narkomaner känner när de behöver en fix. Hur som helst så började jag med att ringa mamma (varför ringer man alltid mamma?) och sen personalen. Fick upp och stå lite, då kändes det lite bättre, men det blev snart lika illa igen. Mina föräldrar kom in, men det var nog hemskt för dem, för de kunde ju inte göra nåt, inte jag heller. Det var liksom bara att vänta på att morfinet skulle gå ur... Pratade med narkosläkaren till slut, och han och sköterskorna och mamma (som kom ihåg vilket piller jag blev dålig av sist) kom till slut fram till att jag skulle få testa Ketogan intravenöst, för då verkar det fort och går ur fort.
Och HALELUJA! Änglakörer sjunger! Ketoganet hjälpte, ångesten släppte och jag somnade. Efter fyra timmars panikångest fick jag äntligen lite lugn (jag hade min pulsklocka på mig under hela tiden, mycket intressant att se hur pulsen gick upp markant - ungefär som om jag var ute och småjoggade - fastän jag bara låg i sängen). Fick till slut Ketogan i tablettform också, men det funkade inte lika bra, så den snälla nattsköterskan fick fylla på med intravenöst en gång varannan timme för att jag skulle få sova.
Dagen efter var det betydligt bättre, men inte helt. Fick lite småångest emellanåt, men inget farligt. Fick inget mer intravenöst heller. Och den natten sov jag nästan hela natten, av pur utmattning antar jag.
På fredagen fick jag åka hem, eller jag är och mellanlandar hos mina föräldrar, eftersom jag bor ensam och de ville inte att jag skulle vara ensam. Idag är det måndag, och jag har ingen värk ö h t. Det har jag i princip inte haft alls. Det klart att det känns lite när jag reser på mig, och gör ont när jag hostar, även om jag gör mitt bästa för att hålla emot med kudde på magen.
Dränen har jag inte blivit av med än, förhoppningsvis ryker de imorgon, och så är det återbesök hos Riikka på onsdag. Men magen ser jättebra ut, såren är torra och fina och jag är liksom platt. Jag? Platt?!
Dessvärre sover jag fortfarande rätt dåligt, eftersom det är obekvämt att ligga på rygg och så de där jämra dränen som är ivägen.
Sammanfattningsvis var operationen i sig inga problem, men allt det här runtomkring med morfin och att livet är obekvämt ställer till det lite.