För mig har det alltid varit självklart att berätta för vänner och familj om min operation. Jag har haft siktet inställt på operation sedan flera år tillbaka och alltid pratat öppet om det. När operation äntligen var bokad och det var dags att göra det officiellt, så kände jag konstigt nog att jag inte tog så lättvindigt på det hela längre, det var plötsligt svårt att prata om nu när det var så definitivt! Det kändes nästan pinsamt på något sätt.
Jag tog dock tjuren vid hornen och ringde och berättade för mamma som i sin tur berättade för mormor och sedan var djungeltrumman igång. Fick kommentarer som "varför ska du utsätta kroppen för onödiga ingrepp? " "Lär dig att älska din egen kropp istället" "Så mycket pengar borde du lägga på något vettigt" osv. Åsikterna ändrades dock när jag berättade för dem hur det faktiskt stod till, att jag varje år har ångest i månader inför det lättklädda sommarhalvåret, att min pojkvän aldrig sett mina bröst och att jag har bh dygnet runt förutom en kvart om dagen i duschen då jag mår så dåligt över synen av mina små russin.
För mig var det nästan enklare att berätta för jobbet, även fast jag är relativt nyanställd. De flesta kollegor är i min ålder och ena kollegan kom precis tillbaka efter hennes sjukskrivning för just bröstförstoring. Det var bara positiv respons från jobbet och att jag opereras under min semester var bara ännu mer positivt sett ur min chefs perspektiv ;). Det kändes otroligt skönt!

Nu känner jag mig bara så jävla glad över att äntligen få genomföra operationen som jag längtat och trånat efter så länge!
Jag är övertygad om att jag kommer att bli nöjd över mina bröst! (Det kan liksom inte bli värre..) Jag väljer därför att vara stolt över min kommande operation, jag vet att det är det bästa alternativet för mig och min kropp och själ, om någon sedan inte håller med så får det stå för dem!

Hej igen :)
Mamma har ju vetat om mina tankar om bröstförstoring ett par år så det var väl mest det klassiska- oj, vad ont du kommer ha och -set är ju mycket pengar. När jag väl varit på konsultationen och bestämt mig för operation så var hon glad för min skull :). Till min chef benämnde jag det som skönhetsoperation tills han frågade om jag ville berätta exakt vad :) men han sa inget om det utan önskade mig lycka till. Sen är det ju resterande kollegor som jag inte bestämt mig för hur jag ska göra. Frågar nån rakt ut så givetvis berättar man ju men annars så tror jag bara att jag säger att jag ska va ledig och greja lite :D hihihi. Man behöver ju inte berätta för alla då det ändå är ganska intimt. Vänner och familj är ju en sak men när det kommer till arbete så har man ju inte samma nära relationer och då känns det lite konstigt att ta upp den bollen.
Nu kanske jag är lite fyrkantig men jag tycker faktiskt inte att man måste delge ens sina föräldrar informationen om man inte känner sig bekväm med det. Min mamma är min bästa vän så det blir ju naturligt. Är man vuxen så är man och då är det upp till var o en att göra vad man vill med sin kropp utan att be om lov :)
Som sagt spännande tråd :)

Isali wrote:

Sommarflickan_86 wrote:

Isali wrote:

Sommarflickan_86, skönt att höra att det är någon som känner igen sig i det jag skriver, men tråkigt också förstås. Åtminstone tycker jag att man borde bli stöttad av sin familj oavsett ens val, och att man borde kunna prata med sina föräldrar om nästan allting.

 

Jag tycker det låter märkligt att din bröstförstoring inte syns så tydligt, det verkar ju inte vara jättesmå implantat du har valt. Har du några speciella klädtrick eller annat du kan dela med dig av? ;)

 

Tack för infon om narkosen! Nu känns det lite bättre. Jag har förstått att man kan vara allergisk mot den också och då är det väl en annan sak. Fast jag har blivit nedsövd vid mint tre tillfällen tidigare, då var det inte  valfritt på samma sätt, men det borde ju innebära att jag inte är allergisk i alla fall.

 

Jag är lite intresserad av att göra min bröstförstoring på Citadellkliniken. Tycker du det är värt att åka dit från Stockholm för en konsultation?

 

Håller helt med... Jag har aldrig delat mina "bekymmer" och liknande med min mamma eftersom att jag vet att hon kan vara ganska fördömande och då får jag så dåligt samvete. Men riktigt tradigt att inte ens familjens reaktioner kan vara tveklöst stöttande och positiva.

 

Hihi, om jag är naken så syns brösten jättetydligt ;-) Men jag har alltid haft push-up som är vadderade innan, så jag tror nog att de fleste inte direkt tänker att jag har opererat dem när de ser mig. Folk är nog tvärt om vana att se mig ömsom gravid och ammande, ömsom tom och platt ;-) 

 

Jag har haft en del vida, A-linjeformade toppar nu i början, mest för att läk-BH'n inte är så snygg i tighta fodral ;-) Med en hood-tröja över å döljer man en del också. Men jag längtar efter att kunna ha tighta kläder där bröstens nya snygga form får synas!

 

Rekommenderar Citadellkliniken till 100 % och jag skulle inte tveka även om jag hade varit tvungen att resa längre för konsultation och operation. Tuve är fullkomligt fantastisk, seriös och trygg, och otroligt proffsig. Han lägger både framför och bakom muskeln, vilket var ett av mina "krav" vid valet av kirurg. Jag kände direkt att jag var i trygga händer och resultatet blev så bra. Dessutom är kliniken fin, den ligger vackert vid vattnet och är helt nyrenoverad.

 

Det var ju bra att det märks skillnad när du är naken åtminstone :-) Jag kör också mest med vadderade push-up-bhar, som visserligen inte fylls av mina egna bröst, men det syns åtminstone inte utanpå kläderna att bh'n är halvtom, men det är så trist. Jag har till och med en bh med "självput" på mig när jag är ute och fixar i trädgården för att jag tycker det ser så pinsamt platt ut annars. Jag skulle sååå gärna vilja ha snygga former "av mig själv". Rumpa och midja har jag, så det är bara brösten som saknas...

 

Bra klädtips! Det kan duga i början men det är ju fodralen man vill ha... Jag har redan spanat in kläder jag skulle kunna ha sen, men jag har inte ens bokat in en konsultation än ;-)

 

Jag får nog ta och boka in en konsultation på Citadell då. Men då kommer frågan om vilken kirurg man ska välja... De flesta har ju bara erfarenhet av en och då blir det lite svårt att jämföra. Men att Tuve lägger både bakom och framför muskeln är absolut till hans fördel. Man vill ju bli rekommenderad det som passar en själv bäst, inte det som kirurgen känner sig säkrast med. Sen är det det där med snitt i armhålan eller i bröstvecket (i vårtgårdskanten tycker jag känns för läskigt, även om vissa verkar anse att det läker bäst där). Jag ska kolla runt för mer info om det.

Du kan ju alltid boka in konsultationer med de kirurger som du tycker verkar bra under samma dag, och sedan avgöra vem som du klickar bäst med :-)

Jag har snittet i armhålan, och jag visste knappt att man ens kunde det när jag började fundera på operation. Jag trodde att man fick snittet under bröstet i alla lägen ;-) I armhålan funkade bra, mina ärr syns knappt nu fyra veckor efter. Armhålan har ju liksom redan små veck i sig och ärren ser mest ut som ett sådant veck. Men vårtgården är säkert också bra!

centauri wrote:

Hela hennes släkt har baota stora bröst så hon kommer inte ha någon förståelse alls, bara säga hur jobbigt och svettigt det är att ha stora boobs.

 

 

Hahaha, detta är så sant och så roligt skrivet!! :-)

Jag känner delvis igen mig av det du skriver. Jag har också yrkeshögskole examen och ett drömjobb på min branch. Sambo, två barn och ett nybyggt hus. Jag röker inte och dricker oerhört sällan. Jag får ofta höra av folk att jag är så ordentlig och snäll, så jag tror att en del kanske aldrig skulle ana att jag skulle ge mig in på en skönhetsoperation. Å andra sidan är jag den som ALLTID sminkar mig  (är väldigt ljus och ser mer död än levande ut utan smink) och tränar hårt och jag får höra av folk hur i fridens namn jag orkar sminka mig alla dagar och se så fräsch ut för att vara tvåbarns mamma. De flesta ser mig nog som en perfektionist så ur deras synvinkel tror jag att de kan tänka att jag gott och väl kunde göra en operation...??

Jag har bestämt mig att ingen annan än sambon och närmaste vännerna får veta vad jag gjort. Inte ens föräldrarna för jag tror de inte kommer att märka nåt ändå. Och även om jag skulle berätta det så tror jag inte att de skulle bry sig så mycket, skulle bara tycka att det var fullkomligt onödigt. Dessutom har vi aldrig riktigt haft en sådan relation att vi skulle prata om precis allt och det tycker jag att är jätte synd :( Men jag tycker att mina bröst är en intim och personlig sak som ingen annan har nåt att göra med. När det börjar närma sig operation har jag tänkt använda enbart sådana bh:n med mycket fyllning i, så att förändringen skulle se så minimal ut som möjligt. Men jag är rädd att någon på jobbet ändå ska märka det och ställa en fråga mitt bland alla i kafferummet! Jag vet att jag aldrig skulle erkänna det (men kan inte heller ljuga).  Jag skulle förmodligen bara ställa en fråga att vad?, hurså?, hur har du fått för dig något sånt?? Men jag skulle garanterat bli så knallröd i ansiktet vilket skulle avslöja allt! Det hade kanske varit lättare att berätta på jobbet om det inte fanns så många i den äldre generationen.... Jag tror att yngre har ett bättre förhållande till bröstoperationer...

Jag är verkligen sällan rädd, sällan nervös. Jag har alltid haft lätt för konflikter, främlingar, vänner, chef, you name it.

Men varje gång jag tänker över samtalet med familjen om op får jag en stor klump i magen. Jag vill inte UTGÅ ifrån att de kommer vara anti, att de kommer försöka pressa mig att ej genomföra - med det utgångsläget lite tvingar du din familj att agera i den rollen. Däremot om jag går in med ofärgat mindset gör det dubbelt så ont om jag inte får deras support.

Jag har själv ändrat min syn på bröstop de senaste åren, från att inte se det som ett alternativ alls, till att seriöst planera genomförande i år. Varför är det socialt accepterat att 'avvikande utseende' genomgår op, men INTE socialt accepterat när "till synes-attraktivt/normalt" utseende genomgår op?

Jag önskar att jag kunde sitta och ha en seriös dialog med familjen om hur många tjejer som fasar familjesamtalet nästan mer än själva opn. Och berätta olika synpunkter i ämnet, få dem att förstå - berätta obefläckat av att just jag vill genomgå. Mina föräldrar är jätte vettiga, och öppna till sinnet. Men de är inte lika 'flexibla' kring ämnet när det plötsligt gäller deras egna barn...vilket jag kan förstå...

bellle wrote:

Men jag är rädd att någon på jobbet ändå ska märka det och ställa en fråga mitt bland alla i kafferummet! Jag vet att jag aldrig skulle erkänna det (men kan inte heller kunna ljuga).  Jag skulle förmodligen bara ställa en fråga att vad?, hurså?, hur har du fått för dig något sånt?? Men jag skulle garanterat bli så knallröd i ansiktet vilket skulle avslöja allt!

Jag måste ännu tillägga att jag väljer att hålla det hemligt även därför att jag bor på en liten ort där alla känner alla, så får en veta - vet alla!

"har du gjort bröstförstoring?" är en väldigt hård och krävande fråga, så om du väljer att bemöta - bemöt personen hårt o krävande tillbaka. 

(oavsett kön) fråga rakt ut - "försöker du göra mig obekväm?" (den här är såå effektiv i alla samanhang. för personen försöker ju påsätt o vis göra dig obekväm. Tänk efter själv, det känns JÄTTEKONSIGT att få den svarsfrågan när du vet att du är ute på hal is själv)

(om kille)- ' du har lika lite att göra med mina bröst, som jag har att göra med din kuk'. Han kommer bli tyst av den.

(om tjej) -' vad gulligt att du är så intresserad av min kropp, du måste verkligen bry dig om mig'. Hon blir förvirrad.

Om de gör dig osäker och obekväm med krävande frågor, varför känner man automatiskt att man måste 'svara på normalt sätt', få alla i rummet att må så ok som möjligt. Ge samma krävande svar tillbaka. Gör de förvirrade tillbaka. Ingen har rätt att göra dig obekväm.

Det kommer bli sååå lurigt att berätta för de närmsta. Inte för mina tjejkompiar- de har redan föreslagit op då de vet hur dåligt jag mår över mina myggbett. Inte för min mamma- hon kommer förstå att jag bestämt mig och det inte är ngt attt göra åt då ;) Min brora får väl veta av min sambo eller mamma- har inget behov att att förklara mig där. 

Arbetskollegor kommer väl få reda på det antingen via skvaller-chefen (som jag ju måste förklara sjukfrånvaron för) eller när man kommer tillbaka (eftersom det kommer vara uppenbart). Men då tänker jag såhär- bättre det sprider sig via skvaller som en löpeld i kontoret- då slipper jag berätta och dessutom har jag svårt att tro att någon sskulle fråga eller kommentera i lunchrummet. Vill de snacka bakom ryggen får de väl det. :P Det jag kan tänka mig är att det kommer fram en kommentar under nån afterwork/jobbfest som legat och gnagt på nån. ;)

Det absolut värstavärsta är min sambos föräldrar, han själv är MYCKET stöttande även om han nog gillar mina minituttar, men hans föräldrar har åsiker om allt och särskilt hans mamma vill gärna vara med och bestämma saker och försöker alltid få mig att byta tankebana om ho tycker jag är ute på fel spår. Kan bara tänka mig hur hennes "räddningsinsats" skulle vara om hon fick reda på vad jag planerar ;) 

Oh, en annan svår grupp at berätta för är mina grabbar från gymmet. De kommer nog stirra  och tycka att man är en bimbo- i värsta fall... Jag är rätt grabbig av mig själv och har ofta tendens att få fler killkompisar än tjejkompisar..!