Bröstförstoring okt 2011 - Proforma Clinic - Stockholm Michael Olenius - gloa

Hej tjejer!
Nu är jag hemma efter operation hos Michael Olenius på Proforma. Många tankar surrar i huvudet, men jag ska försöka få ner det viktigaste. Hojta till om ni undrar över något eller om jag glömt något viktigt! :) Långt blev det, men jag gillade själv att läsa utförliga op-berättelser innan min operation, så here it goes!

Före operationen: Skulle vara där igår vid 09.45. Kom någon minut sent, men det var inga problem. Fick slå mig ner och vänta en kvart ungefär. Tjejen som jag skulle dela rum med var redan på rummet och hon hade en kompis där. Jag fick välja mellan att vänta i väntrummet tills hon skulle in på operation, eller om jag ville gå dit och hälsa på henne innan (och om jag isåfall ville att de skulle skicka ut hennes kompis först, eller om det var okej). Jag sa att det var okej att gå dit på en gång, och kompisen fick gärna stanna - så så blev det. :) Visade sig att jag fick dela rum med en forummedlem (får se om hon ger sig till känna :)).

Efter ett tag kom Michael in med en annan man i sällskap. Jag hade aldrig sett den andra killen förut, och trodde han var någon som tillhörde narkosteamet eller så. Snacka om att jag blev förvånad när min roomie fick ta av sig på överkroppen och inte bara Michael kollade och ritade utan den andra killen iakttog henne också intresserad.

Min roomie fick tabletter och lite vatten och gick iväg med en narkossjuksköterska, och i samma veva kom Michael och den här främmande mannen in och skulle titta på mig också. Då kunde jag inte hålla mig utan frågade: "Ursäkta, men vem är du?" Jag vet inte om det är jag som är överkänslig, men jag vill gärna bli presenterad för - speciellt i ett sånt sammanhang där jag förväntas ta av mig på överkroppen och blotta mina bröst som jag är missnöjd över för någon. 

Det visade sig att han var en utbildad plastikkirurg som skulle börja jobba på Proforma (så, nu har vi en ny Sthlmskirurg att hålla utkik efter), men han hade inget eget rum eller så ännu och gick i nuläget med Michael på hans operationer. Minns dock inte hans namn, men det kanske någon annan gör.

Michael var ganska fåordig, och en aning stressad. Vid konsultation tidigare hade jag provat lite och kommit fram till att 450 cc ungefär skulle passa min kropp (är bredaxlad och har en del extra kilon - med andra ord ingen trådsmal tjej). När vi snackade nu innan open så sa jag dock att jag vill inte bli "hon med brösten". Jag vill ha bröst - men inte att de ska skrika fejk utan helt enkelt passa min kropp. :)

Operationen: Narkossjuksköterskan kom in med fem tabletter och ett glas vatten. Jag som brukar ha lite svårt att svälja tabletter hade inget problem, så oroa er inte för vattenmängden (ett halvt dricksglas ungefär).

Sen bar det iväg till operationssalen. Jag var livrädd för narkosen och tummade med såväl Michael som med narkosläkaren på att jag skulle överleva narkosen. Kändes speciellt bra att narkosläkaren tog tag i min hand hårt, spände ögonen i mig och sa "oroa dig inte, det kommer gå bra!"

In med kanyl (eller vad det heter) i armen medan jag tittade bort, och sen var det dags för lugnande. Extremt skön känsla, det kändes som att jag ägde världen och kroppen blev härligt varm och go på bara några sekunder. Sen var det dags för sövning och hon bad mig tänka på något trevligt. Jag kollade på klockan som satt i rummet: 11.57 (ville veta när operationen började). Sen sa jag "åh, då ska jag tänka på Thailand, eller USA, eller någon annan trevlig res..." Sen sov jag.

Vet inte exakt när jag vaknade på uppvaket, men jag var nog en ganska besvärlig patient. Innan jag blev helt vaken så drog jag vid flera tillfällen ur nån skumgummigrej ur näsan. Min högerarm där jag hade droppet hade jag böjd, så droppet hittade inte in, och klämman på fingret lyckades jag få bort vid ett par gånger också.

Frågade syrran hur mycket han stoppat i och fick svaret 350 cc (framförplacering, moderate plus, texturerade och coh 1). Mindre än vad både jag och han snackat om innan och jag kände väl mig lite ledsen över det, men samtidigt ville jag inte bli bruden med tuttarna och 350 cc är fortfarande ca 3,5 dl mer bröst än jag hade innan.

Vet inte exakt när jag blev körd från uppvaket, men 14.30 ungefär tror jag att jag var tillbaka på rummet. 2,5 timme från sövning till tillbaka på rummet alltså. Skickade sms till nära och kära att jag överlevde.

Kvällen: Tuttarna såg smååå och spetsiga ut. Men, efter att ha läst alla trådar här så var det bara att dra upp täcket och tänka "det ordnar sig". Jag mådde oförskämt bra hela kvällen. Medan min roomie fick blodtrycksfall och spydde (både innan maten och sen efter middagen) så fick jag i mig både mackor, godis och middag några timmar senare. Jag var otålig och rastlös som sjutton igår och hade sjuksköterskan sagt att det var okej så skulle jag kunna tänkt mig en shoppingrunda på stan eller ett biobesök.  Med andra ord: jag var pigg och glad! Antagligen en kombination av att jag tålde narkosen bra, har framförplacering och inte jättestora implantat. Insåg såklart att en tur på stan inte vore det bästa, så det var bara att försöka vänta ut klockan till 20.00 då ett tv-program började, och sen vid 21 så tänkte jag att det var ok att sova för natten. Vi hade alltså tv på rummet, men på roomiens sida funkade bara 1:an och 2:an, och jag hade 1:an, 2:an OCH 4:an. Inget jätteutbud alltså, men jag var ganska tacksam för att åtminstone 4:an fanns.

Gick och speglade mig på kvällen i badrumsspegeln och insåg att tuttarna inte var så himla små trots allt. De är absolut inga bomber, men de är mer än jag hade innan och jag kan utan problem dölja dem på jobb och på stranden i bikini kommer det absolut inte skrika "fejk!". Storleken kommer nog se helt naturliga ut till min kurviga kropp, helt enkelt. Jag hoppas bara att de inte minskar mycket när svullnaden går ner. De får gärna ändra lite form och hänga till sig, men jag hoppas inte att de krymper ihop jättemycket.

Somnade någon gång vid 21-22 och sov sen hyfsat bra under natten. Jag sover alltid på mage eller i värsta fall på sidan, så det blev absolut en utmaning att sova på rygg - men det fick gå. Var ganska skönt att ligga på rygg men ha benen vikta åt sidan (makes sence?). Då fick man lite avlastning av ryggen och genom att variera vilket håll man la benen åt så fick de olika sidorna av ryggen vila lite.

Dagen efter: Vaknade vid 5 och kunde inte somna om. Satte mig upp i sängen, det var lite klurigt men det gick. Tackade gudarna (eller nåt) att jag la framför muskeln, jag vill inte veta hur jag hade tagit mig upp från sängen om jag lagt bakom.

Gick på toa, speglade mig igen, upptäckte blåmärken under vänster bröst, gick tillbaka till rummet och satte mig i fåtöljen och lattjade med mobilen. Vid 7-tiden blev det väckning med frukost i korridoren och det var himla trevligt att träffa alla andra som opererats (bl.a. fler från detta forum :)) vid frukostvagnen.

Under dagen, kvällen, natten och morgonen så tror jag vi mötte fyra eller fem olika sköterskor. En av de första vi hade var inte särskilt sympatisk. Det kändes som om hon inte riktigt gillade sitt jobb. Trots att hon hjälpe en så kändes det som om det bara var halvhjärtat och man kände sig onekligen lite besvärlig och i vägen. Nattsköterskan däremot (uppfattade inte hennes namn, men av utländsk härkomst) var helt underbar, skojfrisk och så mysig! Direkt efter att hon lämnat rummet så kollade jag och roomien på varann och sa lyckligt till varann: "åh, hon var trevlig!"

Vid halv 9 kom en annan sköterska in och sedan även Michael och förklarade kommande tiden. Bygel-BH med bra stöd var det man skulle införskaffa så fort inte bygeln gör ont på ärren, och vi fick info om tejpning, motion och allt annat.
Sen gick jag ner till apoteket, hämtade ut min Citodon och Alvedon och väl tillbaka på Proforma så ringde de efter en taxi till mig.

Nu är jag hemma, har smort de stenhårda brösten med kallpressad vetegroddsolja och hoppas att jag slipper alltför mycket bristningar. Dessvärre har jag ganska enkelt för att få såna, och huden känns tokutspänd nu, men jag hoppas att vetegroddsoljan kan hjälpa till lite.

Gör jag någonsin om operationen, så ska jag...
- ta med öronproppar. Det är en rejäl glipa mellan dörren och golvet och är man lättstörd så kan nog öronproppar vara grymt. Glöm inte heller tandborste och deo.

- ta med något att läsa. Jag hade läst om många som mådde dåligt och absolut inte orkat läsa, men jag mådde ju bra och var rejält rastlös vissa stunder.

- inte ägna två månader åt att oroa mig över narkosen, totalt waste of time

Det blev ju en hel roman det här, men jag hoppas att texten kanske kan hjälpa någon. :)