Bröstförstoring okt 2015 - Nordiska Kliniken - Stockholm Patrik Höijer - RoRo67

Nu vill jag dela med mig av min operationsupplevelse, så andra kan lugna sig!

Hoppas att detta kan hjälpa någon i sitt beslut.

Jag vaknade tidigt för att slippa trafiken till stockholm, duschade mav mig med detuschan eller vad det heler, kvällen innnan på både kropp och hår. tagit ut mitt löshår och nagellacket togs bort.

Fastade från klockan 10 kvällen innan och drack vatten precis innan 2 timmar avsagt operationstid. Kom dit lite tidigare än de hade öppnat, och såg receptionisten K strutta in med sin louie witton(ingen aning hur det stavas) väska, stillettklackar och upppiffade blonda page. Jag skrev på papper och köpte försäkring för 4 år, som gick på 4,500 extra.

hon undrade om jag ville köpa en eller två stöd bhs, men sa också att jag ska ha dom konstant i ett halvår. hur ska jag då kunna köpa en om jag måste tvätta dom? dålig uppgärelse, borde ingå minst en i priset. köpte en svart och en vit.

fräsch lokal, trevlig personal. mamma följde med mig in i omklädningsrummet där jag klädde av mig till trosor och en superskön svart morgonrock med tofflor. Patrik Höijer, min kirurg, hämtade mig och vi började måla på mig. Jag var orolig då jag fått en knöl i höger bröst en vacka innan, men han sa att det (antagligen) inte var någon fara och att jag ska söka upp en doktor när det läkt, att det var en blodsysta. 

Vi kom överens om Motiva Ergonomix 425cc HP full projection bakom bröstmuskeln, då det passade mina mått bäst. Jag ville ha ett naturligt, symetriskt resultat men ändå bröst om du förstår.

Narkosläkaren kom in och snackade lite blajblaj. Mamma sa hejdå och jag följde med in i operationssalen. Det märktes att detta var deras vardagliga jobb, men för mig händer det här inte ofta lixom.. Jag undrade varför de hade radio på, då för mig det verkade oproffsigt, så förstår jag att de är ju som sagt deras jobb 9-5.. Sjuksköterskan var snäll. Det var narkosläkaren, Patrik och suksköterskan i rummet. Ingen hade direkt the social skill att få mig att känna mig lugn, då de fokuserade på deras jobb, men tycker de ändå kanske borde snackat lite mer med mig. Jag var super glad och nervös, och de stack sprutan i mig som narkosen skulle komma ur. Jag frågade om jag skulle räkna ner eller nått då mamma sa att hon hade gjort det när hon sövts, men de sa nejdå det är redan på gång!

"Jaha, när tror du att jag kommer somna då?" frågade jag. svart. 

Vaknade upp 10 minuter efter operationen tydligen, återberättat av en sjuksyster. Halvvägs upp ur sängen hade hon fått panik och försökt få ner mig igen, och jag hade fräst åt henne att jag minsann klarade mig. Men hon sa att jag kunde slå i huvet och då förstod jag och återvände lugnt. Jag delade till min förvånan rummet med 3 andra tjejer, vilket var otippat. Jag däckade och vaknade igen efter en halvtimme. Jag frågade alla i rummet om dom var okej, och mådde bra. Tror alla där inne ville strypa mig. Jag fick extrem frossa, och skakade tänder i minst 10-15 minuter. Kroppen fick en chock. 

Sjuksköterkan kom in och jag grät av glädje och kramade henne. Jag lyckades. Det är över. FAN VA SNABBT DET GICK! Jag fick min mobil och ringde allt och alla för att berätta hur det gått. Fick en macka och de ursäktade sig för sitt tunna utbud av glutenfritt. Proviva innehåller tydligen korn? Sämst.

De påstod att jag var i gott skick och kunde återvända hem. klockan var då 11. operationen var kvart  över 9. helt sjukt. jag fick några tabletter och de tog bort kanylen och plåstrade om mig. sjuksköterskan ledde mig till toaletten för andra gången, och jag fick een kaxig kommentar om att jag minsamm behövde gå två gånger, som var jobbigt för henne..? ingen aning. men allt gick förvånansvärt bra.

ville inte se brösten än, men hon tvingade mig haha. Hon sa att allt såg bra ut och stygnen satt kvar. Jag tänkte bara oh my god... they are fucking humungus!!! :OOOO

men tänkte fan svullnaden går nog ner efter nån vecka. mamma kom dit efter nån halvtimme och vi åkte hem. bilfärden var inte sådär skitkul men allt gick superbra.

smärtan blev värre succecivt, men nu är jag inne på 4e dagen, och det börjar lugna sig. så håll ut! det är trots allt en ytlig operation, då får man stå för konsekvenserna. två veckors lidande for a lifetime of beuty, thats the way you gotta see it.

lycka till!