Karl Bremer

Nu får jag äntligen tummen ur och skriva ner min egna operationsberättelse.

Jag skulle inte vara på kliniken förrän kl 11 men jag gick ändå upp med övriga familjen på morgonen och gosade lite extra med barnen. Innan barnen gick ut till bilen kramade jag om dem länge och så fort dörren stängdes bröt jag ihop och grät.  Tänk om det var sista gången som jag kramade dem, jag fick med andra ord en rejäl släng av ångest. Som tur var gick det över rätt snabbt, behövde nog släppa på nervositeten...