Operationsberättelser
Igår gällde det. Äntligen dags för fettsugning av mina ridbyxlår. Morgonen började med att jag fick gå in till mitt rum och prova ut en gördel för benen med sjuksköterska. Efter det var det dags att träffa Riikka (kirurgen) och hon fick rita på mig vart det skulle fettsugas, ta kort och prata lite lugnande. Väldigt lugn och fin människa är hon. :)
Sen fick jag invänta narkosläkaren så fick han prata lite med mig om min hälsostatus etc. Jag är diabetiker (typ 1) så det var en del koll kring det.
Väckar klockan ringde 07.30 och jag traska upp för att hoppa in en sista gång i duschen innan operation. Packade ner de viktigaste i väskan och gjorde mig klar för att åka. Väckte sedan min pojkvän som sjulle köra mig. Väl framme på sjukhuset fick ja sitta ner o vänta ca 20 minuter. Sedan fick ja en säng och sjukhuskläder. Killen fick åka igen och ja fick klara mig själv.
Den 10 januari.
Hade otroligt svårt att sova natten innan operationen. Steg upp vid 5 tiden på morgonen för att säga hej då till sambo och min morgonpigga lilla pojk. Åkte för att plocka upp mina föräldrar som skulle åka med mig till Landskrona. Trodde att jag skulle vara ett nervknippe på vägen dit då vi hade ca 3 timmars bilfärd, men jag var lugn och sansad.
Dom släppte av mig på kliniken vid elva tiden och jag blev omhändertagen av en sjuksköterska som visade mig mitt rum. (Under dessa timmar hade min inte alls nervösa sambo hunnit ringa mig typ sisådär 20 gånger)
Min stora dag började med uppvaknande 06.00. Tog en dusch med hibiscrub, hade även duschat kvällen innan med det. Packade ner nödvändigheter för 3 nätter på hotell och sen åkte jag och min man till Oslo. Fick ta 2st diclofenac och 1 antibiotikatablett. Tog 2st antibiotikatabletter kvällen innan. Hade 2,5 tim bilfärd. Satt och småsov i bilen till kliniken.
Tre dagar har gått sen min operation....på morgonen duscha jag och vart hämtad av en snäll kompis...vi skulle vara där 8.15 och direkt när vi kommer innanför dörren kommer Örjan och möter upp oss...känns väldigt trevligt och man kände sig lugn.
Hallå! tänkte dela med mig av min upplevelse på strandkliniken när jag gjorde min bröst förstoring!
***EDIT Marina - operationsberättelse av 40kvinna som nu valt att radera sitt konto och få sina bilder raderade***
Jag skulle vara på Art kl: 12.00, vi var där 11.45 Fick vänta en stund innan skörterskan kom & hämtade mig & en tjej till som skulle opereras, pussade min man hej då.
Jag fick dela rummet tillsammans med Emmeli som tjejen hette som också skulle göra en bröstförstoring.
23 år, 175cm lång, 63kg, inga barn. Jobbar på kontor på dagarna och sitter still jämt, något som driver mig till vansinne så jag tar alltid trapporna, cyklar till jobbet och gymmar helst varje dag. Är lite väl glad i mat och sötsaker, så fastän jag försöker leva ett aktivt liv så ser jag ut som vilken lönnfet Svensson som helst :P
Den 17/12 var det tänkt att jag både skulle göra en bröstförstoring, samt ett lyft. Men när min kirurg gjorde en sista koll innan operationen så ville han inte göra lyftet eftersom han trodde att implantaten var stora nog för att fylla ut skinnet. Istället kom vi överens om att göra en korrigering under lokalbedövning efteråt, om det skulle behövas. Jag fick två alvedon, narkosläkaren lyssnade på hjärta och lungor, sedan var det bara att traska in och lägga sig på operationsbordet. När jag vaknade upp hadde jag inte det minsta ont.
Imorgon är det två veckor sen operationen - det har stundtals varit tuffa dagar/nätter - det är tur att man har starka mediciner för att klara smärtan. Man kan aldrig föreställa sig smärtan, förutom när man själv upplevt detta. Stygnen togs bort i måndags och det gick hur bra som helst. I början oroade jag mig för att brösten ( 440 CC) var för stora - men nu har svullnaden lagt sig och jag är så stolt över mina nya boobsar. Idag provade jag mina gamla klänningar, nästan alla passade mig - de satt till och med så mycket bättre.
25 dagar sen jag opererades nu, ska se hur mycket jag minns :)
Väckarklockan ringde 5.15. Dags att hoppa in i duschen för tredje gången på 12 timmar. Sprita in kroppen och håret en sista gång innan det var dags att åka till sjukhuset. Törstig!! Fruktansvärt törstig, men inte ens ett glas vatten fick jag ta. 06.30 satt vi i bilen påväg till Carlanderska. Jag hade tid kl 07.00.
Gick upp vid halv sju tiden och duschade sista gången innan det var dags att åka mot stockholm.
Vi började åka vid halv åtta och tog ett stopp i uppsala och hämtade upp syster som också skulle följa med som stöd sen runt halv elva var vi framme en halvtimme för tidigt.
min historia började egentligen när jag först upptäckte att jag hade nått som kallas bröst 
hela puberteten väntade jag på att de skulle bli "bättre" men icke. alltid lite hängiga, alltid lite strutiga.. var på min första konsultation för 5 år sedan då kom jag fram till att jag skulle vänta tills jag fått de barn jag ville ha.
så... nu efter två guldklimpar, viktökningar och nedgångar, ammning, så blev det den 13 december..
Den 9 december var det dags för den stora omvandlingen! Destinationen här näst var Uppsala Art Clinik. Med tanke på att jag bor norr om Stockholm så tar det ett tag att åka. Väl framme så får vi ett varmt välkomnandeav personalen. Efter bara några minuter får jag komma in till mitt rum och mamma får åka hem. Jag var helt inställd på det värsta så i mina ögon kunde det varit sista gången jag såg henne. Men att vara nojig har ingen dött av.
Har sedan jag fick bröst haft komplex över dem, fick bröst först i klassen och genast ganska stora. Växte ikapp mina bröst så det var inte så stora - men hängiga!
Badade inte med vänner, var inte med på gympan eftersom jag vägrade duscha tillsammans med andra och var därför nära att inte få gymnasiekompetens pga av oförstående lärare... Har svårt att förstå hur det kan vara så svårt att göra bås i duscharna i skolgympan??
Jag skulle inte vara på kliniken förrän kl 11 men jag gick ändå upp med övriga familjen på morgonen och gosade lite extra med barnen. Innan barnen gick ut till bilen kramade jag om dem länge och så fort dörren stängdes bröt jag ihop och grät. 
Tänk om det var sista gången som jag kramade dem, jag fick med andra ord en rejäl släng av ångest. Som tur var gick det över rätt snabbt, behövde nog släppa på nervositeten...
hejåhå, ännu en kräkig operationsberättelse.